Det är nu tre år sedan jag läste ”Fri – En uppväxt vid historiens slut” av Lea Ypi, född och uppväxt i Albanien under Enver Hoxhas kommunistiska regim. Bokens första mening var oemotståndlig: ”Jag hade egentligen aldrig frågat mig vad frihet var före dagen jag kramade Stalin.” 

Några sidor senare fick jag veta bakgrunden till den dråpliga inledningen. Författaren berättade om hur hon, elva år gammal på väg från skolan, mötte ett demonstrationståg. De skrek: ”Frihet, demokrati! Frihet, demokrati!”. Skrämd sökte hon skydd genom att klamra sig fast vid en staty av Stalin, den forne Sovjetledaren, som enligt hennes lärare hade älskat barn. Väl hemma fick hon höra att demonstranterna var huliganer. Snart skulle mycket av det hon hållit för sant ställas på ända – om sitt hemland, om världen utanför och till och med om sin familj. Hon hade levt i ett moras av lögn. 

Till stora delar är ”Fri” en självbiografisk skildring om att leva sin barndom i det kommunistiska landet för att sedan, i sina tonår, uppleva framväxt av demokrati och marknadsekonomi, som mycket snart, under 1990-talet, blev en tummelplats för brutalaste kapitalism och inbördesstrider. Med dessa erfarenheter hade Lea Ypi kunnat utvecklas till en apatisk cyniker. I stället har hon alltsedan de dystra åren fortsatt att söka svar på vad frihet är och hur vi ska lyckas åstadkomma verklig frihet. Det har tagit henne så långt att hon numera är professor i politisk teori vid London School of Economics, i svensk kontext närmast att jämföra med Handelshögskolan. Som politisk filosof och demokratisk socialist har hon nått internationell stjärnstatus.

Nu finns Lea Ypis nya bok, ”Indignity – A Life reimagined” i svensk översättning med titeln ”Förödmjukelse – Ett återskapat liv. Den engelska originaltiteln motsvarar bättre bokens innehåll, tycker jag; ett ledmotiv är förlusten av dignitet, värdighet. 

Upprinnelsen till boken är ett fotografi som dyker upp i sociala medier. Lea Ypi känner genast igen sin farmor och farfar som på bilden sitter utsträckta på solstolar framför ett lyxhotell i Dolomiterna. Det är deras bröllopsresa vintern 1941 – tio dagar som farmodern senare skulle beskriva som de lyckligaste i hennes liv.  Länge hade Lea Ypi lite svårt att få ihop detta. Kan man uppleva sin största lycka när kriget rasar? Farmodern var ju så varm och omtänksam och långt från någon fascist, något Lea Ypi också skildrade utförligt i ”Fri”, den förra boken. 

Fotografiet åtföljs av en mängd kommentarer som: ”Ypi föreläser världen runt om att kapitalismen är fel eftersom den förvandlar allt till handelsvaror…Samtidigt glömmer hon behändigt nog sin egen farfar som ruttnade i kommunisternas fängelser i flera decennier.”  Eller: ”Du har vanhelgat inte bara din farmor utan alla kommunismens offer, din kommunistfitta.” Sedan följer också angrepp på farmodern som ”kommunistspion” och fascistmedlöpare”

Kommentarerna är förödmjukande och Lea Ypi bestämmer sig för att försöka gå till botten med farmoderns historia. Hon beger sig till arkivet i Tirana där dokument om personer som varit av intresse för den albanska säkerhetstjänsten finns bevarade. Resultatet blev boken ”Förödmjukelse”, med skildringar som utspelar sig i två plan, dels Lea Ypis vedermödor att få fram fakta om sin farmor samt hennes reflektioner om materialet, dels hennes fiktiva återskapande av ett liv som skulle kunna vara farmoderns. De två planen – dokumentärt respektive skönlitterärt – är intressant, tycker jag. Det bidrar till ett visst ”förfrämligande”, för att tala med Brecht, där vi som läsare kan uppleva berättelsen om farmodern med viss kritisk distans samtidigt som vi dras in i skildringarna av det omtumlande livsödet. 

Farmodern, Leman, föddes i en rik albansk patricierfamilj i grekiska Thessaloniki. Grekland hade liksom Albanien tidigare varit en del av det Osmanska riket, där Lemans farfar, Ibrahim Pascha, en tid varit en av sultanens betrodda. När Leman växt upp flyttade hon till Tirana i Albanien där hon träffade sin man, Lea Ypis farfar, Aslan Ypi. Också han kom från en framskjuten familj; hans far Xhafer Bej Ypi, hade varit premiärminister i Albanien på 1920-talet under kung Zog och 1939 justitieminister. Aslan var dock socialist och vän till Enver Hoxha som skulle bli Albaniens kommunistiske ledare, vilket inte hindrade att han spärrades in i fängelse under Hoxhas regim. 

Lea Ypi tecknar en inlevelsefull familjemiljö från Lemans uppväxt i Thessaloniki. Där finns Lemans farmor och föräldrar, hushållerska och den ständigt återkommande judiske husläkaren samt hennes unga faster – Lemans förtrogna. Man samtalar om omvärlden, om litteratur och familjeangelägenheter med kosmopolitiska patriciers perspektiv. Historiska och hedersrelaterade händelser kommer dock att bryta harmonin.

När så Leman lämnar detta bakom sig och flyttar till Albanien kommer livet att te sig radikalt annorlunda. Från att ha tillhört en familj av dignitärer kommer hon så småningom, efter andra världskriget och kommunisternas maktövertagande, att vara huvudpersonen i en ”problematisk familj”. Både hennes och hennes man Aslans bakgrund ligger familjen till last. Aslan sätts i fängelse och hon själv förvisas från Tirana för att i stället arbeta i ett kollektivjordbruk. 

Kanske låter allt detta som en melodramatisk skildring av en bakvänd klassresa där en stackars flicka, som växt upp i en välmående patricierfamilj med historiska kopplingar till sultanen i Osmanska riket, så småningom tvingas gräva diken på ett kollektivjordbruk i det fattiga Albanien. Nej, så är det verkligen inte. I stället är det en berättelse om värdighet, att i alla livets skiften sträva efter att handla rätt i det lilla såväl som i det stora. 

Författaren Lea Ypi har ägnat en stor del av sin akademiska karriär åt moralfilosofi, inte minst utifrån Immanuel Kant. Att kartlägga farmoderns liv så gott det gick var nödvändigt för henne. Jag uppfattar det som att hon med sin berättelse knyter ihop de stora filosofiska moralfrågorna med ett enskilt liv under svåra omständigheter. Redan i den förra boken, ”Fri”, fick vi lära känna hennes farmor som den som alltid fanns still hands, aldrig satte sig själv i första rummet och gjorde vad hon kunde för att skydda Lea Ypi från belastningen som hennes familjebakgrund medförde. 

Jag är tacksam över att farmoderns stöd och moraliska föredöme tog Lea Ypi så långt att jag idag kan läsa en av de intressantaste samtida filosoferna när det gäller några av tillvarons grundläggande frågor om frihet och värdighet. 

Den tidigare boken, ”Fri – En uppväxt vid  historiens slut skrev jag en liten text om här: https://stefanwiken.blog/2022/10/24/en-uppvaxt-vid-historiens-slut/

Jag rotar i min dator bland mappar med inskannade diabilder från mina tidiga resor. Tanken är att sortera dem lite mer överskådligt. Det tar tid; bilderna får mig ofta att stanna upp och fundera över mina upplevelser. Några bildmappar sticker ut. De väcker minnen av människor och miljöer samt något som det är svårt att sätta ord på. Kanske handlar det om stämningar, ljud, lukter och annat som gav mig intryck och som påverkade mig. När jag nu tittar på bilderna blir jag ofta berörd.

Så är det med bilderna från min resa i Indien runt årsskiftet 1982/83. Jag tittar på dem, försöker rekonstruera resan, erinrar mig händelser, platser och personer. Det är en resa i sig att försöka återuppliva något som hände för mer än fyrtio år sedan. 

Jag reste med en grupp. Den leddes av en svensk lärare som vistats mycket i landet och skaffat sig goda kunskaper och kontakter som höjde resans kvalitet långt utöver det vanliga. Naturligtvis besökte vi några av de vanligaste turistmålen i städer som Delhi, Calcutta, Agra, Varanasi och Madras (Chennay). Det var palats, tempel, moskéer och allt man kunde tänka sig i mångkulturellt land med en enastående historia. Att besöka Taj Mahal i tidig gryning var en upplevelse av storslagen skönhet som är svår att överträffa. Att vistas på ghatsen i Varanasi tillsammans med tusentals hinduer som tog sina rituella bad i Ghanges var en erfarenhet av sällsam frid. 

Men där fanns också det mångfacetterade gatulivet. Liv, arbete och annan verksamhet tycktes mest utspela sig på gatorna i detta folkrika land. Intrycken växlade från hänförelse till vanmakt; den bottenlösa fattigdomen, där många människor till och med sov på gatorna, gjorde sig ständigt påmind. 

Ändå var det resans sista del som gav de djupaste intrycken. Vi var tre unga män från gruppen som bodde en vecka i Pennakonam, en by på runt fyra tusen invånare i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Till vår hjälp hade vi två tolkar som med Lutherhjälpens stöd arbetade med ett utbildningsprojekt i byn. 

Pennakonam var delat i två hälfter. I ena delen bodde de ”kastlösa”, de som Gandhi kallade harijans (Guds barn) och som ofta själva kallar sig daliter (förtryckta). I den andra bodde de som tillhörde någon av de fyra kaster (jatis) som fanns representerade i byn. 

De hinduer i Indien som tillhör någon av de tusentals kasterna och håller fast vid den religiösa traditionen betraktar daliterna som ”oberörbara”. Minsta kontakt gör dem andligt orena. Naturligtvis har de förtryckande sederna luckrats upp, särskilt i Indiens växande städer, och många hinduer tar starkt avstånd från dem. Det är också enligt Indiens konstitution från 1950 förbjudet att diskriminera någon på grund av kast. 

I Pennakonam levde den mörka traditionen vidare när vi besökte byn. Med något undantag tillät inte de bybor som tillhörde någon kast nära kontakter från daliterna. De fick komma till deras del av byn för att arbeta åt de mer välbärgade med viss distans, men de fick absolut inte komma in i deras hus. Det var för drygt fyrtio år sedan och mycket kan ha hänt, men nutida skildringar från indisk landsbygd visar att kastförtrycket lever vidare.

Vi bodde i dalitbyn där vi togs om hand på bästa möjliga vis. Vårt tillfälliga hem fick vi i en liten skolbyggnad som var ett av få riktiga hus i byn. Annars fanns där bara enkla små lerhyddor med tak täckta av palmyrablad som fick bytas vid varje monsun. En äldre kvinna lagade vår mat som serverades på bananblad. Den starka kryddningen har jag varken förr eller senare varit i närheten av. 

Om dagarna strosade vi runt i byn och på fälten. Vi hälsade på i hyddor, besökte deras tempel, träffade någon jordägare i kastbyn och försökte på alla sätt få en djupare förståelse av livet i Pennakonam. Fattigdomen bland daliterna var utan botten. Några hade nakna glödlampor i sina hyddor, sannolikt tjuvkopplade. Någon enstaka hade en radio. Någon annan hade en cykel. I hyddorna fanns inga möbler, endast några bastmattor att ligga på. Vid väggarna stod några kokkärl och vattenkrus staplade. Det var ungefär den samlade egendomen för en familj i dalitbyn. Ingen av dem ägde mark, det var förbehållet några familjer i kastbyn. 

Betydligt fler kvinnor än män rörde sig ute, förstås alltid sysselsatta med något. Det förklarar att det främst är kvinnor på mina bilder. Jag hade två kameror, en för färg och en för svartvitt. De flesta lät sig gärna avbildas. Ryktet om min iver att avbilda fick till och med vissa att söka upp mig för fotografering. Efter resan skickade jag därför en stor bunt svartvita bilder till byn, som kanske kom att pryda en och annan hydda. 

Livet i byn syntes torftigt och trist där inte mycket hände som bröt mot vardagens rutiner. Undantaget var det vi fick uppleva en kväll, då en eld hade tänts i utkanten av byn. Flickor i tonåren dansade runt elden i takt med dova trumslag. Det var en mystisk passagerit vi fick bevittna, där man firade flickornas könsmognad. Så tolkade vi det i alla fall. De bar glödande kolbitar i sina händer, vilket inte tycktes påverka dem. Mystiskt, som sagt, och jag fick inte klart för mig vad det egentligen var som hände. 

Om vardagen var torftig så riktades desto större uppmärksamhet riktades mot oss. De flesta hade nog aldrig tidigare stött på européer och omfamnade oss med glädje och generande välvilja. När vi så lämnade byn kände jag att det var en av mitt livs mest lärorika veckor. Fram till dess hade jag bara läst om fattigdom eller sett den på avstånd, inte skådat den så nära och inte samtalat med människor som genomlevde den dag efter dag, år efter år.   

När jag nästan tjugo år senare läste Lasse Bergs och Stig T Karlssons bok ”I Asiens tid” från 1999, där de med text och bild skildrade sina återbesök på platser och sina möten med människor de skildrat tidigare, fick jag en tanke om att än en gång resa till Pennakonam. I boken kunde jag läsa hur tillvaron för de flesta de mötte hade utvecklats på ett bra sätt. I Indiens byar såg de en omvälvning speglas. Bostäderna var av tegel i stället för lera. Nästan alla hade hela och rena kläder. Människor som hade synts dömda att leva i fortsatt fattigdom hade många gånger lyckats utbilda sig och fått utmärkta arbeten, inte minst kvinnor. I boken berättade Lasse Berg, som i årtionden indignerat rapporterat om världens fattiga, hur han reste hem hoppfullare än någonsin. Jag undrade: Fanns det ändå hopp också för daliterna i Pennakonam? Har utvecklingen också nått dem? 

Tjugofem år efter den förra resan åkte jag på nytt till Indien, denna gång med Lena, min fru, och utan guide och resegrupp. Vi besökte många platser, främst i södra Indien, under några veckor. Vi var också i Tamil Nadu, där byn ligger, men på västerländskt manér var vi alltför schemalagda i vår planering för att tycka oss hinna med ett besök i byn som låg ganska besvärligt till. Jag fick alltså inte svar på mina frågor.

När jag nu tittade igenom bilderna dök frågorna upp på nytt. Jag vände mig därför till Chat GPT som tyvärr inte lyckades leverera någon vettig information om Pennakonams utveckling. Ett försök att via Google Maps och Earth få en uppfattning om byns utseende idag visade att lerhyddorna numera är borta och att dalitbyn numera består av tegel- eller betonghus. Jag lyckades också googla fram lite statistik om att byn har ungefär lika många invånare som då, men att analfabetismen fortfarande är förskräckande hög – cirka 20 procent av männen och nästan 40 procent av kvinnorna, vilket är sämre än Tamil Nadu som helhet, men ändå mycket bättre än vid tiden för mitt besök. Statistiken som redovisas är dock flera år gammal. 

När jag ondgjort mig en stund över svårigheten att få fram uppgifter dyker det plötsligt upp en film i flödet. Den har rubriken ”A casteist entered the Dalit settlement in Pennakonam village to issue death threats” och lades upp för några veckor sedan. Låter otäckt! Troligen är händelsen ett exempel på att kastsystemets omänskliga diskriminering av daliter lever vidare trots Indiens ekonomiska utveckling sedan tiden för min resa. 

Fler enkla filmer dyker upp, men nu mer glädjefyllda, från religiösa festligheter och liknande. Och visst kan man se att det ser betydligt mer välordnat ut med asfalterade gator, ordentliga hus och välklädda människor. Allt har naturligtvis filmats med mobiler – vår tids självklara pryl även bland fattiga människor. Mina gamla svartvita bildgåvor har nog försvunnit tillsammans med hyddorna. Men för egen del är jag glad att jag har kvar de minnen som mina bilder väcker och hoppas att Pennakonams daliter lyckas kravla sig upp ur den förnedring som det hinduiska kastsystemet förorsakar.