Träffade en äldre man i småbåtshamnen. Han verkade på alla sätt vara en trevlig bekantskap på det där hjälpsamma, pratsamma och trivsamma sättet. Vi började prata som man ofta gör i små hamnar och samtalet handlade förstås inledningsvis om båtar och båtbestyr, men kom snart att utvecklas till ett allmännare tankeutbyte. Ord lades till ord och min nye bekantskaps tankegods girade allt kraftigare mot styrbord där jag inte kunde se annat än livsfarliga undervattensgrund. Mina varningar fick honom inte att hejda sig utan han blev tvärtom allt djärvare i sin färdriktning. Han visade sig hysa de grövsta fördomarna om invandrare och det fanns knappt en vandringssägen om invandrare som inte han torgförde, trots att han sade sig ha en ”negerkompis”. Mina positiva erfarenheter av invandrare i gymnasieskolan eller i vuxenutbildningen fick honom inte att byta kurs och inte heller mina vädjanden om solidaritet med människor som farit illa av krig och förtryck. Inte heller mina invändningar mot hans anekdotiska bevisföring eller mina historiska exempel fick honom på rätt köl. Vad gjorde jag? Bad honom fara åt helvete eller förlisa på något stenigt grund? Nej, jag fortsatte stillsamt samtalet och vi skiljdes så småningom i god ton, vilket gjorde mig ganska nöjd. Jag tror på ett samhälle där olika kulturer kan mötas, men också där människor med olika uppfattningar kan samtala – även om det handlar om fördomar och människovärde. Alternativet förskräcker.