Vad är hundra år? Ett ögonblick i mänsklighetens historia, ett drygt människoliv eller en tidrymd för lite mer än tre generationer.

Vi skriver snart 2018, ett år som säkerligen kommer att innehålla hundraåriga tillbakablickar till en tid som så avgörande formade vår värld. Året 1918 avslutades första världskriget med vapenstillestånd. Tiotals miljoner hade mist livet.

”Aldrig mera krig”, skanderades från otaliga talarstolar. Men kriget och freden sådde frön till skeenden som i sin blomning kom att prägla vår historia till denna dag; till nya krig, totalitära diktaturer och etniska konflikter, men också till demokrati samt till enastående utveckling av vetenskap, teknik och välfärd.

År 1918 stod historien och vägde i land efter land. I vissa länder togs avgörande steg mot demokrati, såsom i Sverige där det beslutades om allmän och lika rösträtt som också inkluderade kvinnor. I Finland började de blodiga uppgörelserna mellan ”vita” och ”röda” som en spegelbild av inbördeskriget i den tidigare herrestaten Tsarryssland. I det revolutionära Ryssland konstituerades så småningom den kommunistiska regimen i område efter område för att till sist bli Sovjetunionen. I det besegrade Tyskland godtogs snart en fredsuppgörelse som lade grunden till ett missnöje som nazisterna kunde exploatera. Samtidigt upplöstes Donaumonarkin och en rad nya statsbildningar proklameras inom det gamla kejsardömet.

Idag, hundra år senare, har inget storkrig drabbat Europa på mer än sjuttio år. Men vapen har skramlat och begränsade krig har utkämpats, delvis med rötter från den värld som formades efter första världskriget. Sovjetunionen använde fram till 1989 militärt våld och hot för att kontrollera sina satellitstater i östra och centrala Europa. Inbördeskrig efter etniska gränser drabbade Jugoslavien som var en skapelse av fredsuppgörelsen 1918. Under dessa hundra år, särskilt under ”det kalla kriget” har också USA blandat sig i konflikter i när och fjärran och understött diktaturer och blodiga krig, med Vietnamkriget som det främsta exemplet.

Liksom 1918 står historien och väger på nytt i Europa, i land efter land. Ska utvecklingen gå mot demokrati, minskade klyftor, internationalism och fred eller mot auktoritära regimer, ojämlikhet, nationalism och krig? Vår store granne i öst förskräcker genom diktaturfasoner och krigshandlingar mot grannländer. Samtidigt har högerpopulismen gjort sig stor och mäktig i flera länder, även i Sverige. När så också det stora riket i väst – som har avgörande inflytande i Europa genom vapen och pengar –valt en ledare som är demagogin och populismen personifierad, finns det skäl till stor oro.

Hundra år, ett ögonblick i mänsklighetens historia – ja. Men även det korta och lilla kan bära frö till framgång eller motgång. Förhoppningsvis blir 2018 ett år då allt fler ögon öppnas för att gynna demokrati, humanism och välfärd för alla.

Så har det hänt igen, en elev dödad på sin skola, denna gång på Enskede gymnasium genom knivhugg utdelade av en annan person.  En misstänkt har gripits och anhållits. Mer än så vet jag inte om omständigheterna till det fruktansvärda dådet, men blir väldigt berörd över att något sådant kan ske i en skola. Jag känner förstås starkt med elevens familj och släkt långt borta i öst liksom med elever och personal på skolan.

Jag vistades på Enskede gymnasium under ett par dagar i våras för att utbyta erfarenheter om arbete med introduktionsprogram och nyanlända. Där mötte jag mycket engagerad och kompetent personal som arbetade hårt för att utveckla skolan och dess undervisning, liksom jag träffade positiva elever som ambitiöst tog sig an sitt lärande.

Det fanns dock ett förhållande som förundrade mig, att Stockholms stad har valt att organisera sin gymnasieverksamhet så att Enskede gymnasium endast har introduktionsprogram med i stort sett bara nyanlända ungdomar. Hur har man tänkt? Tror man verkligen att det är till fördel för integrationen?

Jag vill absolut inte koppla knivdådet till detta förhållande; det skulle ha kunnat ske i vilken skola som helst. Men språkutveckling och social integration för nyanlända kan knappast fungera optimalt i en miljö där man inte har kontakt med svenskfödda ungdomar. Särskilt i en tid som nu, när oron för avvisningar är stor, kan den sociala skolmiljön bli bottenlöst orolig och ångestfylld när den i stort sett endast består av nyanlända ungdomar.