Gazas befolkning är sannerligen ett plågat folk. Deras ”land” är i praktiken ett fängelse med taggtrådsgränser bevakade av israeliska och egyptiska fångvaktare. Deras bostäder, skolor och sjukhus angrips och massakreras av den israeliska krigsmakten. Deras islamistiska regim bedriver en självförintande politik med provokationer mot en överlägsen fiende. Andra muslimska stater i regionen ser Gazas befolkning endast som brickor i ett spel om makt och inflytande, ibland påhejade av den ena eller andra stormakten. Om bakgrunden till det nuvarande skeendet kan man orda länge och alla sidor kan hitta historiska, religiösa och etiska argument för att rättfärdiga sitt agerande. Till sist måste dock varje möjlighet till en lösning av konflikten landa i några oavvisliga krav: För det första måste alla parter acceptera en tvåstatslösning, med en av alla erkänd israelisk stat och en lika erkänd palestinsk stat. För det andra måste Israel ge upp de ockuperade områdena och naturligtvis de israeliska bosättningarna inom området. För det tredje måste världssamfundet understödja en utvecklingsplan för området med investeringar i demokratiska institutioner, näringsliv, infrastruktur och utbildning.

Ja, jag vet att fredsplaner med liknande innehåll aktualiserats och avvisats vid många tillfällen sedan det första kriget 1948. Jag förstår också att det är tämligen utopiska krav i dagsläget. Ändå menar jag att detta måste upprepas om och om igen, och att ingen part borde räkna med vårt stöd för sin sak utan dessa villkor.

Visst kan vi protestera på gator och torg mot den nu pågående israeliska aggressionen och uttrycka vår avsky mot hur oskyldiga barn och vuxna offras på den väpnade politikens altare. Men i längden fordrar ett ansvarsfullt agerande att man också ser bjälken i den andres öga och förstår att en regim som håller det egna folket som gisslan inte bör räkna med ett villkorslöst stöd.