Har roat mig med att läsa en gammal volym av Herbert Tingstens memoarer. Tingsten var en sådan som ”gick genom rutan” i mina tidiga tonår. Det fanns förvisso bara en TV-kanal och man tittade på vad som bjöds. Då såg man mest en konstig gubbe, ivrigt kedjerökande, pipigt pratande och hetsigt argumenterande. Han argumenterade till 100 procent även om han bara var övertygad till 51 procent, som han villigt erkände någon gång. 

Memoarerna är desto mer reflekterande. Tidigare har jag läst någon av hans stridsskrifter liksom Per Wirténs biografi ”Herbert Tingstens sista dagar”, men i memoarerna framträder en ångestfylld sökare i det politiska landskapet som mellan de många groggarna försöker orientera sig och ta ställning i en svår samtid. Ibland tog han snedsteg och hamnade i diket, till exempel i kampanjen för svenskt atomvapen och en oreserverad hyllning till amerikansk utrikespolitik, men hur ofta hamnade han inte rätt? Åtminstone till 51 procent.

Tingstens ledmotiv var tyranniet kontra människans frihet. I unga år studerade han den italienska fascismen på plats och skapade en gedigen kunskap om totalitära rörelser som gjorde det lätt för honom att ta ställning mot den framväxande nazismen – ibland på plats. Den tveklösa antinazismen var inte självklar bland professorer och publicister på 1930-talet. Brist på insikt i vad nazismen kunde och skulle föra med sig fanns dessutom i alla politiska riktningar vid den tiden.

Många såg Tingsten som en grälsjuk orosmakare i samtal och debatter, epitet som ofta drabbar engagerade människor. Jag tror vi har mycket att lära av honom, men förstås med den reflektion som alla idéer och ställningstaganden kräver.