Då och då läser jag någon bok som mer än andra ger mig nya insikter om vad som händer i vår samtid och som jag gärna vill rekommendera till andra. Senast var det ”This Life” av filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglund – en frihetligt marxistisk analys av våra existentiella villkor. Nu är det ”Ljuset som försvann” av Ivan Krastev och Stephen Holmes som väckt mitt intresse. Med liberala utgångspunkter diskuterar de världen efter 1989, dvs efter det år som proklamerades som ”historiens slut” av nationalekonomen Francis Fukuyama. Han menade ju att kalla kriget slutade med en total seger för den samhällsmodell som vilar på marknadsekonomi och liberal demokrati. 

Det dröjde ett par decennier, men sedan var historien åter i full aktivitet. Vi fick Balkankrigen, elfte september, krigen i Mellanöstern, annekteringen av Krim etc. Vi fick också högernationalism, populism, flyktingkriser, kinesisk expansionism, för att nämna några saker som följt på kalla krigets slut. 

Krastev och Holmes menar i sin bok att liberalismen har blivit ett offer för sin egen självtillräcklighet. Ett centralt begrepp för dem är ”imitation”. När till exempel de sovjetiska lydstaterna i östra och centrala Europa blev fria försökte man sig på att imitera det kapitalistiska och liberala Västeuropa men med uselt resultat, vilket i många fall ledde till att man vände sig från liberalismen och gick i auktoritär riktning. Kina har i stället valt att imitera (och många gånger överträffa) västerländsk teknik men aldrig politisk liberalism, utan tvärtom stärkt diktaturen. 

Liberalismen som såg sig segra efter kalla kriget trycks nu tillbaka på många håll. Det är detta som Krastev och Holmes så förtjänstfullt analyserar i ”Ljuset som försvann”.