Allt oftare läser jag gamla böcker på nytt. Naturligtvis handlar det om sådana som jag uppskattade redan vid första läsningen, men omläsningen av en bok ger nya intryck. Medan jag förstås mer eller mindre känner igen dess innehåll, är det nu i stället sådant som bokens idé, bygge och gestaltning som träder i förgrunden. I lyckliga fall tycker jag mig dessutom hitta en ny dimension i det lästa, sannolikt på grund av tidens gång; världen är en annan, jag är en annan.

När jag första gången läste Stefan Zweigs Världen av igår var det ”bara” en mästerlig självbiografisk skildring av ett händelserikt liv i en svunnen tid som sträckte sig från slutet av 1800-talet till andra världskrigets början. Idag upplever jag något mer: Skildringen berör djupare; det känns som att den talar till oss i vår tid. Handlar det om den oro vi upplever i världen av idag?

Jag återkommer till det.

Länge rör sig Zweigs mästerverk som en stilla ström, eller rentav ljuvlig dröm, mellan samtidens klippor och skär ända till dess att hindren blir för stora och fallen för djupa av krig, rasism och totalitarism.

Stefan Zweig föds 1881 i Wien som son till en välbärgad fabrikör. Familjen är judisk, men sekulär. Uppväxten skildras i samspel med Wiens Fin de siècles, med stadens omfattande kultur- och sällskapsliv, där Zweig redan i tonåren gör sig bemärkt som poet. Under de följande åren, fram till första världskriget, når han allt större framgångar, nu inom de flesta litterära genrer. Han kommer så småningom att bli Europas mest lästa författare med sina romaner, noveller, essäer, libretton och teaterpjäser. 

Livet fram till första världskriget framstår som Det goda livet; vilsamt i sin kreativitet, blomstrande av sin framgång, stimulerande med sina många resor och intressanta vänskapsband. Zweig vistas ofta och länge i Frankrike, Belgien, England, Italien och annorstädes. Han blir nära vän med snart sagt varje betydande författare samt många konstnärer och musiker. Han noterar tidens stora framsteg: de vetenskapliga, tekniska och ekonomiska framstegen samt inte minst den långa freden mellan Europas stormakter som varat i flera decennier. Här bör man påminna sig om att Stefan Zweig var priviligierad inte bara genom sin talang utan också genom sina ekonomiska omständigheter. 

Visst fanns det förhållanden som skavde i denna livsdröm. Zweig kritiserar dubbelmoralen i Europas borgerliga klass och uppmärksammar återkommande att den stora massan av människor lever under små omständigheter och begränsat inflytande. Han ansluter sig till tidens allt starkare krav om sociala förändringar och demokrati. En av hans närmaste vänner var Romain Rolland, nobelpristagare i litteratur och ivrig socialist. Men Zweig blandar sig inte i politiken. Missförhållandena skulle tidens liberala och socialistiska rörelser ta hand om. Zweigs värld var kulturen.

Nog kan det goda liv som Zweig skildrar, ibland upplevas som en priviligierad och nostalgisk längtan efter en svunnen tid, en gammal värld, men med utsiktspunkt från vad som snart kom att hända i hans och andras liv må man överse med detta. Tillbakablickandet är heller inte enkelt konservativt; det är mer en längtan efter den tidens framsteg, optimism och framtidstro.

Sommaren 1914 blev slutet för denna värld av igår. Europas två stormaktsallianser drabbade samman enligt ett uppgjort allianssystem och det första världskriget var ett faktum. 

För humanisten Zweig är det en chock, än värre när han ser unga män nästan euforiskt låta sig enrolleras i respektive lands krigsmakt. Också liberala och socialistiska partier ställde upp bakom krigspropagandan, om än det finns enskilda politiker som protesterar. Bland Zweigs författarvänner är det sak samma: de flesta erbjuder sin penna till den nationalistiska patriotismen; några få agerar, som Zweig, mot kriget. De drar sig undan till det neutrala Schweiz där de skriver artiklar mot kriget. 

Efter några år av förödelse och miljontals släckta liv blev det åter fred. Men värden var skakad i grunden. Europas tre kejsare störtades, gränser drogs om, nya länder konstruerades. Zweigs hemstad Wien blev huvudstad i ett förkrympt land, efter att ha varit centrum för det väldiga Habsburgska kejsardömet med makt över större delen av centrala och sydöstra Europa. Ryssland skakades av två revolutioner och ett inbördeskrig, där Lenins bolsjeviker till sist stod som segrare. I Italien tog Mussolinis fascister makten. I Tyskland, som drabbats hårt av segrarmakternas fredsvillkor, började Hitlers nazister vinna anhängare.

Samtidigt fanns det hopp. Aldrig mera krig! sade man. Demokratin gjorde framsteg, så också ekonomi och välfärd fram till den stora krisen runt 1930. 

Åter kan Stefan Zweig andas och återuppta sitt produktiva skrivande, stora umgänge och många resor. Men livet är inte längre en stilla ström mellan klippor och skär. Orons tecken finns överallt. Populistiska rörelser, antisemitism och våld gör sig påminda. Framtidstron grusas definitivt när Hitler kommer till makten. Stefan Zweig får uppleva sina böcker förbjudas och brännas på bål av det enda skälet att han är jude. Allt han trott på, allt han levt för, förtärs av ondska. Och ondskan får sitt ultimata uttryck när nazisterna inte bara förföljer judar och andra misshagliga utan leder världen in i ett nytt omänskligt krig. Han skriver

”Ännu hade jag inte den avlägsnaste aning om vad som förestod mig, att jag hemlös, hetsad, jagad och fördriven skulle brännas, förbjudas, bannlysas, att mitt namn skulle brännmärkas i Tyskland som vore jag en förbrytare och att samma vänner, vars brev och telegram låg framför mig på bordet, skulle blekna om de händelsevis träffade på mig.”

Stefan Zweig gjorde sin sista resa. På ett hotellrum i Brasilien skrev han 1939–1941 fritt ur minnet Världen av i går. Därefter tog han sitt liv.

Jag skrev att läsningen av Zweigs mästerverk nu ger mig en utvidgad upplevelse. Det handlar inte minst om stråk av igenkännande, trots att skildringen handlar om en helt annan tid och värld än vår. Jag tillhör en generation som vuxit upp strax efter andra världskriget, därtill i ett av världens rikaste länder. Även om det kalla kriget ständigt gjorde sig påmint kändes det avlägset. Heta krig pågick visserligen ständigt, men långt ifrån oss. Och vi kunde under ungdomsåren utan påtaglig risk engagera oss mot stormakters anspråk på att med våld styra världen. Min generation har också upplevt en storartad ekonomisk utveckling, under många år med ökad jämlikhet mellan klasser och kön, med väl utbyggda sociala rättigheter, hyfsat fungerande skolor, bra sjukvård etcetera. Är det vår värld av igår?

Naturligtvis bör vi också påminna oss om att mycket även då var otillfredsställande, men idag upplever många av oss en oro av ett slag vi inte kände förr. De ekonomiska och kulturella klyftorna ökar, sjukvård och skolor dras med stora problem och de nyliberala experimenten har inte levererat vad de genom ideologiskt tunnelseende lovat. Samtidigt växer högernationalistiska rörelser med ”lösningar” som ekar från förr. Och värst av allt: vi har krig åter i Europa. 

Jag tror att Stefan Zweigs Världen av igår har något att säga oss i världen av idag.