Finlands president Alexander Stubb brukar påpeka att Finland och Sverige är de bästa av grannar men älskar att tävla mot varandra. Tänk Finnkampen i friidrott eller när Finland för första gången slog Sverige i hockey-VM:s final 1995, vilket av många finländare anses vara det största ögonblicket i finsk idrottshistoria. Sedan har de också slagit Sverige i skolresultat och snabb ekonomisk utveckling för att inte tala om att finländarna år efter år bedöms vara lyckligare än svenskar – ja, lyckligast i hela världen.

När nu 2026 års svenska val är över och det finns skäl att begrunda den politiska debatten både till innehåll och form slås jag av en annan jämförelse: det politiska ledarskapet. Det ska erkännas att jag inte vet mycket om finländsk politik, men när jag i våras läste Alexander Stubbs bok Maktens triangel, som ju uteslutande handlar om världspolitik, var det med skammens rodnad jag tänkte på vår statsminister. Medan Ulf Kristerssons utrikespolitiska uttalanden sällan sträckte sig längre än till NATO, EU, Ryssland och Ukraina kunde jag hos Stubb uppleva en statsman av format med intresse för de stora globala framtidsfrågorna. I Sverige har vi förstås haft Olof Palme med ett likartat engagemang, men med ett annat temperament. 

Jag läste Stubbs bok ytterligare varv och fortsatte att imponeras av hans kunniga världsorientering och självständiga resonemang, där han inte sjunger med flocken av europeiska ledare utan synar världsläget med alldeles egen intellektuell skärpa. Ofta landar han i slutsatser som inte är klädsamma för Europas agerande på den internationella scenen. Han besitter  en karismatisk pondus som inte försvagas utan tvärtom stärks av hans ödmjuka hållning till världens problem – eller utmaningar, som man numera säger. Och bäst av allt: Han ser möjligheter. ”Själv är jag en evig optimist”, skrev han. 

Att jag jämförde Stubb med Kristersson var kanske orättvist. Alexander Stubb ska i sin roll som Finlands president stå över det dagliga politiska käbblet och vara alla finländares enande president med särskilt ansvar för utrikespolitiken. Kanske Carl Bildt hade varit rimligare att jämföra med. Han har också visat en analytisk självständighet sedan han lämnade politikerrollen. Men ändå: Både Stubb och Kristersson är födda på 1960-talet och delar politisk bakgrund, formade av de liberal-konservativa partier de tillhört sedan unga dagar. Också Stubb har varit statsminister och liksom Kristersson i allians med ett nationalkonservativt parti, Sannfinländarna, om än detta parti inte har lika extrem historia som Sverigedemokraterna. 

Nåväl, ovanstående borde väl skrivas inom parentes, eftersom det är ganska ovidkommande för innehållet i Alexander Stubbs bok. Hans bakgrund som diplomat, akademiker och till och med professionell golfspelare nog mer relevant.   Ett annat skäl att begrunda hans tankar är att han är president i ett land med lång gräns mot Ryssland som man mellan 1809 och 1918 var en del av. Dessutom har man under andra världskriget stridit i två omgångar mot Sovjetunionen, först i ett försvarskrig sedan i ett anfallskrig. Förhållandet till grannen i öst har i århundraden varit på den finska dagordningen. Ändå tillhör Stubb inte de europeiska statsledare som liksom flera andra förväntar sig en invasion från grannen i öst så snart Ukrainakriget är över om är han tycker att man ska vara väl förberedd.

Förlorade möjligheter

Alexander Stubbs ärende med sin bok är att visa vilka möjligheter västvärlden har att påverka historiens gång genom att å ena sidan söka kompromisser som leder till fred, stabilitet, säkerhet och välstånd och å andra sidan att stå fast vid väsentliga värden som präglar Europa. Sådana kompromisser kan bara nås om västvärlden förmår tala med ”de andra”. De väsentliga värdena för Stubb är i första hand den liberala demokratin. Enligt Stubb befinner sig världen idag vid en vändpunkt, där agerandet de närmaste åren kommer att vara avgörande för hur vår framtid ska se ut. 

Sådana vändpunkter har vi ett antal i historien. År som lyser med särskild energi, när spelpjäserna ställdes om och utvecklingen tog en ny riktning. Det handlade om krig, revolutioner eller annat som rubbade maktförhållandena inom eller mellan stater, men också om år när många såg nya möjligheter. Under 1900-talet var 1918, 1945 och 1989 sådana år, åtminstone från ett västligt perspektiv. 

När första världskriget avslutades skallade ropen ”Aldrig mera krig!”. Demokratin bröt igenom det konservativa motståndet och den ekonomiska utvecklingen tog fart. Men det dröjde inte länge förrän destruktiva krafter tog över i flera stater och med ännu större kraft än förr skakades världen av krig. 

När det 1945 äntligen blev fred efter andra världskriget bildades FN som ett uttryck för strävan att minska världens konfliktytor. Europa fick verkligen fred, men runt om i världen blossade nya krig upp, ofta med USA och Sovjetunionen mer eller mindre aktiva på varsin sida i konflikterna. Men stormakterna själva avhöll sig från direkt konfrontation i det kalla kriget, kanske mest på grund av den terrorbalans som rådde mellan de två kärnvapenmakterna. 

När Berlinmuren revs 1989 blev det den stora symbolhändelsen för kalla krigets slut. Sovjetunionen upplöstes snart och världen stod inför nya möjligheter, men hur blev det? År 1918, 1945, eller 1989 – det är som att varje brytningsår bar med sig fröer till något destruktivt att blomstra, som att historien är dömd att upprepa misstag från förr. 

Krigstrenden

Utgångspunkten i Alexander Stubbs bok är 1989, alltså den världsordning som formades efter kalla krigets slut. Många såg möjligheter till en fredligare värld och trenden pekade verkligen ditåt. För tio år sedan visade Hans Rosling och många andra med statistik och analytiska texter att antalet mellanstatliga konflikter hade blivit så mycket färre. och så sent som 2023 kom den före detta toppdiplomaten Hans Blix ut med sin bok A Farewell to Arms (som jag skrivit om tidigare) där han menade att krig mellan stater blivit alltmer förlegade och skulle mer eller mindre tyna bort. Och detta skrev han trots att Ryssland hade invaderat Ukraina, men han argumenterade för att det var ett undantag. Det var en omfattande bok som Blix förstås hade skrivit på i flera år. Rysslands krig kom som en överraskning för honom – liksom för så många andra. De mellanstatliga konflikterna och krigen är idag fler än tidigare och världen ser ut att vandra på en knivsegg mellan aggressiva propåer från globala och regionala stormakter.  

Maktens triangel

För att diskutera världens tillkortakommanden och möjligheter, förr, idag och framledes, väljer Alexander stubb att dela in världens länder i Väst, Öst och Syd. Det handlar inte om en strikt geografisk indelning utan syftar mer på globala intresse- och maktcentra.

Det globala Väst omfattar främst större delen av Europa, USA och Kanada, men också östliga stater som Japan och Sydkorea samt sydliga som Australien och Nya Zeeland. I det globala Öst är Kina den obestridda ledaren. Dit hör förstås också det fallna imperiet Ryssland och Nordkorea, men dessutom en regional stormakt som Iran. Ytterligare några är Kuba, Venezuela och Nicaragua, trots att de ligger i Centralamerika, samt några afrikanska länder som Eritrea och Kongo-Kinshasa. Det globala Syd är en brokig samling stater, till exempel Indien, Saudiarabien, Brasilien, Sydafrika, Egypten och Nigeria samt de små men rika gulfstaterna.

Väst, Öst och Syd utgör, med Alexander Stubbs terminologi, maktens triangel. Förmågan att hantera förhållandena mellan dessa är avgörande för hur historien kommer att utveckla sig framledes liksom de har varit avgörande sedan andra världskrigets slut. 

Under kalla kriget, 1945 till 1989, hade vi en bipolär världsordning, dominerad av de två supermakterna USA i Väst och Sovjetunionen i Öst. Det tredje hörnet, Syd, hade liten talan men var ofta skådeplats för supermakternas konkurrens om inflytande eller proxykrig.  

Efter Sovjetunionens sammanbrott och kalla krigets slut kom USA att helt dominera de internationella förhållandena med stöd av sina västallierade. Världsordningen blev unipolär. 

Under senare år står som bekant denna världsordning under press, främst på grund av Kinas allt starkare position ekonomiskt och geopolitiskt. Också Rysslands krig i Ukraina utmanar ”den internationella säkerhetsordningen” som det brukar heta men som egentligen inte är annat än den unipolära västliga världsdominansen. Kina liksom Ryssland hävdar att de eftersträvar en multipolär världsordning med några spridda maktcentra. Och någonstans där är vi sedan ett antal år, men det är uppenbart att den ryska invasionen varit helt avgörande för Europa. Stubb brukar citera Lenin för att peka på dess betydelse: ”Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer” . 

Alexander Stubb argumenterar i sin bok för en multilateral världsordning, alltså en ordning där världen inte domineras av någon enskild stat eller av ett fåtal stater utan i stället tar hänsyn till alla staters legitima intressen. Och det kan bara åstadkommas genom att bygga eller reformera internationella institutioner i denna anda. ”Ingenting är möjligt utan människor, men ingenting består utan institutioner”, som Jean Monnet, en av EU:s grundare, sade. 

Maktens triangel, det globala Väst, Öst och Syd, lutar betänkligt mot Väst idag, men Öst häver sig allt snabbare upp i kraft av Kinas ekonomiska och geopolitiska framsteg medan Ryssland på sin höjd bevakar sin position men kanske kan stärka den om västs position försvagas. Jag upplever Stubb som övertygande när han menar att den strategiskt viktigaste frågan för Väst – och för världen – är hur vi hanterar Syds anspråk på inflytande i en framtida världsordning. Det är tydligt att det globala Syd inte agerar i samklang med Väst idag. Exempelvis har EU haft svårt att få länder i Afrika och Latinamerika att ställa upp på sanktioner mot Ryssland under det ryska angreppskriget mot Ukraina. Faktiskt är det inte ett enda land utanför det globala Väst som deltar. Visserligen röstade de flesta länderna i FN:s generalförsamling för att fördöma invasionen 2022, medan flera av de tongivande i Syd, såsom Indien och Sydafrika, lade ned sina röster. De bevakar helt enkelt sina intressen. Många av dessa länder, skriver Stubb, uppfattar Ryssland som en mer konstruktiv och mindre krävande partner än många västländer, särskilt de med kolonialt förflutet. Dessutom har många nära handelsförbindelser med Ryssland. 

Syds position kommer sannolikt att vara helt avgörande framgent; i någon mening kan de bli tungan på vågen mellan Väst och Öst, såvida inte multilateral världsordning tar form och institutionaliseras. 

En värdebaserad realism

I den utrikespolitiska filosofin brukar man tala om två olika synsätt som vägledande för hur man förhåller sig till världspolitiska frågor: Idealism eller realism. Idealisten (eller utopisten) utgår från vad denne anser vara universella ideal, såsom demokrati, mänskliga rättigheter osv, och menar att politiken ska anpassas till dem. Realisten anser att politiken i stället ska anpassas från verkligheten som den är. Det är viktigt att här förstå att varken det ena eller andra synsättet enkelt kan betecknas som gott eller ont. Många försvarare av kolonialismen ansåg sig nog vara idealister som skulle fostra ”de primitiva folken”. 

Alexander Stubb är pläderar för en värdebaserad realism som han ser som ett verktyg anpassat till nuvarande världsläge. Väst består nästan uteslutande av liberala demokratier till skillnad från Öst och Syd, där mer eller mindre auktoritära regimer dominerar även om det finns stora och viktiga undantag. Med värdebaserad realism avser Stubb en uppsättning universella värden grundade på frihet, grundläggande rättigheter och internationella regler, som tar hänsyn till den globala mångfaldens realiteter som olika nationers kultur och historia. Väst bör förstås hålla fast vid sina demokratiska värden samtidigt som man inser att världens problem inte kommer att lösas utan att komma till tals på jämbördig fot också med auktoritära regimer i Öst och i synnerhet Syd. 

År 1989 stod världen och vägde. Kalla kriget var slut och Francis Fukuyama skrev sin bok med den berömda titeln Historiens slut. När sovjetsystemet fallit såg han framför sig hur den liberala demokratin skulle med sin överlägsenhet erövra världen. Så blev det inte. Stubb menar att Väst gjorde fatala misstag, inte minst i sitt förhållande till Ryssland, det fallna imperiet som förlorat sin plats i världen. Stubbs optimistiska förhoppning är att Väst lärt sig något sedan dess och söker kompromisser som leder till fred, säkerhet och välstånd samtidigt som vi håller fast vid demokratiska värderingar. 

Simona omfamnar Jimmie. Hon har nyss försäkrat att Liberalerna välkomnar ett regeringssamarbete med SD tvärtemot partiets tidigare beslut. Så sorgligt tycker många medlemmar och vänder sitt parti ryggen medan andra ser det som en naturlig utveckling av Tidösamarbetet. 

Kanske har Simona lystrat till det famösa debattinlägget i DN i höstas med rubriken: ”Resonemangsäktenskapet Tidö måste bli äkta kärlek”. Det var den nyliberala tankesmedjan Timbro som tillsammans med SD-kopplade tankesmedjan Oikos presenterade ett program i 132 punkter för hur Sverige skulle förändras genom en fördjupad relation. 

Tänk att det gått så långt. Länge har Folkpartiet/Liberalerna stått i främsta ledet när det gällt att avvisa och varna för nationalistisk högerextremism. Bengt Westerberg var tydlig, Jan Björklund likaså. Partiet har också en lång historia som förkämpe för individens rättigheter mot övermakten och alla människors lika värde. Det var liberaler som tillsammans med socialister som drev igenom demokratin i Sverige och det var liberaler som ställde sig bakom alla betydande välfärdsreformer, men ofta med förslag som mer betonade individens roll än statens. Sin storhetstid som näst största parti hade de på 1950- och 1960-talet under ledarskap av Bertil Ohlin, framstående ekonomiprofessor och ekonomipristagare till Nobels minne. 

Men det var då. Den verklighet politiker har att navigera i ser idag helt annorlunda ut. Förr handlade det politiska spelet till över nittio procent om partier fast förankrade i demokratiska värderingar trots att debatten mellan demokratiska socialister, liberaler och konservativa kunde vara väl så frän. Demokratin hade blivit en ”överideologi”, skrev Herbert Tingsten strax efter att nazisterna hade besegrats i andra världskriget. Idag har dock alla västliga demokratier att förhålla sig till en starkt växande ytterhöger med värderingar och metoder utanför de traditionella partierna – eller ”det politiska etablissemanget”, skulle de själva säga. De angriper väl sällan demokratin, men ofta kärnvärden som vi förknippar med öppna demokratiska samhällen. 

Det är ett sätt att se på liberalers öppningar mot extremhögern, alltså ett politiskt spel för att behålla sin relevans i ett nytt politiskt landskap – att ge och ta, att de känt sig nödda och tvungna. 

Men det finns också mycket som talar för att sympatierna mellan liberal höger och nationalistisk ytterhöger växt. Minns Ulf Kristerssons tal efter Tidöavtalet, då han berömde SD för att förstått problemen med invandringen före alla andra, och minns Timbros och Oikos gemensamma program. Simonas kram kommer vi inte i första taget att glömma.

Värt att hålla i minnet är att liberalismen länge varit en bred kyrka med många trosinriktningar och att liberalismen är något mycket större i Sverige än partiet Liberalerna. Avståndet från gammal hederlig socialliberalism till dagens nyliberalism är enormt. Och medlemmarna i nästan alla svenska riksdagspartier ser sig i större eller mindre utsträckning som liberaler genom att stå för liberal demokrati, liberala fri- och rättigheter, liberal världsordning, liberal marknadsekonomi osv. Sanningen är nog att tongivande rikspolitiker från S till M (och även SD) också till stora delar anammat nyliberalismen.

Om vi blickar ut över världen och gräver i historien så upptäcker vi att det nya förhållandet till ytterhögern länge varit i säck innan det hamnat i påse i Sverige liksom i många andra västdemokratier. 

I den amerikanske historikern Quinn Slobodians nya bok Hayeks Bastards – Ytterhögerns nyliberala ursprung kan vi läsa om ett antal prominenta nyliberaler som redan för flera decennier sedan krokade arm med ytterhögern, ja till och med pekade ut riktningen i vissa frågor liksom att ytterhögern i många fall närmade sig nyliberalismen. Jag återkommer till det. Först en historisk återblick.

Vi letar oss tillbaka till tiden efter andra världskriget, då stora delar av Europa låg i ruiner och var delat mellan ett kommunistiskt dominerat öst och ett kapitalistiskt väst. En del såg stora möjligheter att få gehör för sina nyliberala idéer.

I april 1947 samlades några dussin män och en kvinna i den lilla schweiziska byn Mont Pèlerin. Initiativet kom från Friedrich Hayek, en österrikisk statsvetare och ekonom, verksam i USA. Hayek är än i denna dag den starkast lysande stjärnan på nyliberalernas himmel tillsammans med hans kollega och tidigare lärare, Ludwig von Mises, som också deltog på mötet. Målet för Mont Pèlerinsällskapet, som de kom att kalla sig, var främst att verka för att stärka fria marknader och motarbeta statligt inflytande över ekonomin. Själva begreppet nyliberalism användes flitigt i detta sällskap om än det också använts tidigare i andra sammanhang (År 1868–1871 fanns exempelvis ett parti med namnet Nyliberala partiet i den svenska riksdagen, men det var inte nyliberalt i modern mening).

Bland nyliberalerna i Mont Pèlerinsällskapet var meningsskiljaktigheterna stundtals stora, så stora att Ludwig von Mises vid det första mötet skrek: ”Ni är alla socialister!”, varpå han marscherade ut för att sedan slokörat återvända. Hans irritation handlade om att han tyckte att övriga gärna såg en aktiv roll från staten för att till exempel se till att det finns institutioner, lagar och regler för att gynna fria marknader, fri prissättning osv. Själv ville han begränsa statens roll ännu mer. Därför har han blivit idoliserad av dagens mer dogmatiska nyliberaler och libertarianer som motsätter sig all statlig inblandning i ekonomin. I många västländer, även i Sverige, finns numera ”von Mises-institutet” för att främja hans idéer. För att illustrera med ett modernt exempel: Både Hayek och von Mises skulle ha gillat 1990-talets avregleringar och privatiseringar i Sverige, men Hayek skulle nog, till skillnad från von Mises, ha motsatt sig privatiserandet av skolor med offentliga skattemedel på det extrema sätt som Sverige är ensam i världen om. 

Mont Pèlerinsällskapet finns fortfarande, numera med flera hundra medlemmar, och träffas vart eller vartannat år, naturligtvis med nya medlemmar. Genom åren har många av dem blivit mycket inflytelserika som ekonomipristagare, statsmän och riksbankschefer – eller, som Milton Friedman, ekonomisk rådgivare till den fascistiska juntan i Chile under 1970-talet. 

När Hayek dog 1994 kunde de till begravning församlade medlemmarna nöjt konstatera att kommunismen var död och liberalismen hade mer eller mindre blivit överideologi i Väst efter Reagans och Thatchers reformer under 1980-talet. Friedman tyckte att man lika gärna kunde lägga ned sällskapet men andra såg nya mål: att rörelser för miljö, feminism och medborgarrätt. Mont Pèlerinsällskapet levde vidare. 

I Hayek Bastards, visar Quinn Slobodian att idéer som sammanfaller med ytterhögern länge funnits bland framstående nyliberaler, medlemmar i Mont Pèlerinsällskapet och Ludwig von Mises-institutet. Den bild han målar upp visar på en värdegemenskap – eller äkta kärlek – mellan dessa nyliberaler och nationalkonservativa i några väsentliga profilfrågor. Han kallar förhållandet för den nya fusionen och daterar dess födelse till 1990-talet när man närmar sig ”alt-right”, alternativhögern, som till skillnad mot tidigare extremhöger var mer marknadsliberala. Men nyfusionisterna bildade också allianser med traditionalister, nationalister och förespråkare av kulturell homogenitet – ja, också med typiska rasister.

En del av nyliberaler och libertarianer kom att ägna stort intresse åt invandrarfrågor. En del av dem tog intryck av den brittiske psykologen Richard Lynn och hans starkt ifrågasatta forskning om IQ kopplade till olika befolkningsgrupper, där han exempelvis fann att människor i Afrika söder om Sahara hade en genomsnittlig intelligenskvot långt under europeisk eller östasiatisk. Det blev ett viktigt mål för dessa nyliberaler att begränsa invandring från länder med ”sämre kognitiva egenskaper”. Från samma mylla kunde nyliberaler ifrågasätta demokratiska rättigheter för alla och envar.

Men det har också rört sig inom ytterhögern. Många av de västliga partier som kan räknas dit har börjat som lite röriga och reaktionära populistiska rörelser, ofta med udden mot globaliseringens effekter. Men med tiden har man kommit närmare nyliberalismen. Som Slobodian skriver: 

”Både nyliberaler och den nya högern föraktar egalitarism, global ekonomisk jämlikhet och solidaritet bortom nationsgränsen. Båda ser kapitalismen som oundviklig och bedömer medborgare utifrån måttet på deras produktivitet och effektivitet.”

Ett tydligt exempel på den nya fusionen är Argentinas nye ledare Javier Milei. Han är utbildad ekonom och beskriver sig själv som libertarian. Han vill till exempel ersätta staten med privata leverantörer av samhällstjänster samtidigt som han framstår som en hårdför nationalist. 

Ett annat exempel är Alternative für Deutchland (AfD), som bildades 2013 av ett antal ekonomiprofessorer, varav ett par var medlemmar i Mont Pèlerinsällskapet. AfD har gjort sig känt som nationalistiskt, invandringskritiskt och islamofobiskt men bakgrunden till dess tillblivelse handlade framför allt om kritik mot EU och euro-valutan. Som bekant har AfD lyfts fram av Trumpadministrationen, särskilt av Vance, som ett parti man gärna ger sitt fulla stöd.

Quinn Slobodian ger många exempel på den nya fusionen mellan radikal höger – ibland med tydligt rasistiska åsikter – och vissa nyliberala strömningar. Han har tveklöst studerat frågorna ordentligt innan han fäst sina slutsatser i text. Boken är väldokumenterad och dess notapparat och litteraturförteckning omfattar 60 sidor. Tidigare har han skrivit en bok, Globalister – Imperiets fall och nyliberalismens uppkomst, om hur tongivande nyliberaler gärna ville ha starka statliga institutioner så länge de skyddade kapitalismen från demokratiskt inflytande. Den har jag presenterat här: https://stefanwiken.blog/2023/11/23/inkapslad-kapitalism-en-nyliberal-drom/.

Det är dock viktigt att poängtera att nyliberalismen innehåller många inriktningar och flertalet betackar sig nog för att förknippas med extremhöger. Slobodian har ju också kallat sin bok för Hayeks Bastards, alltså ungefär Hayeks oäktingar, och markerar på så vis att Hayek nog inte skulle vilja kännas vid dem – kanske som en oansvarig far. 

Men ändå: Boken ger en intressant öppning för diskussioner om nyliberalismens roll i framväxten av nationalistisk extremhöger och kanske också en bakgrund till Timbros och Oikos debattartikel – och Simonas omfamning av Jimmie.

Det är nu tre år sedan jag läste ”Fri – En uppväxt vid historiens slut” av Lea Ypi, född och uppväxt i Albanien under Enver Hoxhas kommunistiska regim. Bokens första mening var oemotståndlig: ”Jag hade egentligen aldrig frågat mig vad frihet var före dagen jag kramade Stalin.” 

Några sidor senare fick jag veta bakgrunden till den dråpliga inledningen. Författaren berättade om hur hon, elva år gammal på väg från skolan, mötte ett demonstrationståg. De skrek: ”Frihet, demokrati! Frihet, demokrati!”. Skrämd sökte hon skydd genom att klamra sig fast vid en staty av Stalin, den forne Sovjetledaren, som enligt hennes lärare hade älskat barn. Väl hemma fick hon höra att demonstranterna var huliganer. Snart skulle mycket av det hon hållit för sant ställas på ända – om sitt hemland, om världen utanför och till och med om sin familj. Hon hade levt i ett moras av lögn. 

Till stora delar är ”Fri” en självbiografisk skildring om att leva sin barndom i det kommunistiska landet för att sedan, i sina tonår, uppleva framväxt av demokrati och marknadsekonomi, som mycket snart, under 1990-talet, blev en tummelplats för brutalaste kapitalism och inbördesstrider. Med dessa erfarenheter hade Lea Ypi kunnat utvecklas till en apatisk cyniker. I stället har hon alltsedan de dystra åren fortsatt att söka svar på vad frihet är och hur vi ska lyckas åstadkomma verklig frihet. Det har tagit henne så långt att hon numera är professor i politisk teori vid London School of Economics, i svensk kontext närmast att jämföra med Handelshögskolan. Som politisk filosof och demokratisk socialist har hon nått internationell stjärnstatus.

Nu finns Lea Ypis nya bok, ”Indignity – A Life reimagined” i svensk översättning med titeln ”Förödmjukelse – Ett återskapat liv. Den engelska originaltiteln motsvarar bättre bokens innehåll, tycker jag; ett ledmotiv är förlusten av dignitet, värdighet. 

Upprinnelsen till boken är ett fotografi som dyker upp i sociala medier. Lea Ypi känner genast igen sin farmor och farfar som på bilden sitter utsträckta på solstolar framför ett lyxhotell i Dolomiterna. Det är deras bröllopsresa vintern 1941 – tio dagar som farmodern senare skulle beskriva som de lyckligaste i hennes liv.  Länge hade Lea Ypi lite svårt att få ihop detta. Kan man uppleva sin största lycka när kriget rasar? Farmodern var ju så varm och omtänksam och långt från någon fascist, något Lea Ypi också skildrade utförligt i ”Fri”, den förra boken. 

Fotografiet åtföljs av en mängd kommentarer som: ”Ypi föreläser världen runt om att kapitalismen är fel eftersom den förvandlar allt till handelsvaror…Samtidigt glömmer hon behändigt nog sin egen farfar som ruttnade i kommunisternas fängelser i flera decennier.”  Eller: ”Du har vanhelgat inte bara din farmor utan alla kommunismens offer, din kommunistfitta.” Sedan följer också angrepp på farmodern som ”kommunistspion” och fascistmedlöpare”

Kommentarerna är förödmjukande och Lea Ypi bestämmer sig för att försöka gå till botten med farmoderns historia. Hon beger sig till arkivet i Tirana där dokument om personer som varit av intresse för den albanska säkerhetstjänsten finns bevarade. Resultatet blev boken ”Förödmjukelse”, med skildringar som utspelar sig i två plan, dels Lea Ypis vedermödor att få fram fakta om sin farmor samt hennes reflektioner om materialet, dels hennes fiktiva återskapande av ett liv som skulle kunna vara farmoderns. De två planen – dokumentärt respektive skönlitterärt – är intressant, tycker jag. Det bidrar till ett visst ”förfrämligande”, för att tala med Brecht, där vi som läsare kan uppleva berättelsen om farmodern med viss kritisk distans samtidigt som vi dras in i skildringarna av det omtumlande livsödet. 

Farmodern, Leman, föddes i en rik albansk patricierfamilj i grekiska Thessaloniki. Grekland hade liksom Albanien tidigare varit en del av det Osmanska riket, där Lemans farfar, Ibrahim Pascha, en tid varit en av sultanens betrodda. När Leman växt upp flyttade hon till Tirana i Albanien där hon träffade sin man, Lea Ypis farfar, Aslan Ypi. Också han kom från en framskjuten familj; hans far Xhafer Bej Ypi, hade varit premiärminister i Albanien på 1920-talet under kung Zog och 1939 justitieminister. Aslan var dock socialist och vän till Enver Hoxha som skulle bli Albaniens kommunistiske ledare, vilket inte hindrade att han spärrades in i fängelse under Hoxhas regim. 

Lea Ypi tecknar en inlevelsefull familjemiljö från Lemans uppväxt i Thessaloniki. Där finns Lemans farmor och föräldrar, hushållerska och den ständigt återkommande judiske husläkaren samt hennes unga faster – Lemans förtrogna. Man samtalar om omvärlden, om litteratur och familjeangelägenheter med kosmopolitiska patriciers perspektiv. Historiska och hedersrelaterade händelser kommer dock att bryta harmonin.

När så Leman lämnar detta bakom sig och flyttar till Albanien kommer livet att te sig radikalt annorlunda. Från att ha tillhört en familj av dignitärer kommer hon så småningom, efter andra världskriget och kommunisternas maktövertagande, att vara huvudpersonen i en ”problematisk familj”. Både hennes och hennes man Aslans bakgrund ligger familjen till last. Aslan sätts i fängelse och hon själv förvisas från Tirana för att i stället arbeta i ett kollektivjordbruk. 

Kanske låter allt detta som en melodramatisk skildring av en bakvänd klassresa där en stackars flicka, som växt upp i en välmående patricierfamilj med historiska kopplingar till sultanen i Osmanska riket, så småningom tvingas gräva diken på ett kollektivjordbruk i det fattiga Albanien. Nej, så är det verkligen inte. I stället är det en berättelse om värdighet, att i alla livets skiften sträva efter att handla rätt i det lilla såväl som i det stora. 

Författaren Lea Ypi har ägnat en stor del av sin akademiska karriär åt moralfilosofi, inte minst utifrån Immanuel Kant. Att kartlägga farmoderns liv så gott det gick var nödvändigt för henne. Jag uppfattar det som att hon med sin berättelse knyter ihop de stora filosofiska moralfrågorna med ett enskilt liv under svåra omständigheter. Redan i den förra boken, ”Fri”, fick vi lära känna hennes farmor som den som alltid fanns still hands, aldrig satte sig själv i första rummet och gjorde vad hon kunde för att skydda Lea Ypi från belastningen som hennes familjebakgrund medförde. 

Jag är tacksam över att farmoderns stöd och moraliska föredöme tog Lea Ypi så långt att jag idag kan läsa en av de intressantaste samtida filosoferna när det gäller några av tillvarons grundläggande frågor om frihet och värdighet. 

Den tidigare boken, ”Fri – En uppväxt vid  historiens slut skrev jag en liten text om här: https://stefanwiken.blog/2022/10/24/en-uppvaxt-vid-historiens-slut/

Jag rotar i min dator bland mappar med inskannade diabilder från mina tidiga resor. Tanken är att sortera dem lite mer överskådligt. Det tar tid; bilderna får mig ofta att stanna upp och fundera över mina upplevelser. Några bildmappar sticker ut. De väcker minnen av människor och miljöer samt något som det är svårt att sätta ord på. Kanske handlar det om stämningar, ljud, lukter och annat som gav mig intryck och som påverkade mig. När jag nu tittar på bilderna blir jag ofta berörd.

Så är det med bilderna från min resa i Indien runt årsskiftet 1982/83. Jag tittar på dem, försöker rekonstruera resan, erinrar mig händelser, platser och personer. Det är en resa i sig att försöka återuppliva något som hände för mer än fyrtio år sedan. 

Jag reste med en grupp. Den leddes av en svensk lärare som vistats mycket i landet och skaffat sig goda kunskaper och kontakter som höjde resans kvalitet långt utöver det vanliga. Naturligtvis besökte vi några av de vanligaste turistmålen i städer som Delhi, Calcutta, Agra, Varanasi och Madras (Chennay). Det var palats, tempel, moskéer och allt man kunde tänka sig i mångkulturellt land med en enastående historia. Att besöka Taj Mahal i tidig gryning var en upplevelse av storslagen skönhet som är svår att överträffa. Att vistas på ghatsen i Varanasi tillsammans med tusentals hinduer som tog sina rituella bad i Ghanges var en erfarenhet av sällsam frid. 

Men där fanns också det mångfacetterade gatulivet. Liv, arbete och annan verksamhet tycktes mest utspela sig på gatorna i detta folkrika land. Intrycken växlade från hänförelse till vanmakt; den bottenlösa fattigdomen, där många människor till och med sov på gatorna, gjorde sig ständigt påmind. 

Ändå var det resans sista del som gav de djupaste intrycken. Vi var tre unga män från gruppen som bodde en vecka i Pennakonam, en by på runt fyra tusen invånare i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Till vår hjälp hade vi två tolkar som med Lutherhjälpens stöd arbetade med ett utbildningsprojekt i byn. 

Pennakonam var delat i två hälfter. I ena delen bodde de ”kastlösa”, de som Gandhi kallade harijans (Guds barn) och som ofta själva kallar sig daliter (förtryckta). I den andra bodde de som tillhörde någon av de fyra kaster (jatis) som fanns representerade i byn. 

De hinduer i Indien som tillhör någon av de tusentals kasterna och håller fast vid den religiösa traditionen betraktar daliterna som ”oberörbara”. Minsta kontakt gör dem andligt orena. Naturligtvis har de förtryckande sederna luckrats upp, särskilt i Indiens växande städer, och många hinduer tar starkt avstånd från dem. Det är också enligt Indiens konstitution från 1950 förbjudet att diskriminera någon på grund av kast. 

I Pennakonam levde den mörka traditionen vidare när vi besökte byn. Med något undantag tillät inte de bybor som tillhörde någon kast nära kontakter från daliterna. De fick komma till deras del av byn för att arbeta åt de mer välbärgade med viss distans, men de fick absolut inte komma in i deras hus. Det var för drygt fyrtio år sedan och mycket kan ha hänt, men nutida skildringar från indisk landsbygd visar att kastförtrycket lever vidare.

Vi bodde i dalitbyn där vi togs om hand på bästa möjliga vis. Vårt tillfälliga hem fick vi i en liten skolbyggnad som var ett av få riktiga hus i byn. Annars fanns där bara enkla små lerhyddor med tak täckta av palmyrablad som fick bytas vid varje monsun. En äldre kvinna lagade vår mat som serverades på bananblad. Den starka kryddningen har jag varken förr eller senare varit i närheten av. 

Om dagarna strosade vi runt i byn och på fälten. Vi hälsade på i hyddor, besökte deras tempel, träffade någon jordägare i kastbyn och försökte på alla sätt få en djupare förståelse av livet i Pennakonam. Fattigdomen bland daliterna var utan botten. Några hade nakna glödlampor i sina hyddor, sannolikt tjuvkopplade. Någon enstaka hade en radio. Någon annan hade en cykel. I hyddorna fanns inga möbler, endast några bastmattor att ligga på. Vid väggarna stod några kokkärl och vattenkrus staplade. Det var ungefär den samlade egendomen för en familj i dalitbyn. Ingen av dem ägde mark, det var förbehållet några familjer i kastbyn. 

Betydligt fler kvinnor än män rörde sig ute, förstås alltid sysselsatta med något. Det förklarar att det främst är kvinnor på mina bilder. Jag hade två kameror, en för färg och en för svartvitt. De flesta lät sig gärna avbildas. Ryktet om min iver att avbilda fick till och med vissa att söka upp mig för fotografering. Efter resan skickade jag därför en stor bunt svartvita bilder till byn, som kanske kom att pryda en och annan hydda. 

Livet i byn syntes torftigt och trist där inte mycket hände som bröt mot vardagens rutiner. Undantaget var det vi fick uppleva en kväll, då en eld hade tänts i utkanten av byn. Flickor i tonåren dansade runt elden i takt med dova trumslag. Det var en mystisk passagerit vi fick bevittna, där man firade flickornas könsmognad. Så tolkade vi det i alla fall. De bar glödande kolbitar i sina händer, vilket inte tycktes påverka dem. Mystiskt, som sagt, och jag fick inte klart för mig vad det egentligen var som hände. 

Om vardagen var torftig så riktades desto större uppmärksamhet riktades mot oss. De flesta hade nog aldrig tidigare stött på européer och omfamnade oss med glädje och generande välvilja. När vi så lämnade byn kände jag att det var en av mitt livs mest lärorika veckor. Fram till dess hade jag bara läst om fattigdom eller sett den på avstånd, inte skådat den så nära och inte samtalat med människor som genomlevde den dag efter dag, år efter år.   

När jag nästan tjugo år senare läste Lasse Bergs och Stig T Karlssons bok ”I Asiens tid” från 1999, där de med text och bild skildrade sina återbesök på platser och sina möten med människor de skildrat tidigare, fick jag en tanke om att än en gång resa till Pennakonam. I boken kunde jag läsa hur tillvaron för de flesta de mötte hade utvecklats på ett bra sätt. I Indiens byar såg de en omvälvning speglas. Bostäderna var av tegel i stället för lera. Nästan alla hade hela och rena kläder. Människor som hade synts dömda att leva i fortsatt fattigdom hade många gånger lyckats utbilda sig och fått utmärkta arbeten, inte minst kvinnor. I boken berättade Lasse Berg, som i årtionden indignerat rapporterat om världens fattiga, hur han reste hem hoppfullare än någonsin. Jag undrade: Fanns det ändå hopp också för daliterna i Pennakonam? Har utvecklingen också nått dem? 

Tjugofem år efter den förra resan åkte jag på nytt till Indien, denna gång med Lena, min fru, och utan guide och resegrupp. Vi besökte många platser, främst i södra Indien, under några veckor. Vi var också i Tamil Nadu, där byn ligger, men på västerländskt manér var vi alltför schemalagda i vår planering för att tycka oss hinna med ett besök i byn som låg ganska besvärligt till. Jag fick alltså inte svar på mina frågor.

När jag nu tittade igenom bilderna dök frågorna upp på nytt. Jag vände mig därför till Chat GPT som tyvärr inte lyckades leverera någon vettig information om Pennakonams utveckling. Ett försök att via Google Maps och Earth få en uppfattning om byns utseende idag visade att lerhyddorna numera är borta och att dalitbyn numera består av tegel- eller betonghus. Jag lyckades också googla fram lite statistik om att byn har ungefär lika många invånare som då, men att analfabetismen fortfarande är förskräckande hög – cirka 20 procent av männen och nästan 40 procent av kvinnorna, vilket är sämre än Tamil Nadu som helhet, men ändå mycket bättre än vid tiden för mitt besök. Statistiken som redovisas är dock flera år gammal. 

När jag ondgjort mig en stund över svårigheten att få fram uppgifter dyker det plötsligt upp en film i flödet. Den har rubriken ”A casteist entered the Dalit settlement in Pennakonam village to issue death threats” och lades upp för några veckor sedan. Låter otäckt! Troligen är händelsen ett exempel på att kastsystemets omänskliga diskriminering av daliter lever vidare trots Indiens ekonomiska utveckling sedan tiden för min resa. 

Fler enkla filmer dyker upp, men nu mer glädjefyllda, från religiösa festligheter och liknande. Och visst kan man se att det ser betydligt mer välordnat ut med asfalterade gator, ordentliga hus och välklädda människor. Allt har naturligtvis filmats med mobiler – vår tids självklara pryl även bland fattiga människor. Mina gamla svartvita bildgåvor har nog försvunnit tillsammans med hyddorna. Men för egen del är jag glad att jag har kvar de minnen som mina bilder väcker och hoppas att Pennakonams daliter lyckas kravla sig upp ur den förnedring som det hinduiska kastsystemet förorsakar.

Det lär ha varit författaren Lars Gustavsson som myntade begreppet problemformuleringsprivilegiet. Lite krångligt, kan man tycka, men det är ändå ett begrepp med viss precision som pekar på maktordningen i den offentliga debatten, det vill säga vem eller vilka som mer eller mindre avgör vilka samhällsproblem som är värda att diskutera. 

Lars Gustavsson var, som bekant, inte bara poet och romanförfattare (för övrigt som sådan en av mina favoriter) utan också filosof och samhällskritiker. Begreppet problemformuleringsprivilegiet myntade han 1979 inför Svenska Arbetsgivarföreningens kongress 1980 och återanvände det senare i sin bok ”För liberalismen – en stridsskrift”. Han beskrev hur Socialdemokraterna i decennier haft detta privilegium och att debatten sålunda kretsat kring de frågor som känts angelägna för dem. Det kunde ske, menade han, genom att deras långa maktinnehav gav dem ett avgörande inflytande över statsförvaltning, medier, kultur och utbildning. Ett begrepp idag, som inte är så långt ifrån, är Den djupa staten – främst använt av konspirationsteoretiskt sinnade debattörer, inte minst i Trumps MAGA-rörelse. 

Kan man tänka sig att Lars Gustavsson åtminstone delvis hade personliga erfarenheter av problemformuleringsprivilegiet? Ja, begreppet hade han hämtat från den italienska socialisten Antonio Gramsci. Han hade också varit en av få uttalade liberaler som engagerade sig i Vietnamrörelsen och han hade skrivit en bok tillsammans med Jan Myrdal, där de från varsin utgångspunkt – liberal respektive marxistisk – skrev brev till varandra under titeln Den onödiga samtiden. 

Nåväl, problemformuleringsprivilegiet skulle bli ett annat med början från ungefär samma tidpunkt som Lars Gustavsson skrev sin stridsskrift. År 1978 bestämde sig Svenska Arbetsgivarföreningen för att grunda Timbro, en tankesmedja och ett förlag med uppgift att främja nyliberal teori och praktik. 

Man kan förstås inte ge Timbro äran eller skulden för att den nyliberala problemformuleringen kom att dominera det politisk-ekonomiska tänkandet från under framför allt 1980- och 1990-talet med konsekvenser ända in i vår tid, men nog hade de en roll för att för den ideologiska skolningen av nyliberala debattörer, inte minst genom deras utbildning i Stureakademin. 

Jag måste säga att jag själv under senare år haft en del glädje av Timbro. Ett antal böcker från deras förlag står lästa i min bokhylla och jag har lyssnat mig igenom många avsnitt av deras Ideologipodden, där till exempel ett antal tänkare från den liberala och nyliberala idéhistorien har presenterats och diskuterats, ofta av nytända akademiska nyliberaler som med typiskt ungdomlig entusiasm nära på gudomliggjort sina idéhistoriska idoler. En del av dem har trängt djupt in i böckerna och det har många gånger varit lärorikt – om än jag med ålderns rätt vanligen möter det stora engagemanget och de tvärsäkra påståendena med en stor portion distans.

Nåväl, podden kan mest liknas vid akademiska seminarieövningar (vilket kan ha ett värde i sig) men befinner sig för det mesta ljusår från politisk praktik. 

Annat är det med Timbros nye chef PM Nilsson. Säga vad man vill om den nyliberala tankesmedjan men något förvånande var det att han tillsammans med chefen för SD:s nationalkonservativa tankesmedja Oikos skrev en uppmärksammad debattartikel i DN (23/9) där de lanserar ”Tidö 2.0” med 132 politiska förslag och förklarar att det nuvarande Tidöavtalets resonemangsäktenskap måste bli äkta kärlek. Timbros avtryck finner vi i sedvanlig nyliberal avregleringsiver och Oikos i lika vanlig nationalkonservativ regleringsiver mot modern kultur, bistånd och invandring. 

Lite sorglustigt var det att i samma tidning, samma dag, resonerade Timbros förlagschef, Andreas Johansson Heinö, i sin krönika kritiskt om den växande nationalismen i dagens Sverige, där han bland annat skrev: 

”Det kan avfärdas som ointressant populism, men givet de hundratusentals människor (dvs invandrare, min anmärkning) i landet som dagligen får sin tillhörighet ifrågasatt eller villkorad är det en annan sak.” 

Ett begrepp som är släkt med det tungvrickande begreppet problemformuleringsprivilegiet är tidsandan. Men medan det första begreppet mer handlar om samhällsdebattörers och politikers diskussioner handlar tidsandan mer om vad som rör sig i folkdjupet. Men självklart påverkar de varandra. Politiker vill vinna val och utformar sin politik mer eller mindre i samklang med tidsandan och väljarna påverkas förstås av vilka frågor som har företräde bland politiker och debattörer oftast förmedlat via mediernas prioriteringar. 

När man som jag hunnit vara med om tidsandans skiftningar alltsedan 1960-talet är risken stor att man blir lite cyniskt luttrad. Det svänger nog igen, vill man gärna tro. Men jag blir alltmer övertygad om att den tidsanda som nu råder är den mest bekymmersamma det moderna Sverige har upplevt. En djupt konservativ nationalism breder ut sig, med högerextrema djupdalar, medan humanitära och solidariska ideal förlöjligas och föraktas samtidigt som klyftorna ökar, krigsretoriken flödar, rättigheter luckras upp o.s.v. Ja, tidsandan – eller Tidöandan, om man så vill – har lagt sin svarta mantel också utanför regeringspartierna och SD. Även socialdemokratin har uppenbarligen bestämt sig för att åtminstone till vissa delar konkurrera utifrån samma problemformuleringar. 

I Sverige upplever vi alltså samma rörelse som i stora delar av västvärlden. Tidsandan har tagit grepp om stora delar av västvärlden: USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Storbritannien, Nederländerna för att nämna några länder där befolkningen dragit sig alltmer högerut. 

Och vissa liberaler nöjer sig inte längre med att flyta med utan går i allians med nationalkonservativa! Ja, inte bara allians, de vill ha ”äkta kärlek”. 

När de borgerliga regeringspartierna inledde sitt samarbete efter valet 2022 kunde man höra moderater och liberaler försvara Tidööverenskommelsen med att SD skulle förändras, rentav tämjas, när de fick ta ansvar. Det har vi inte sett på annat sätt än att dess företrädare ser lite mer välkammade ut, klär sig proprare och uttrycker sig lite mer statsmannamässigt. Däremot har vi sett att SD tämjt borgerligheten och mer än så. Det är SD:s politiska prioriteringar som diskuteras över nästan hela det politiska fältet och i medierna. De har nära nog fått problemformuleringsinitiativet eller skapat tidsandan. 

Jag tillhör dem som tycker att man ska vara försiktig med ”historiska paralleller” och jag anser inte att SD är nazister (trots dess bakgrund i nazistiska miljöer). Men nog finns det anledning att studera hur de konservativa i Tyskland bjöd in nazisterna till regeringssamarbete, inte minst för att tämja dem. Det gick aldrig så långt så att de förklarade varandra sin kärlek; det var ett resonemangsäktenskap där den ena parten snart kastade den andra under bussen. Resten är historia, som man säger. 

Timbros chef vill ha äkta kärlek. Så långt har tidsandan tagit vårt arma land att en profilerad liberal förälskar sig i radikal höger. PM Nilsson gör ju inte detta i ett vakuum. Han seglar i en vind, försöker gira styrbord så långt tidsandan tillåter – och det är långt, så långt att farkosten kan brista.  

”Det var Atens uppgång, och den fruktan denna ledde till i Sparta, som gjorde krig oundvikligt.”

Så skrev den antike historikern Thukydides i Historia om det peloponnesiska kriget. Under större delen av hans livstid på 400-talet f.Kr. rasade kriget mellan Aten och Sparta, vilket slutade med Atens nederlag och undergång som maktcentrum. Att rädslan för uppstigande makter ofta leder till krig brukar kallas ”Thukydides fälla”. 

I nutidens larm om det försämrade säkerhetspolitiska läget, när snart sagt varje nyhetssändning berättar om nya hot, hybridattacker eller missämja mellan statsledare – och när vi har ett krig bara ett par hundra mil från Sverige – söker jag nästan ständigt svar på frågor som: Hur allvarligt är läget? Hur bör vi förvänta oss att politiska och militära aktörer hanterar säkerhetspolitiken? Jag är nämligen långt ifrån säker på att den krigsretorik vi var och varannan dag får oss till livs är särskilt klok.

Det senaste jag läst för att kanske hjälpa mig på traven är Martin Kraghs nya bok Historiens återkomst – Europa och världsordningens sammanbrott. Jag tror inte att han använder citatet av Thukydides ovan, men han skulle ha kunnat göra det. Thukydides spelar nämligen en stor roll i boken som en sorts samtalspartner eller inspiratör i försöken att ta ett grepp om lärdomar från de senaste två århundradena av krig och fred. Kragh är övertygad om att vi kan lära oss hantera konflikter genom att studera historien.

Författaren behöver nog ingen närmare presentation. Han har varit en flitig och populär gäst i medierna alltsedan 1922 års ryska invasion i Ukraina såsom expert på Ryssland, Östeuropa och Eurasien. Hans tidigare bok, Det fallna imperiet. Ryssland och väst under Vladimir Putin, blev bästsäljande fackbok. Att han dessutom fört ett personligt krig mot den allvarliga cancer han drabbats av har också fått stor uppmärksamhet. Den nya boken har i huvudsak skrivits under denna kamp – vilket är en seger i sig.

Bokens titel ”Historiens återkomst” är en blinkning åt titeln på en annan bok, Historiens slut och den sista människan, där författaren Francis Fukuyama drev tesen att Sovjetväldets sammanbrott från 1989 startade en ny era då liberal demokrati, marknadsekonomi samt trygga, tillitsfulla och fredliga relationer stod som segrare och skulle utan större konflikter sprida sig och dominera världen. Så blev det inte, som vi vet.

Idag rasar krigen i Ukraina och Gaza för att bara nämna ett par av många exempel. Mer än hundra miljoner människor är på flykt. Spänningarna mellan stormakterna har tagit nya former och nya aktörer har trätt fram på scenen, främst Kina som utmanare mot USA:s globala hegemoni. 

Historiens återkomst bildar således bakgrunden till Kraghs nya bok. Han skriver: 

”Politik är en av de få och ovanliga mänskliga aktiviteter som över årtusendena förändrats enbart lite. Oaktat förändringar i dess yttre former och omständigheter har dess grundläggande syfte förblivit remarkabelt stabilt: en strid om makt, såväl inom länder som i de internationella relationerna. Därmed är det möjligt att lära sig av det förflutna.”

Men vad kan vi lära? Efter de drygt två hundra sidor som boken omfattar är det tyvärr fortfarande fördolt för mig vilka slutsatser man kan dra av hur vår arma värld på bästa sätt ska kunna ta sig ur de konflikter och osäkerheter som råder. Snarare påminner den mig om den tyske filosofen Hegels två hundra år gamla ord: 

”Härskare, statsman, nationer, brukar uppmuntras att ta till sig lärdomarna som erfarenheten erbjuder i historien. Men vad erfarenhet och historia lär oss är detta, att folk och regeringar aldrig har lärt sig något av historien, eller agerat utifrån principer som härletts från den.”

Däremot ger Martin Kragh oss talrika exempel på ansatser från statsmän att försöka skapa någon form av regelbaserad världsordning alltsedan Wienkongressen 1815. Segrarmakterna efter Napoleonkrigen – Preussen, Österrike, Ryssland och Storbritannien – stiftade då ett antal förhållningsregler som kom att kalla för den europeiska konserten. Vid samma tid skapades för övrigt också Den heliga alliansen i avsikt att slå ned mot folkliga rörelser mot tyranni. Det var förutseende; tyckte de nog; under 1800-talet utvecklades starka rörelser för liberala reformer och socialism i spåren efter de ändrade sociala klassförhållanden som följde med industrialiseringen. De slogs ned, ofta brutalt.

Nästa stora tillfälle att skapa någon sorts säkerhet var efter första världskriget med 1919 års Versaillesfred. Som bekant resulterade det i att segrarmakterna – USA, Storbritannien och särskilt Frankrike – gjorde vad kunde för att trycka ned Tyskland som tvingades avstå och demilitarisera landområden, nedrusta och betala höga krigsskadestånd. Den revanschism som utvecklades i Tyskland var en god mylla för Hitler att så i genom att påstå att judar och socialister hade förrått Tyskland. Men det fanns också ansatser till att bygga upp en regelbaserad ordning. Nationernas förbund bildades om än utan att till en början acceptera tyskt eller sovjetiskt medlemskap. Och president USA:s Wilson fick inte med sig kongressen att acceptera medlemsskap.

Tyskland under Hitler avvecklade demokratin, rustade, anslöt Österrike och började snart kasta lystna blickar mot andra tysktalande områden utanför sina gränser. Nu backade Väst i den famösa Münchenöverenskommelsen och accepterade att tyskarna annekterade Sudetområdet i Tjeckoslovakien. Resten är andra världskrigets och Förintelsens historia med de uppemot 50 miljoner människoliv som offrades. 

Just denna Münchenöverenskommelse är populär som historisk lärdom när förhållandet till Putins Ryssland diskuteras. Ja, det är nästan den enda lärdom som brukar lyftas, sällan utan att ställa frågan: Hade Hitler verkligen låtit sig hindras utan överenskommelse? Det låter, tycker jag, naivt att tro att en mobilisering från fransk och brittisk sida (det då isolationistiska USA hade inga som helst planer att delta i ett europeiskt krig) skulle tvingat Tyskland att visa vit flagg. 

Martin Kragh gör inte särskilt stor affär av denna. Mer intresserad är han av det nya tillfälle som erbjöd sig att forma en ny säkerhetsordning som världskrigets slut innebar. Kriget hade möblerat om spelplanen. Världen blev bipolär, med två kapprustande och kärnvapenbestyckade supermakter, USA och Sovjetunionen, var och en med sin allians, Nato och Warszawapakten, samt med varsin imperialistiska intressesfär som de noga bevakade genom att slå ned på varje tendens till motstånd. Någon form av säkerhetsordning skapades bland annat med FN och dess stadga. 

När så sovjetväldet kollapsade efter 1989 framstod USA en tid som ensam herre på täppan, men det dröjde inte länge förrän den unipolära makten utmanades, dels genom det spektakulära terrordådet 2001och dels genom Kinas allt större handelspolitiska makt och snart också Rysslands anspråk på en multipolär maktordning. Och där är vi idag.

Martin Kraghs bok är främst en exposé över de senaste århundradenas konflikter och brutala krig och de politiska försök att slå fast principer för hur stater ska förhålla sig till varandra. Två huvudstrategier utkristalliserar sig, enligt Kragh: För det första en regelbaserad ordning, där staterna kommer överens om vissa spelregler för hur olika statsintressen och konflikter ska hanteras. För det andra en realpolitisk hållning, där styrka och makt hade företräde framför ingångna avtal, regler och principer. Varje stormakt skulle erkänna den andres legitimitet och säkerhetsintressen. Då skulle maktbalans råda genom maktbalans. 

I en radiointervju med Kragh beskrev han att han har försökt beskriva hur världspolitiken rört sig som en pendel mellan dessa två strategier. Mitt intryck är dock att pendelmetaforen är illa vald med tanke på en pendelrörelses fysikaliska egenskaper, att lugnt, med exakt och beräkningsbar rörelse, skifta läge från den ena ytterligheten till den andra. Historien om krig och fred liknar mer kvantmekaniska rörelser, där partikeln kan vara på två ställen samtidigt. Den regelbaserade ordningen har alltid varit villkorad av den stormakt eller de stormakter som vid varje givet tillfälle haft muskler nog att diktera reglerna för världsordningen. Därmed inte sagt att sådant som FN-stadgan, nedrustningsavtal, Genevekonventionen och andra internationella överenskommelser varit eller är betydelselösa. Tvärtom är de mycket viktiga. 

Men då vi via våra medier ständigt får höra att Putin saboterat den regelbaserade världsordningen så får vi inte glömma att det är en ordning som också efter 1989 utmanats och brutits mot vid otaliga tillfällen, inte minst av den makt som i Väst fått framstå som dess garant. 

Det är uppenbart att världen liksom 1815, 1918, 1945 eller 1989 står inför ett skifte, såsom Trumps utrikesminister sade:

”Det är inte normalt för en värld att ha unipolär makt…Det var en anomali, en konsekvens av kalla krigets slut…I något avseende kommer vi att återvända till en punkt där vi har en multipolär värld, flera olika stormakter på olika delar av planeten.”

Kanske handlar det om Thukydides fälla: Rädslan för uppstigande makter som skapar oro och konflikt. Den stora frågan är hur världen i övrigt hanterar förändringarna. Händelseutvecklingen sedan kalla krigets slut, och särskilt inte sedan vi gick in i 2000-talet, har hittills inte ingett hopp.

Historien är inte slut.

Vill du läsa en översiktlig historia om krig och fred under de senaste två hundra åren så är Martin Kraghs bok ett bra val. Men den uppfyller inte den ambition som jag tycker mig ana hos författaren, att ge oss vägledning om hur vi ska förhålla oss till de maktpolitiska strävandena i dagens värld om än den ger vissa ledtrådar. 

”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”, som Mark Twain sade.

För vår sista dag i Baltikum återvände vi till Riga, där vi i första hand besökte Lettlands nationalbibliotek. Det ligger en bit från centrum, på andra sidan älven Daugava som flyter genom staden. Idén att besöka biblioteket fick vi av en taxichaufför som visade sig vara gott bevandrad i Sveriges historia i hans hemland. Stora delar av Baltikums var ju svenskt 1561-1721. Till vår förvåning frågade han om Luleå var vår hemstad efter att vi sagt att vi kom från norra Sverige. Sina kunskaper förklarade han med att han haft bra lärare i skolan.

Biblioteket är enormt och fascinerande, både till form och innehåll. Det grundades 1919, året efter att Lettland för första gången vann sin självständighet, men byggdes upp på nytt för tiotalet år sedan. 

När man träder in i byggnaden möts man av ett gigantiskt atrium med en vackert belyst fond av tiotusentals böcker i fem våningar, skänkta av inhemska och utländska besökare som en hyllning till kunskap och litteratur. Vem som helst kan skänka en bok till samlingen.

Totalt är biblioteket tretton våningar högt, varav de två översta har panoramautsikt över Riga och dess omgivningar. Här finns förstås också avdelningar med litteratur för alla tänkbara områden samt omkring tusen läs- och forskningsplatser. Huset inrymmer också en konserthall. 

Kanske blir småbarnen som vi såg sitta vid en staty utanför biblioteket med sina lärare inspirerade att ta del av något av allt som biblioteket inrymmer. 

För oss var det en fin avslutning på vår resa.

Två dagar stannade vi i den lilla staden Sigulda för att bekanta oss med den stora nationalparken som bär samma namn som den flod som borrar sig genom landskapet – Gauja. Första dagen växlade vi fokus på vår Baltikumresa från städer, historia och kultur till natur. Vi vandrade i nationalparken som ligger bara några mil norr om Riga i Lettland. Där finns förvisso också gott om minnen från Baltikums historia och kultur – man räknar till ca 500 stycken – men nu var det alltså naturen som skulle beskådas och kropparna som skulle få sitt. Vandringen utgick från det lilla samhället Sigulda och sträckte sig längs floddalen i ca 15 kilometer som naturligtvis bara är en bråkdel av floden Gaujas längd. Men gott nog för oss!

Vandringen gick mestadels längs väl upptrampade stigar samt upp och ner för branta trätrappor i den täta vegetationen, där fåglar i tusental gjorde sig hörda.  Som kontrast flöt Gauja fridsamt intill oss och erbjöd många fina naturscener. Växtligheten är som sagt ymnig, men där finns också vackra sandstensklintar intill flodbädden. En mycket fin dagsvandring!

Innan vi idag lämnade Gaujas nationalpark besökte vi ett par näraliggande medeltida slottsruiner, som det finns ett otal av i nationalparken. Båda slotten ligger naturskönt, lite upphöjda från den djupa floddalen. Så skulle det naturligtvis vara när de byggdes på 1200-talet; det gällde att ha uppsikt över vad som rörde sig i området. 

Båda slotten har sina rötter i korstågstiden, när danskar och tyskar invaderade Baltikum i förment syfte att kristna liverna som bebodde området. Slotten uppfördes av Livländska svärdsriddarorden – en avknoppning av den mer kända Tyska orden, som under större delen av högmedeltiden behärskade stora delar av Baltikum. 

Jag påminner gärna om att det här var en tid före de stora nationsbyggena i Europa. Fortfarande hade småkungar, adelsmän eller katolska kyrkan makten i stora områden. Baltikum (och Finland), som sakande centralmakt, blev en lågt hängande frukt för makteliter som strävade efter dominans över handeln från området. I Baltikum blev det danskar och tyskar som kom först (och i Finland svenskar). De draperade sina syften genom att strida under korsprydda banér och etablerade sig snart som härskare, skyddade av sina slott och fästningar. Därmed inte sagt att många korsriddare inte kunde ha högre syften. De kunde förstås uppleva att de stred för något större än dem själva. Så småningom kom dock slotten att sekulariseras och övertas av adelsmän, också svenska. 

De två slottsruiner vi besökte var Turaida, strax utanför Sigulda, och det slott som bär samma namn som samhället, alltså Sigulda. Vid det senare byggdes på 1800-talet också ett nytt slott. Särskilt kring Turaida är det ett mycket vackert landskap. Där finns också en stor och välordnad muséepark, dit inte minst skolor vallfärdar för studiebesök. Tyvärr ägnade vi inte så stor uppmärksamhet åt detta, men jag är övertygad om att där finns mycket att lära om Baltikums intressanta historia. 

Tre länder så nära, men som de flesta av oss vet alltför lite om.

Det var inte meningen att vi skulle besöka Tallinn på vår Baltikumresa, men så blev det ändå efter en plötslig ingivelse. Vi rattade norrut från Litauen via Lettland och vi blev rikligt belönade. Tallinn är ju en pärla! Att staden dessutom sveptes in i frikostigt solljus och behaglig värme gjorde vistelsen till en fullträff. 

För oss som av någon märklig anledning aldrig förr varit här blev det en överraskning hur mycket Tallinn har att erbjuda: vackra stenhus från medeltiden och senare, slingrande kullerstensgator och mysiga torg i ”gamla staden och intressanta stadsmiljöer som andas av den omtumlande historia Tallinn gått igenom. 

Tallinn var en gång en stolt självständig handelsstad som ingick i Hansan – det nätverk av städer runt Östersjön som under högmedeltiden behärskade handeln i området. Mycket i staden minner om den rikedom som samlades här, inte minst det fantastiska rådhus där styresmännen höll till. 

När riktiga nationer började formas runt Östersjön med allt starkare furste- och kungamakter blev Tallinn, liksom andra handelsstäder, ett eftertraktat byte. Tyska furstar, danska monarker, svenska kungar och ryska tsarer, avlöste varandra som Tallinns härskare. Från 1561 till 1721 var Tallinn svenskt. Många platser och byggnader från den tiden bär fortfarande svenska namn. Sedan blev större delen av Baltikum ryskt och var så fram till 1918, strax efter ryska revolutionen, då Estland, Lettland och Litauen blev självständiga.

I vår moderna historia har, som bekant, Baltikum flera gånger drabbats av nya attacker och ockupationer som mer handlat om militärstrategiska och geopolitiska intressen. Från andra världskrigets slut till 1990 blev de rådsrepubliker i Sovjetunionen. Många menar att Baltikum på nytt har skäl att känna oro på grund av Putins imperialistiska syften. Baltikum har alltså alltsedan medeltiden befunnit sig i korsvägen mellan olika makters strävanden.

Vid sidan av gamla handelshus är det nog Tallinns fästning som åtminstone för den historiskt intresserade drar till sig uppmärksamhet. Det var en stor upplevelse att besöka stadens fästningsmuseum, inrymt i den gamla fästningens vackra torn, passager och källarvalv. Det låter kanske inte så upphetsande, men jag kan försäkra att det är ett av de bästa historiska muséer som jag har besökt – välordnat, pedagogiskt och intresseväckande – och det handlar verkligen inte bara om militär historia. Särskilt berömvärt var förstås att de har en mycket rejäl pensionärsrabatt för inträde!

Det enorma fästningskomplexet började uppföras redan under medeltiden men byggdes på allteftersom av stadens senare herrar. Länge var stora delar av byggnadsverket förstört, men under den sovjetiska tiden genomfördes ett enormt arbete för att återställa det mesta och uppföra fästningen som den ser ut idag. 

Alltså: Tallinn är värt en resa!

Med de fartgränser som gäller på de baltiska bilvägar vi i några dagar färdats längs finns det gott om tid att iaktta och reflektera. En första iakttagelse är att det är väldigt platt. Inget av baltländerna har någon höjd som överstiger 400 meter – en kontrast för oss som mest rest i bergiga länder. Här breder i stället stora öppna landskap ut sig, så här års ofta sprakande gula av alla rapsodlingar. Jordbruket står för en andel av BNP som är tre-fyra gånger högre än i Sverige. I Lettland är en tredjedel av landytan uppodlad. Inga igenväxta åkrar stör bilden av länder som tar tillvara det som den bördiga jorden kan ge. Kanske är de många storkarna som syns häcka här och var en biprodukt av detta; de trivs tydligen i landskapet.

En annan iakttagelse är att många gårdar ser slitna och övergivna ut. Kanske är de rester efter gamla kolchoser från den sovjetiska tiden som gått under i ett rationellare storbrukssystem.

Nåväl, målet för denna dags färd var Korskullen i Litauen, där tusentals och åter tusentals kors, stora och små, i alla dess former har placerats på ett och samma ställe. Troende människor har under lång tid vallfärdat till platsen vars mystik har tätnat medan korsen blivit fler. 

Ingen vet exakt när traditionen började. Kanske har den en historia som sträcker sig bakåt till tiden för Litauens – jämförelsevis sentida – kristnande i slutet av 1300-talet. Men vad man med säkerhet kan fastställa är att riten har pågått sedan början av 1800-talet och då var förknippat med sorg och minne av stupade människor under upprorsförsöken mot det ryska kejsardömet som kontrollerade Litauen. Det kan vara värt att här nämna att Litauen en gång var ett stort självständigt välde som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Denna del av Baltikum kom alltså aldrig under svenskt stormaktsvälde som Estland och Lettland. När landet kvästes och erövrades av Ryssland 1775 så väckte det naturligt nog stor harm bland många litauer och protesterna blev omfattande.

Ny självständighet fick Litauen 1918, strax efter rysa revolutionen, men den förlorades på nytt under andra världskriget – först till Sovjetunionen sedan till Tyskland och efter de senares nederlag åter till Sovjetunionen. Under sovjettiden restes många kors för människor som deporterats till Sibirien under det sovjetiska väldet. Makthavarna gjorde då försök att förstöra platsen.

Korsen har fått fler betydelser. Idag verkar de mer symbolisera saknad och minnen, men också strävan efter fred och frihet. En i grunden lokal kristen rit har blivit en andlig gärning och upplevelse för många människor som vallfärdar till platsen. Och visst andas Korskullen mystik, andlighet och frid.