Berättelserna är detaljrika, där inget framhålls som viktigare än något annat. Det är långt ifrån ”Tjechovs gevär”, alltså den ryske författarens princip att avlägsna allt som inte är relevant i en berättelse: ”Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet.” Men för Knausgård sitter det relevanta just i livets detaljer. ”Fäst blicken”, som han skrev i Min kamp liksom nu i Morgonstjärnan.

Berättelserna om de nio huvudgestalterna är avgränsade från varandra, men hör också ihop. I vissa fall korsar de varandra genom att människorna är sammanlänkade på något sätt eller genom att de upplever samma händelser. Så är det med morgonstjärnan, den nya skarpt lysande himlakropp som syns på himlen. Den lägger ett mystiskt ljus över skildringarna, som ett förebud om något. Och mystiken spelar roll också på annat sätt: Personerna upplever magiska händelser av olika slag; djur som beter sig märkligt, döda människor som dyker upp och så vidare. Här närmar sig Knausgård den magiska realismen. 

Men det mystiska i form av magi tar aldrig över; det finns där bara, kanske som en påminnelse om livets outgrundligheter.Det är ju i det existentiella Knausgård har sin storhet – och det äger sin mystik. Han förmår skildra människors liv, i dess storhet och litenhet, som få andra. Men det är synd om människorna; de har svårt att relatera till liv och människor i sin närhet. De pratar förbi varandra, agerar fel och tappar bort sig själva och de relationer de behöver vårda. Ångesten är ofta närvarande. Det låter dystert, men här finns också humor, ömhet och glädje. Jag skulle vilja påstå att det är en livsbejakande roman. Den vördar livet och kan få oss att fästa blicken på vad som är väsentligt i tillvaron. 

Martin Hägglund, litteraturprofessor vid Yale och filosof, menar just detta i sin bok Vårt enda liv, som jag skrivit om tidigare. Hägglund menar att Knausgård i Min kamp mer än andra kan få oss att inse ändamålsenligheten i våra liv just genom att fästa blicken på vardagen. Våra liv är bräckliga och ändliga, säger han. Insikten om detta bör leda till att vi förmår vara trogna våra liv som ändamål; att vi förmår vara trogna våra åtaganden för oss själva och våra medmänniskor. Det är ett budskap som förstärks i Morgonstjärnan. 

Intressant är dock att Knausgård, via sina romangestalter, resonerar om dödens innebörd på ett sätt som inte är i samklang med Hägglund vars credo är livets absoluta ändlighet. Inte för att Knausgårds roman framför en tro på ett liv efter detta, men frågan lämnas åtminstone delvis öppen. 

Romanen vore knappast en bok av Knausgård om den inte innehöll essä-avsnitt. De finns i de skildrade samtalen och i en avslutande essä av en av huvudpersonerna, där just det jordiska livets slut diskuteras. Knausgård är otvivelaktigt en god läsare med filosofiska kvalitéer, vilket han också visat i de böcker han skrivit mellan Min kamp och Morgonstjärnan. Hägglunds Vårt enda liv har han dock inte läst, säger han i en intervju. 

Ja, Morgonstjärnan är otvivelaktigt bra läsning för att en tid vara flugan på väggen som betraktar människors liv eller för att begrunda de stora existentiella frågorna. Men ingenting avslutas i romanen. Knausgård har mer på gång och har planerat att fortsätta med ytterligare två volymer. Jag ser fram emot dem. 

Nina Björk kanske skulle behöva ta del av Johan Norbergs beskrivningar av framsteg för fattiga människor i den globala kapitalismens värld och Johan Norberg skulle kanske behöva ta del av Nina Björks argument om liberalismens inre motsägelser och ointresse för verklig jämlikhet. För mig har båda böckerna varit mycket intressant läsning.  

I tio kapitel går Johan Norberg igenom område efter område för att visa på framsteg som gjorts sedan globaliseringen tog fart under andra hälften av förra århundradet. Han menar att globaliseringen i många avseenden varit en större omvälvning än industriella revolutionen, särskilt när det gäller minskning av fattigdom och dess följder. Exempelvis har andelen kroniskt undernärda människor minskat från 50 till 11 procent sedan 1950 och medellivslängden har ökat från 50 till 71 år. Slående exempel på framsteg redovisas i kapitel efter kapitel. Alla som har läst eller lyssnat till Hans Rosling eller Lasse Berg känner igen sig: utvecklingen har varit omvälvande. Allt fler har tagit sig upp från hopplös fattigdom och blivit en del av en starkt växande medelklass i sina länder.

I den mån Johan Norberg vill driva en tes om utvecklingens motor så kan den beskrivas med begreppet frihet. Det är, menar han, individuell frihet och fria rörelser av idéer, innovationer, kapital etc. som gynnat tillväxten och möjliggjort välståndsutvecklingen. 

Nina Björk älskar också frihet, såsom boktiteln antyder. Hon problematiserar emellertid begreppet i förhållande till liberalismen som ju brukar framhålla individens frihet som politikens förutsättning och ändamål. Björk menar att eftersom liberaler samtidigt värnar kapitalistisk marknadsekonomi så uppstår en motsägelse; den enes frihet att äga produktionsmedel och köpa arbetskraft inskränker den andres frihet att råda över sin tid. Ytterligare exempel är att liberaler gärna tar normen om alla människors lika värde till sitt hjärta och argumenterar för att människor bör ha jämlika möjligheter att förverkliga sina livsmål. Men liberaler älskar också konkurrens och bejakar därför att utfallet inte bör vara jämlikt. Konkurrens gynnar ju ekonomisk tillväxt som i sin tur ökar välståndet, säger man. Men, frågar Nina Björk: hur kan man tala om jämlikhet i möjligheter och samtidigt för ojämlikhet i utfall? Olika utfall ger ju ojämlika möjligheter av det enkla skälet att rika föräldrar vanligen får mer framgångsrika barn än fattiga 

Nina Björk fortsätter att rada upp sådant som kan räknas till liberalismens inre motsägelser, förmenta eller inte. Vad hon ägnar mindre intresse åt är att liberalismen har spretat åt många håll så länge den varit en politisk idé och olika inriktningar har olika svar på problemen. Samsynen mellan en libertarian och en socialliberal är inte stor. Samsynen mellan en socialliberal och en demokratisk socialist är ibland större, åtminstone i den konkreta politiken. 

Den relativa samsynen är egentligen inte märklig. Såväl liberalism som socialism är idéhistoriskt sprungna ur upplysningsfilosofin men kom fram till delvis olika svar på hur dess frihetspatos skulle förverkligas, främst (men lite förenklat) beroende på att de två ideologierna ursprungligen företrädde olika klassintressen, borgerlighetens respektive arbetarklassens. Ideologierna kom senare i många fall att korrumperas och förgrovas; socialismen av kommunistiska diktaturer och övertro på ”planekonomi” och liberalismen av imperialism och övertro på ”marknadslösningar”. 

En nidbild av socialism har av begripliga skäl länge varit att den är ointresserad av individuell frihet. Men den som läst Marx filosofiska texter vet annat. När Nina Björk så tar sig an frågan pläderar hon starkt (liksom Martin Hägglund i Vårt enda liv, som jag skrivit om förut) för individuell frihet som förutsättning för livets ändamål. Ja, individens frihet är hennes credo. Men hon menar att den kan bara bli en möjlighet för alla om det finns ett gemensamt, kollektivt, ansvar för att skapa dess förutsättningar – till exempel genom ekonomisk jämlikhet och andra samhällsmål än vinstmaximering i tillväxtekonomin. 

Som sagt: Nina Björk och Johan Norberg kunde lära sig något av varandra. Björk blir svaret skyldig hur hennes socialistiska samhälle ska kunna bli verklighet och organiseras. Hon gör inte ens ett försök. Lika lite har hon att säga om den globala välfärdsutvecklingen som otvivelaktigt har utökat frihetens domäner för allt fler. Norberg är lika förtegen om de problem som också han måste se bakom tillväxtekonomin; mycket talar också för att ett mer jämlikt samhälle inte bara är mer moraliskt tilltalande utan också genererar bättre ekonomisk utveckling.