Jag läser Lasse Berg bok, Uttåg ur Kalahari, som namnet till trots också handlar om Indien. Denna tredje Kalahari-bok är till stora delar retrospektiv och då menar jag inte att han som i de tidigare böckerna blickar i första hand tillbaka med människans hela utvecklingshistoria som tema. I stället är det hans egen utvecklingshistoria som är det ledmotivet; hur han efter sina första resor i Indien och annorstädes drabbades av pessimism, att fattiga skulle förbli fattiga med den färdriktning som länderna hade, men att han lång senare kunnat märka en avsevärd utveckling. Redan i sin och fotografen Stig T Karlssons bok I Asiens tid från år 2000 visade han sakligt i ord och bild hur människor fått det bättre. De hade letat upp samma byar, samma människor, som de tidigare besökt och gjort jämförelser. Fattiga jordlösa daliter hade flyttat från lerhyddor till hus, kommit över en bit egen jord, hade TV och andra moderniteter och barnen gick i skola.

Medan jag läser de fina skildringarna funderar jag över den indiska by jag besökte under en vecka runt årsskiftet 1981/82. Hur har den utvecklats? Vad hände med människorna i byn?

Jag hade rest runt till olika platser i Indien och kom så småningom tillsammans med två andra svenska män och en tolk till denna typiska by i centrala Tamil Nadu. Människorna i byn var alla jordlösa och ”kastlösa” daliter. Alla bodde i lerhyddor och där fanns knappast några moderniteter. Några få hade radio, några hade cyklar och någon enstaka hade en oxe med kärra. Butiker var obefintliga. Brunnsvatten fanns bara på natten. Alla tjänade sitt bröd genom arbete åt storbönder i den angränsande byn, dit de inte var välkomna på grund av att de var ”oberörbara” såvida de inte anlitats för olika göromål. Ofta var de arbetslösa. Nästan ingen hade varit längre än någon mil från byn. Världen var liten och livet såg eländigt ut.

Då jag åter kom hem skrev jag ett reportage i NSD. Allt förtryck och elände redovisades naturligtvis i ord och bild, men jag slutade faktiskt reportaget med viss optimism. Genom bistånd hade det byggts en skola i byn, där barnen fick ett mål mat och undervisning. Under rubriken ”Barnen framtiden” skrev jag: ”På tio månader har de lärt sig läsa och skriva. Stolt visar de upp sina uppsatser som vi ber om att få översatta. De handlar om byns problem och förtrycket mot de kastlösa. Så stärks deras självkänsla och medvetenhet. Det är hos dessa flickor, hos Kaliyan och hos hundratals miljoner andra fattiga bybor, Indiens framtid ligger”.

Jag hoppas verkligen att mitt hopp blev verklighet för byn och att de fått ta del av den utveckling som Lasse Berg skildrar från andra byar i Indien.

För några år sedan besökte jag Indien på nytt. Jag var än en gång i Tamil Nadu, i Kerala och Mumbai. Tyvärr besökte jag inte byn. När jag nu läser Lasse Bergs skildringar grips jag av en längtan efter att själv uppleva att människorna i ”min” by har rest sig ur sin djupa kränkande fattigdom.

1980 skrev Jan Myrdal sin bok Indien väntar. Den var förstås viktig litteratur före min resa och det mesta han skrev om Indiens tillstånd tyckte bekräftades genom mina upplevelser i landet. Nu väntar Indien inte längre.