Att vinna slaget men förlora kriget. Kanske en sliten metafor, men kan – om det vill sig illa – passa bra för Jonas Sjöstedts hot om misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern Eva Nordström. Sannolikt kommer hotet att leda till en mildare reform av Arbetsförmedlingen. Reformeringen var ju knappast en idé från regeringen utan i stället Centerpartiets, som säkert själva fått kalla fötter när de sett hur åtgärderna slår mot landsbygden. Den libertarianska Stureplanscentern har så att säga missat att ta hänsyn till Centerns traditionella väljarbas i mindre landsbygdskommuner. 

Jonas Sjöstedt kan mycket väl triumfera. Han ser framför sig hur han slagit en röd kil i januariöverenskommelsens regeringspolitik. Han bedyrar att han egentligen inget har emot Eva Nordmark som minister. Slaget gäller egentligen regeringens samverkan med C och L via januariöverenskommelsen, en samverkan som han faktiskt låtit passera vid regeringsbildningen. Men V har känt sig marginaliserat sedan dess och nu grep man tillfället att gå till attack.

Slaget kan man alltså vinna, dock i en ohelig allians med M, C, KD och SD som ju slutit upp bakom hotet. Jonas Sjöstedt som förbannat varje uns av samverkan med SD har alltså kallt räknat med SD:s stöd. Annars skulle misstroendevotumet inte ha majoritet i riksdagen. 

Jonas Sjöstedt har genom sitt agerande bidragit till att SD har kunnat ta ytterligare ett steg in i värmen och – tillsammans med KD och M – fått framstå som bekymrade över neddragningarna i Arbetsförmedlingen fast de har helt andra syften med ett misstroendevotum. Så förlorar V kriget mot de krafter som annars brukar framhållas som V:s huvudfiender.

Hotet kan också leda till att regeringen avgår. Talmannen kommer då att vända sig till högerpartierna för att sondera möjligheten att bilda en ny regering. Med tanke på den senaste tidens kärleksmöten mellan KD, M och SD, jämte L:s vacklan och C:s vägran att samverka med V, så skulle vi då kunna få en regering av helt annan art.  Det är ett krig som inte får förloras.

Se där, nu har Ulf Kristersson, liksom tidigare Ebba Busch Thor, haft överläggningar med Jimmy Åkesson. Inget att förvåna sig över; det har legat i tangentens riktning. Borta är den moderata liberalismen liksom den kristdemokratiska humanismen. Fram växer ett block av reaktionär konservatism och nationalism där de dagspolitiska ställningstagandena är som fartyg på ett stormigt hav. Än dras det med den ena vågen, än den andra, men destinationen är given: makten ska bli deras och Sverige ska styras av värderingar som till helt nyligen var obsoleta i vårt land. 

Kristersson vill gärna vara skutans kapten och troligen låter den smarte Åkesson honom spela den rollen för att blidka en kvittrande Busch Thor eller en vankelmodig Nyamko Sabuni. Men Åkesson kommer nog att vara styrman och sätta kursen i kraft av sina starka opinionssiffror. Som vi gång efter annan sett är SD:s politiska ställningstaganden inte bara som en båt på stormigt hav utan snarare som en dagslända en stilla sommar. Ogenerat byter man åsikt om nästan vad som helst utom att Sverige ska vara så invandrarfritt som möjligt.

Hur var det SD-pampen Richard Jomshof sade i sitt Facebookinlägg till den ungernboende järnrörskämpen Erik Almqvist som tyckte SD blivit för mjukt? Jo, jag citerar: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Ja, SD anpassar sig så att de lite mer trögrörliga M och KD kan anpassa sig och kanske rentav L så småningom kan hänga på. Så uppstår en frontlinje mellan konservativa nationalistiska krafter med några klädsamma liberala idéer på ena sidan. Men vad finns på andra sidan? Jag tror att det är hög tid för att blåsa till strid och låta dagspolitiska kontroverser underordnas ett högre mål: att få stopp på den reaktionära anstormningen. Annars är vi kanske snart alla passagerare på den omtalade skutan som likt en Titanic kraschar in i något mycket kallt och hårt.