En tredje ståndpunkt kanske

“History teaches us that men and nations behave wisely, once they have exhausted all other alternatives.” (Abba Eban)

Kan vi förvänta oss visdom i den aktuella konflikten mellan Ryssland och Atlantpakten kring Ukraina? Tveksamt, ty nu förefaller man på ömse sidor att undersöka handlingsalternativ som mer handlar om vapenskrammel än samtal. Ingendera visar klokskap nog att sätta sig in i den andres bevekelsegrunder. Och det formellt alliansfria Sverige hänger på, nu genom att skicka en styrka från I19 till Gotland, bland annat med hjälp av ett amerikanskt transportflygplan. Markeringen ser lite komisk ut i sin tragik. Den påminner mig om vad som påstås i skrönan om den preussiske generalen Moltke: Han skrattade bara två gånger i sitt liv – när svärmodern dog och när han såg Waxholms fästning. 

Den ryska uppmarschen mot Ukrainas gräns är förvisso förkastlig, liksom den tidigare annekteringen av Krim och inblandningen i Donetskområdet. Ryska nationalister pekar på att Ukraina egentligen aldrig varit ett eget land förrän landet gavs självständighet 1991, strax innan den formella upplösningen av Sovjetunionen som Putin kallar ”en geopolitisk katastrof”. Nationalisterna menar också att Ukraina är Rysslands ”urhem” genom det medeltida Kievriket. Jag skriver ”nationalisterna”, men i denna fråga verkar det finnas stort stöd i Ryssland.

Men den stora frågan från rysk sida är det de kallar en inringning av Ryssland av NATO-länder. De resonerar som vid Wienkongressen 1815 eller som vid Jaltakonferensen 1945, att västmakterna ska acceptera gränsländerna som ryska intresseområden. Det kan givetvis inte accepteras. Varje land är en suverän statsbildning som fattar sina beslut utan rysk eller annan inblandning. Om Ukraina vill gå med i NATO så har Ryssland inget med det att göra. 

Men, å andra sidan: det är inte Ukraina som beslutar om medlemskap; det gör NATO. Kanske finns det en diplomatisk möjlighet här, att från NATO:s sida avstå från ukrainskt medlemskap. Det skulle innebära att det inte placeras externa stridskrafter i Ukraina, men att landet kanske ändå kunde få försvarsgarantier från NATO om man så önskar. Är det möjligt och klokt? Jag vet inte, men alla alternativ är klokare än krig. 

Det finns nog skäl att i väst betänka den ryska historiska erfarenheten. Tänk Napoleonkrigen och tänk det första och andra världskriget. Flera tiotals miljoner människor dog och förödelsen var enorm. Det första varje ryss har rätt att kräva av sina ledare är att skydda landet från krig. I den berättelsen är NATO:s stridskrafter något att oroa sig för. 

Likaså finns det skäl att betänka erfarenheterna från Rysslands grannländer, varav många varit lydstater under den sovjetiska tiden och i vissa fall också tidigare. Rysslands militära angrepp i Tjetjenien, Georgien och Ukraina visar att Ryssland inte skyr några medel för att upprätthålla sin dominans i det man anser är sin intressesfär. 

Kan man hoppas på en sådan ömsesidig respekt och förståelse? Eller – Gud förbjude! – ska det åter besannas vad en annan preussisk general, von Clausewitz, sade: ”Krig är politikens fortsättning med andra medel.”?

Vad händer med klimatet – och debatten?

Under de senaste årens stegrande oro kring klimatförändringarna har jag då och då stött på inlägg av Lennart Bengtsson, men aldrig i dominerande medier. Det är märkligt, men ändå inte. Bengtsson är framstående meteorolog och klimatexpert, professor och tidigare verksam vid Max Planck-institutet. Knappast någon i vårt land kan mäta sig med hans meriter inom området. Men hans åsikter är inte alltid kompatibla med den politiska klimatdebatten. Det förefaller som att han därför ställts åt sidan, ja rentav buntats ihop med obskyra ”klimatförnekare”. Det är synd och skam!

Jag har svårt att tänka mig en bättre lärobok för oss som vill lära oss mer om klimatförändringar än Lennart Bengtssons ”Vad händer med klimatet?”. Steg för steg går han pedagogiskt igenom vad forskningen vet om klimatförändringar och – nota bene! – vad man inte kan veta. Han tar det från grunden. Så lär han oss det vi bör kunna om väder och klimat, om klimathistoria, om växthuseffekten, om väderprognoser, om klimatforskning och så vidare. Allt är förklarat på enklast möjliga sätt med rikliga illustrationer för att underlätta för oss fåkunniga läsare. Det är verkligen en folkbildningsinsats. 

Klimatforskaren Klaus Hasselman, som i år tilldelades nobelpriset i fysik, säger om boken: ”Lennart Bengtsson, en erfaren och mycket ansedd meteorolog och klimatexpert, lägger här fram en realistisk men samtidigt optimistisk bedömning av tillgängliga förändringsalternativ.”

Varför har Bengtsson, trots sin status inom internationell klimatforskning, trängts undan i svensk klimatdebatt? Han förnekar ju inte klimatförändringar; inte heller att den viktigaste förklaringen till förändringarna sedan industrialiseringen tog fart i slutet av 1800-talet är mänsklig påverkan genom växthusgaser. Men han problematiserar och ger talrika exempel på hur svår forskningen kring klimatförändringar är, särskilt när det gäller att förutsäga framtiden. Därmed hamnar Bengtsson en bit utanför den klimatpolitiska diskursen och dess dystopiska alarmism. Han ser stora möjligheter till att minska de skadliga växthusgaserna, särskilt i de välutvecklade ekonomierna i världen. Han avfärdar tal om en ”tipping point”, där klimatet skulle börja skena, som ovetenskapligt, och använder sig i stället av IPCC:s fyra alternativa scenarier för den fortsatta uppvärmningen. Han anser att vi har mer tid än vad som sägs i debatten för att vända utvecklingen. Åtgärderna är dock ungefär desamma som brukar anföras, inkluderat kärnkraft, samt att mänskligheten helt enkelt måste anpassa sig till klimatförändringar, precis som den alltid gjort genom historien – om än ibland med stora omvälvningar för många människor. Lennart Bengtsson tror på mänsklighetens möjligheter och förmåga att lösa problem. 

Det är förstås inte nödvändigt att ansluta sig till Bengtssons alla slutsatser om klimatpolitiken och framtiden för att få god utdelning av läsningen. Den ger alla läsare kunskaper för att med större insikt kunna delta i en av vår tids viktigaste diskussioner.

Don´t be evel Big Other

“Don’t be evil” – Googles motto tills helt nyligen. Och visst kunde vi se det som oändlig godhet, att vi fritt kunde söka information över nätet. Visst fanns där annonser men de var lätta att strunta i, tänkte vi. 

Det var då. I dag är det inte i första hand vi som söker information via Google, nu är det Google som söker information om oss. Det gör även Facebook, Microsoft och Amazon liksom andra kolosser inom Big Tech; det är en väsentlig del av affärsidéerna numera.  

Information om dina rörelser och val på nätet; vad, när och hur du skriver; vilka bilder du tar och vilka du delar; var du befinner dig, arbetar eller sover; vem du älskar, umgås med eller avskyr; var du handlar, roar dig eller reser, vad du uppskattar eller avskyr…Allt kan samlas in, bearbetas med avancerade algoritmer och artificiell intelligens. Informationen säljs till ”tredje part” som utnyttjar den för att påverka våra köp- och livsmönster, våra attityder, preferenser och åsikter samt allt som hör våra liv till. 

Ett skräckscenario? En dystopi? Nej, faktiskt inte; allt finns klarlagt i Övervakningskapitalismen av Shoshana Zuboff, professor emerita vid Harvard Business School. Det är en rejäl bok på nästan sex hundra sidor, där Zuboff pedagogiskt steg för steg bygger upp läsarens kunskaper och medvetenhet om hur övervakningen av oss går till och hur den används. 

Naturligtvis drabbar oss övervakningen i olika grad, på olika sätt, beroende på vem man är och hur man gör. Om du har en smartphone, shoppar på nätet, agerar i sociala medier, tillåter ”platstjänster”, har en modern uppkopplad bil och kanske till och med ett antal ”smarta” nätbaserade prylar i hemmet – då är du en god näringsrik anrättning för övervakningskapitalisterna. Om du är mer restriktiv – då är du inte mer än en förrätt, men den innehåller mer godsaker för Big Tech än du kan ana.

Zuboffs bok innehåller myriader av konkreta exempel på övervakning men det skulle föra för långt att här referera till ens ett fåtal av dessa. Många av dem är fantastiska. Ta till exempel Google Street View, vars kameraförsedda bilar rullar runt på våra gator och åtminstone en tid fångade upp information via hemmens trådlösa nätverk, bakom lösenordsskydd. 

Det är dock inte i första hand oss som enskilda individer Big Tech är intresserade av, även om sådan information kan användas för att rikta specifika kommersiella annonser till oss. Framför allt handlar det i stället om att kartlägga större mönster inom befolkningen.

Övervakningskapitalismens berättelse börjar, enligt Zuboff, med beteendeöverskottet. På nätet lämnar vi avtryck på olika sätt när vi söker fakta, beställer varor, skriver på Facebook, delar bilder, kontaktar vänner et cetera. Med hjälp av maskinintelligens analyseras våra beteenden och resulterar i prediktionsprodukter, dvs uppskattningar av framtida beteenden. Dessa säljs på marknaden till företag som vid behov kan styra om sin verksamhet för att stärka sina positioner på marknaden.

Så långt kommen i berättelsen kan man påstå att marknadens producenter gör sin del i vad som är marknadsekonomins styrka, att uppskatta konsumenternas behov och leverera ett utbud av produkter som vi efterfrågar. 

Men berättelsen fortsätter. Zuboff pekar på hur Big Techs utvinning av beteendeöverskott etablerade övervakningskapitalismens första ekonomiska imperativ: utvinningsimperativet, vilket innebär att utvinningen måste ske i allt större skala till allt högre kostnader. Målet blir att inte bara att spåra och kartlägga oss utan också modifiera våra beteenden, dvs anpassa dem till sina behov att maximera sina vinster. För Zuboff handlar det om ett systemskifte. Medan den traditionella kapitalismen utvann råvaror från naturen med den rovdrift det ofta medförde utvinner övervakningskapitalismen råvaror från mänskligt beteende. 

“Don’t be evil” var, som sagt, Googles motto. Men är det inte just ondska som driver Google att spåra, kartlägga och modifiera våra liv? Nej, det är rollen som en dominerande aktör på en infernalisk informationsmarknad som driver Google och Big Tech. Där segrar man eller dör och de anställda har att förhålla sig till detta faktum. 

Det påminner om en scen i Steinbecks Vredens druvor från en annan tid, med andra problem. Romanens jordbrukarfamilj drivs bort från sin jord av banken vars ombud säger: ”Banken är något annat än människorna. Det kan hända att varje människa i banken hatar det banken gör, ändå gör banken det. Banken är något mer än människorna, skall jag säga dig. Banken är ett monster. Människorna skapade det men de kan inte kontrollera det.”

Det är, med Zuboffs, terminologi en instrumentär makt som växt fram och som kommer till uttryck i en sensorisk och uppkopplad infrastruktur som hon kallar Big Other till skillnad från Big Brother i Orwells dystopi 1984. Zuboff för ett resonemang där hon systematiskt försöker visa hur sammankopplad de nya maktstrukturerna är med nyliberalismens avregleringar i kombinationer med övervakningskapitalistiska samhällsvisioner med idéhistoriskt avstamp i Skinners behaviorism. Boken formar sig därmed inte bara som ett avslöjande av Big Techs metoder utan också till en omfattande systemkritik.

Vad finns då att sätta emot övervakningskapitalismen? Här har Zuboff tyvärr inte mycket att anföra. Det handlar mest om att värna våra demokratiska institutioner och juridiskt begränsa möjligheterna att utvinna data och sälja dem vidare. Men vad det annars skulle kunna handla om är för mig svårt att förstå. 

Problemet är vi anpassar oss. Zuboff har ett väldokumenterat resonemang hur anpassningen är en del av Big Techs strategi. Efter att man gjort en ny inbrytning på ett oskyddat område, till exempel din telefon, din dator, ditt ”smarta hem” ser man till att anpassa dig. Du gillar ju dina uppkopplade prylar; tycker att livet blir enklare och bortser alltmer från att du delar mig dig av kontakter, bilder, intressen et cetera. Du tillvänjs och anpassar dig. Så länge den processen fortgår lär Big Other inte se några hinder att omsluta dig och oss alla.

Zuboffs bok är en mäktig historia. Den är delvis tung att tugga i sig, inte minst för att den stundom är väl så grundlig och inte så lite repetitiv. Jag valde att här och där skumma igenom vissa avsnitt för att raskare komma framåt till nya insikter. För insikter bjuder den på. Det är sällan jag läst en bok där jag lärt mig så mycket om det moderna samhället.  

Från Bastuträsk till Kislovodsk

Vattnet i Kislovodsk – en romantitel som väckte min nyfikenhet. Där finns det vardagliga vattnet, livgivande, kallt och gott, som det dricks av författarens far i Bastuträsk. Men vattnet i Kislovodsk, vad är det? I svaret ligger romanens klimax, vill jag påstå, om än inte dess slut. Efter att ha druckit kurortens vatten dog Inessa Armand, Lenins stora kärlek och romanens epicentrum. Drömmen om det hälsobringande vattnet visade sig vara lika falsk som den dröm hon, och många med henne närde, om det fria klasslösa socialistiska samhället. 

Inessa Armand rör sig i ett av flera tidsplan och skeenden romanen skildrar. Ett annat är sjuttiotalets vänstervåg i Umeå. Till detta fogas en berättelse om författaren själv, hans far och mor samt tillvaron i uppväxtorten Bastuträsk. Författare är Yngve Berg, som här gör romandebut efter att tidigare ägnat sig åt noveller och teaterstycken vid sidan av sitt yrkesliv. Låt mig nu tydligt deklarera att Yngve är en vän till mig sedan väldigt många år. Det kan kännas vanskligt att recensera en väns skapande. Kanske tycker denne att man skriver något misshagligt. Kanske tänker mina läsare att jag inte kan vara ärlig. Men låt mig försöka att i all korthet nedteckna några av mina reflektioner.

Berättelsen om Inessa Armand som utvecklas i återkommande kapitel är romanens främsta kvalitet, tycker jag. När hon på allvar inträder i romanen lyfter den. Kring henne vävs en historia med många dokumentära detaljer men också med fantasifulla händelser från åren närmast före och efter ryska oktoberrevolutionen. Inessa, som var nära Lenin i exilen, som följde med på det beryktade tåget via Sverige (och Bastuträsk!) till revolutionens Ryssland och som blev en av de ledande kvinnorna i den nya maktordningen, får här rollen som ett passionernas offer, både i sin kärlek till Lenin och i sin kommunistiska övertygelse. 

Till denna historia knyter Yngve Berg trådar till några fiktiva gestalter i sjuttiotalets Umeå. Där finns läkarstudenten Marie från Bastuträsk och den mystiske revolutionären Karl, som Marie har ett komplicerat förhållande till. Karl försvinner till Östtyskland och Sovjetunionen för märkliga forskningsuppdrag. Lite apart, kan man tycka; det var knappast sovjetkommunismen som lockade studentvänstern vid den tiden. Men Karl framstår inte bara som mystisk utan än mer som mytisk och genom honom uppenbarar sig länkar mellan Marie och Inessa Armand. 

Romanens tredje plan rör sig kring Yngve Berg, författaren, och hans far i Bastuträsk. Här handlar det mer om bilder och reflektioner om livet och samhället, i stort och smått, i dåtid och nutid. I de olika tids- och rumsplanen uppträder också många andra gestalter med stor betydelse för skeendena. Och mellan planen vävs en bonad som ger Inessa Armands liv och öde betydelse långt efter hennes död, till exempel hos Karl och Marie – och hos Yngve. 

Att som i denna roman växelvis skildra olika tider, rum och skeenden är ett svårt uppdrag för en författare, då denne därmed ställer höga krav på läsaren att hålla samman berättelserna och behålla fokus. Dessutom växlar romanen mellan det dokumentära, med redovisade svårigheter att hitta fakta, och det mycket fantasifulla. Där någonstans, mellan historiska redovisningar och mustiga skrönor ska läsaren behålla orienteringen och förstå det allvar i romanen förmedlar. För nog är det allvar! Fram tonar en roman som vill mycket; inte bara berätta en eller annan historia. Ty här finns ambitionen att resonera och reflektera kring komplexa skeenden som ryska revolutionen och den svenska sjuttiotalsvänstern, eller kring samhällsutvecklingen i stort, liksom om hur svårt det kan vara för individen att orientera sig i denna värld. Här finns också de vardagliga relationerna som en underström till såväl de stora som de små skeendena skildrade genom Lenin och Inessa Armand, Marie och Karl, Yngve och hans far samt ytterligare några romangestalter. 

Otvivelaktigt är Vattnet i Kislovodsk en intressant roman, särskilt för många av oss som tog våra första stapplande steg in i samhällsdebatten på sjuttiotalet, när efterkrigstidens västerländska politiska konsensus skakade till och möjligheterna syntes oändliga för en ung otålig generation. I Yngve Bergs skildring är det väl i första hand Marie som får bära det politiska sökande med påföljande villrådighet som följde på de inställda upprorens tid. Men så har hon också ett särskilt arv som spinner en tråd mellan Bastuträsk och Kislovodsk. Hur då? Läs romanen och begrunda!

Imperiernas kyrkogård

Afghanistan – ”imperiernas kyrkogård”. Storbritannien, Sovjetunionen och nu USA har mött samma öde i sina försök att kontrollera Afghanistan. Naturligtvis har de alla haft militär kapacitet att också lyckas, men priset har varit för högt till följd av alltför omfattande motstånd. För USA:s del handlar det om mer än 2 000 döda och 20 000 sårade. Därtill kommer offer bland USA:s allierade, inklusive Sverige. För afghanerna har det betytt att minst 100 000 civila dödats eller skadats och att miljoner tvingats fly från det våld som följt med kriget. 

Människor i det vi i dag kallar Afghanistan har alltsedan Alexander den stores tid gjort sig kända för motstånd mot imperiers maktanspråk. De ville inte underordna sig Alexanders hellenism, britternas koloniala ”civilisation”, Sovjetunionens ”socialism” eller USA:s ”demokratisering” (om än de en gång tvingades underordna sig arabernas och sedan mogulernas islam). Motståndet ägde nog sin heroism, men det alternativ som dagens motståndsmän – talibanerna – genomdriver är, som vi alla vet, en medeltida tolkning av islam som förnekar universella mänskliga värden. Talibanriket kommer att präglas av såväl materiell som andlig fattigdom, därtill omänskligt våld och förtryck särskilt riktat mot kvinnor.

Amerikanska – och också svenska – soldater som tjänstgjort i Afghanistan brukar framhålla sina insatser för att ”demokratisera” landet. Och visst: många flickor har fått gå i skola, kvinnorepresentationen i parlamentet var säkrad via kvotering, val har hållits och så vidare. Men även 1800-talets europeiska kolonialism ledde till civilisatoriska framsteg vid sidan av rovdrift och våld: såsom järnvägar, utbildning och handel. Men liksom i Afghanistan frodades samtidigt korruption, rofferi och maktstrider inom den inhemska elit som samarbetade med ockupanterna. Då liksom nu visade det sig att det inte går att med våld pådyvla ”västerländsk civilisation” eller demokrati. De framsteg som USA och dess allierade brukar framhålla under sin tjugoåriga ockupation har främst kommit en afghansk urban medelklass till godo. På landsbygden har inte mycket förändrats förutom de plågor kriget har förorsakat. Talibanerna har sannolikt därför åtnjutit brett folkligt stöd. 

Historiens ironi är att USA i mångt och mycket skapat sin motståndare i Afghanistan. För att motarbeta Sovjetunionen försåg man på 1980-talet pashtunska krigsherrar och motståndsmän med vapen. Därtill har USA:s allierade Saudiarabien försett krigsherrana med amerikanska vapen – och kanske också svenska. 

Nu regerar åter talibanerna och det är afghanerna själva som måste avgöra sin framtid. Tills vidare får vi hoppas att även talibanerna lärt sig något och inte rullar tillbaka till det styressätt som rådde fram till 2001. För svensk del hoppas jag att Svenska Afghanistankommittén   kan fortsätta sitt gedigna utvecklingsarbete – samt att afghanska flyktingar i Sverige beviljas permanent uppehållstillstånd i stället för den rättslösa tillvaro de nu tvingas leva i. 

Att förstå baklänges och leva framlänges

När jag var sex år var morfar lika gammal som jag är nu. Jag minns honom sittande i det tornedalska lantköket med en John Silver i sin hand och tidningen uppslagen på bordet framför sig. Håret var vitt, mustaschen likaså. Han var ganska tystlåten, åtminstone i köket där mormor regerade vid järnspisen. Tillfälliga gäster på kökssoffan skulle undfägnas kaffe och prat. Mormor lär ha varit en strålande berättare, på meänkieli förstås. När så morfar ändå öppnade munnen för att säga något kunde man se att där fanns bara enstaka tänder. Men leendet var varmt och blicken vänlig på ett lite roat sätt. Ibland skojade han om att jag skulle överta jordbruket, vilket gjorde mig glad. Jag tyckte att han verkade snäll. Men det var inte en tid när barnbarnet satt i morfars knä, åtminstone inte jag. Morfar utstrålade inte bara vänlighet utan också integritet och auktoritet. Och så var han ju väldigt gammal!

Morfar var sjuttio. Nu räknar jag lika många levnadsår. Och här skulle jag kunna inskjuta en vanlig kliché: ”Jag känner mig inte som sjuttio”. Men vilket misstag är det inte att tro sig veta hur det ska kännas att vara sjuttio. Visst, förr var de flesta sjuttioåringarna märkta av hårt kroppsarbete och hade vanligen färre år kvar att leva. Hur de tänkte om sin ålder vet vi dock inte. Kanske kände de stundom ungdomen i sig vid sidan av den odiskutabla åldern. 

Skillnaden mellan då och nu är nog främst att gamla människor förr tillät sig vara gamla. De klädde sig gammalt, betedde sig gammalt och gjorde gamla saker, tyckte vi. Man kan undra vad min morfar i sin grav skulle tänka om han kunde se sitt nu gamla barnbarn jogga i timmerskogen, skejta längs rågångarna, åka båt utan fiskeredskap eller golfa på gammal jordbruksmark, för att inte tala om att gå på stan i slitna jeans eller ligga i soffan framför en oändlig TV-serie eller ytterligare en roman. En sjuttioåring som beter sig som en sjuttonåring! 

Ja, vad skulle han tänka? Eller är min fråga också en sorts kliché? Morfar satt ju inte bara vid köksbordet och var gammal. Han hade ett öppet sinne, långt ifrån resignerat. Så fort det var dags för nyheter slog han på radion och lyssnade uppmärksamt. Allt nytt intresserade honom; inte bara händelser utan också teknisk utveckling. Skidade och cyklade gjorde han till sitt sista och åttiosjätte levnadsår, ibland förstås för att besöka någon vän för en kopp kaffe på kökssoffan. Annars bara för glädjen att röra sig i frisk luft. 

Det var en annan tid med andra levnadsmönster. Ändå undrar jag om det inte är mer som förenar än som skiljer mellan då och nu, särskilt när det kommer till våra existentiella tankar. Nog satt morfar liksom jag och funderade på den tid som flytt; på livsresans glada och sorgliga stunder; på arbetslivets glädje och möda; på barnens och barnbarnens tillvaro; på de ömsom starka och ömsom tunna band han knutit med människor som korsat hans väg, varav vissa gått bort. 

Med stigande ålder inser man alltmer hur livets kärnvärden finns i ens relationer med familj och vänner, men också med människor utanför den närmaste kretsen. Annat har förstås också varit viktigt för mig, såsom arbete, läsning, resor, friluftsliv och samhällsengagemang. Ja, också ensamhet, ty jag är många gånger en solitär människa. Men ensamheten ska vara självvald. Ingen vill bli bortvald. 

När morfar var sjuttio år hade han nästan uppnått medellivslängden i Sverige. De vänner han kunde besöka blev allt färre. I dag förväntas vi i snitt leva tills vi är 83 år. Men långt ifrån alla når så långt. Under de senaste dryga året har jag förlorat tre vänner som hastigt lämnat livet, alla lite yngre än jag. De är saknade. De förlorade det privilegium ett långt liv innebär, åtminstone så länge en någorlunda hälsa och en skara närstående står en bi. Bortom saknaden finns de goda minnena; de gemensamma upplevelserna, samtalen och skratten. Där finns också de djupa reflektionerna om det egna livet och dess ändamål; om hur det ska förstås och levas.

”Livet kan bara förstås baklänges men måste levas framlänges”, skrev Kierkegaard. Så sant! När de återstående åren är långt färre än de levda framträder ett uns livsvisdom, vill jag påstå, men den omfattar mest det som varit. Om framtiden vet vi inget. Dock leder årens erfarenheter mig till ett självklart, men ack så svåruppnått, imperativ: Vårda livet här och nu! Det handlar om att knyta banden hårt men ömt, med de närmaste förstås men också med andra. Det handlar också om att vara trogen de ideal som kunskaper och erfarenheter format, liksom att ge tid och plats åt de intressen som känns viktiga. Då betyder framtiden något för mig och jag betyder kanske något för andra.  Jag hoppas det! Jag vill ju vara med ett tag till. 

Nu är det jag som är sjuttioårig morfar till en kille som är i samma ålder som jag var då. Han besöker oss i vårt sommarhus i dessa dagar. Någon gång om många år kommer kanske han, liksom jag, att fundera över morfar när han var sjuttio. Vad kommer han att tänka? 

Utrota varenda jävel!

Exterminate All the Brutes! Den isande kalla uppmaningen av Kurtz, den demoraliserade kolonisatören i Joseph Conrads berömda roman ”Heart of Darkness”, har nu fått ge namn åt en dokumentärserie på HBO. Se den! 

Genom Kurtz klädde Conrad av kolonialismen inpå dess nakna brutalitet. Här tilläts inget pynt av påstådd omsorg och utveckling a’ la Kipling. Nej, kvar fanns bara rå exploatering, misshandel och död, samt en bruten desillusionerad kolonisatör. Kurtz kunde inte förbli människa.

Joseph Conrads mästerliga berättelse lämnar ingen oberörd och har inspirerat till nya verk. Känd är till exempel filmen ”Apocalypse Now” av Francis Coppola från 1979, där Kurtz får agera i en modernare, men lika brutal, kontext. Medan Conrads bok gestaltade kolonisationen i Kongo skildrar Coppolas film USA:s krig i Vietnam och Kambodja. 

Dokumentärserien ”Exterminate All the Brutes” är skapad av amerikanen Raoul Peck. En tid stod den nu bortgångne Sven Lindqvist vid hans sida. Lindqvist hade ju för länge sedan skrivit den ögonöppnande boken ”Utrota varenda jävel”, som handlar om kolonialism och rasism men också om Joseph Conrads skildring. Det är dessutom en mycket personlig bok. Också Peck tar avstamp i det personliga som afroamerikan, ättling till slavar.

När Lindqvist skrev sin bok 1992 behövdes den sannerligen. Året innan kunde man höra Vitt ariskt motstånd (VAM) säga: ”Egentligen borde man utrota alla judar eller negrer.” Det var en tid när SD inte skämdes över att gå i samma demonstrationer som VAM. Lindqvist ville gräva djupt i rasismens idéhistoria och fann rötterna i kolonisatörernas strävan efter världsherravälde. Kolonisatörerna ”behövde” en rasideologi för att motivera sitt underkuvande av folk i fjärran länder. Boken lästes av många och man kunde vänta sig en förnyad debatt. Men kritik och kamp mot kolonialism och imperialism hörde mer 1970-talet till. På 1990-talet inleddes i stället den nyliberala ordningens era. Artiklar, böcker, filmer, och utställningar om brott mot mänskligheten kom i stället att nästan uteslutande riktas mot nazistiska och kommunistiska brott. Vi fick till och med en statlig myndighet, inrättad av Göran Persson, med detta uppdrag, Forum för levande historia, som till dags dato inte har publicerat någonting om västvärldens härjningar bland andra folk, vare sig under den koloniala epoken eller senare. 

Det är förstås rätt och gott att ständigt påminna oss om brott begångna i nazismens och kommunismens namn, men varför inget om kolonialismens härjningar eller om de senaste decenniernas ”krig mot terrorismen” och de omfattande civila offren i dess spår? 

Det råkade falla sig så, att strax innan jag fick syn på Raoul Pecks dokumentärserie läste jag två böcker som på varsitt sätt diskuterar denna fråga: Christer Bergströms ”Bortrivna sidor ur historien” och Carsten Jensens ”Bjälken i mitt öga”. Böckerna kunde knappast vara mer olika, men de beskriver båda västvärldens blinda fläck i förhållande till sin skuld för misär, lidande och död i härjade områden runtom i världen. 

Bergström redogör i sin bok för händelser och skeenden som sällan eller aldrig belyses i gängse historieböcker. Han ser ett mönster; de tillhör inte västerländsk historiediskurs. Den historia som i stället lyfts fram i vår historielitteratur rubbar inte tilltron till västvärlden som civilisationens, framstegens, humanismens och demokratins beskyddare. Visst skrivs det ändå om koloniala brott och andra vidrigheter där västliga makthavare ställs till ansvar, men när folkmordens djävulska statistik presenteras handlar det nästan uteslutande om 1900-talets nazism och kommunism, samt i någon mån nationalism och islamism. Bergström hänvisar till auktoritativa beräkningar och menar att västländer under liberalismens fana gjort sig skyldiga till folkbrott som drabbat långt fler människor.  Det finns en del att diskutera kring hans exempel, tycker jag, men det skulle föra för långt att här ta den diskussionen. 

Otvivelaktigt är det en intressant bok som har potential att öppna ögonen för många läsare som hittills aldrig reflekterat över hur historien brukas och styr vår världsbild. Tyvärr är Bergströms språk lite kantigt, men det är lätt att överse med detta när man tar del av hans avslöjande historieskrivning och de rika källhänvisningarna till gagn för den som vill gräva djupare. Där finns till och med QR-länkar till Youtube-filmer att titta på.

Carsten Jensens har i sin bok i stället ett språk som stilla flyter fram trots det dramatiska ärendet. Jensen är ju skönlitterär författare, uppmärksammad bland annat för den fina sjömansromanen ”Vi de drunknade”. Men han är också välkänd journalist i sitt hemland Danmark och har arbetat i krigszoner på flera håll i världen. ”Bjälken i mitt öga” kan närmast beskrivas som en lång essä, som i 204 korta kapitel rör sig från de stora nutidshistoriska krigsskeendena till den lilla människans plats i denna våldsamma historia. 

Boken är en vidräkning med västerländsk oförmåga eller ovilja att se vad de moderna krigen under västligt befäl resulterat i. De förmenta krigsinsatserna för barnen, kvinnorna och demokratin avslöjas i all sin förljugenhet och brutalitet. Den resonerar inte bara om skövling och död bland de drabbade folken i Afghanistan, Irak, Syrien eller annorstädes utan också vad det gör med människor i västliga krigförande länder med talrika exempel från USA och Danmark. Kan yrkessoldaten som urskillningslöst utrotar sina förmenta fiender förbli människa? Och vad är det för krafter som lockar unga män till krigsskådeplatser, terrorism och annat våld? Varifrån kommer ondskan? Det är frågor som Jensen undersöker. 

Jensen leder de moderna krigens brutalitet till metafysiska djup. Han ifrågasätter människans, eller snarare männens, moral som i hans version endast är ett tunt skal. Vi är, enligt honom, beredda till de mest avskyvärda handlingar om det bara kan få oss att känna gemenskap. Vi mot den andre! För Jensen är det inte krigens och våldets ekonomiska eller strukturella bakgrunder som står i fokus utan människan. Kanske går ha lite väl långt i sitt psykologiserande, men det är likväl intressant, ty den enskilda människans förmåga och vilja att följa efter eller stå emot den starke ledaren eller den lockande gruppen är alltid en faktor att räkna med. Vi måste kunna se bjälken i vårt eget öga. 

Folkets konspirationsradio eller…?

En podd som avslöjar verkliga konspirationer eller en megafon för vilsna konspirationsteorier? Den nystartade ”Folkets radio” har höga ambitioner men faller desto djupare i sina försök till kritisk journalistik om pandemin, tycker jag efter att ha lyssnat till några avsnitt. 

Coronapandemin berör oss alla. Inte bara genom hur den drabbat miljontals människor med sjukdom och död utan också hur den drabbar långt fler med inskränkningar av rörelsefrihet, påtvungen isolering, arbetslöshet och fattigdom. Dessutom har demokratiska fri- och rättigheter beskurits i en omfattning man inte trodde skulle vara möjligt. För beslutsfattare i demokratiska länder torde det vara ett etiskt dilemma att väga åtgärder för att bekämpa smittspridningen mot de följdverkningar åtgärderna får för människors liv, välbefinnande och rättigheter.

Man bör vara ödmjuk inför hur detta dilemma tacklas i olika länder, men också att medborgare tycker olika. Det finns skäl att ifrågasätta medierapportering som alltför undfallande och likriktad liksom det finns skäl att lyssna också till de människor som intar en alternativ ståndpunkt i stället för att bara avfärda dem som ”foliehattar” eller ”faktaresistenta”. Men att lyssna behöver inte betyda att man växlar från undfallenhet gentemot makten till undfallenhet gentemot påståenden som saknar rimlighet och förnuft.

Jag lyssnar till ”Folkets radio”, där åsikter om pandemin som kan kallas alternativa behandlas. Podden drivs av journalisten Per Shapiro i samarbete med ”Folket i bild, Kulturfront”. Hans ambition är att gå till roten i viktiga frågor. Han vill uppsöka journalistiska ”no go-zoner” där viktiga avslöjanden kan göras, säger han. Gott så! Det väckte mitt intresse. 

I tre avsnitt behandlar Shapiro alternativa synsätt på coronapandemin och frihetsinskränkningar. Universitetslektorn Jacob Nordangård är hans sidekick. Nordangård har tidigare gjort sig känd för att driva tesen att ”finanseliten sponsrat och regisserat rådande klimathysteri”. Här är det i stället åtgärder till den förmenta pandemin som är ett verk av finanseliten i syfte att kontrollera världen, enligt Nordangård. För honom finns det lika lite någon verklig pandemi som det finns någon verklig klimatkris. Allt är endast påhitt av den globala finanseliten i syfte att införa en världsregering med absoluta maktbefogenheter. En aldrig tidigare skådad konspiration alltså. 

Okej, Per Shapiro har med sin Folkets radio därmed uppsökt något som kanske kan kallas en journalistisk no go-zon. Intressant! Men sen då? Var är den kritiska journalistiken? Inte vid något tillfälle (och tillfällena är många) ifrågasätter eller ens problematiserar journalisten Shapiro denne Nordangårds uppseendeväckande påståenden. När Shapiro så ger sig ut i vimlet i ”Tusenmannamarschen” får vi i det ena programmet höra idel ganska sansade demonstranter som efterfrågar sin frihet under pandemirestriktionerna. Men i I nästa program diskuteras dock det uppenbara, att vissa demonstranter hade extremt märkliga idéer, till exempel påståendet om Qanon – den högerextrema konspirationsteorin att världen alltmer styrs av ”den djupa staten” med medlemmar i ett satanistiskt pedofilnätverk som består av bland andra Barack Obama, påven Franciskus och Dalai Lama. Men också här har Nordangård ett svar: konspirationsteorin är påhittad av finanseliten för att diskreditera de protesterande. Nordangård presenterar således en konspirationsteori om konspirationsteorier! Shapiro har inget att invända. Tvärtom underbygger han teorin genom att hänvisa till Orwells 1984. 

I rättvisans namn ska sägas att Shapiro i ett avsnitt låter en expert på konspirationsteorier komma till tals, men det är kort och mycket försiktigt. I stället blir det Nordangårds påståenden som helt dominerar och hänger kvar. Shapiro understryker också att konspirationer faktiskt historiskt är belagda, till exempel Watergate. Visst, historiens maktspelare har ofta haft konspirationer som spelpjäser i sin maktutövning och det är ett journalistiskt uppdrag att spåra upp och avslöja dem, men det måste alltid göras med grundlig faktakoll och ständiga ifrågasättanden – även när det hotar den egna programidén. 

Det är synd att Folkets radio inte lever upp till sin ambition. Oberoende och kritisk journalistik som vågar ta i de svåra och kontroversiella frågorna behövs, inte minst i det läge som coronapandemin försatt våra samhällen i. Lyssna gärna själv!

Livets tunna band

I dag satte jag mig på ett café en stund med en semla och en kopp kaffe. Besöken på caféer, restauranger och pubar har inte varit många det senaste året på grund av pandemins härjningar. Men i dag kunde jag inte motstå frestelsen. Det kunde vara trevligt att betrakta människor inomhus en stund efter alla skidturer, promenader mm. Kanske skulle jag få prata några ord med någon bekant eller åtminstone nicka igenkännande. Men därav blev intet. Det tog inte lång stund så var jag åter ute i kylan på väg hemåt.

Väl hemma googlade jag fram en gammal intervju med författaren Per Hagman som hyllar livets ”tunna band”; de där lättsamma mänskliga relationerna vi har utanför djupare vänskaper. Han, som levt ett bohemiskt liv och sällan bott på samma plats mer än några år, värderar samtalet i butiken, på krogen eller i gatuvimlet som lika betydelsefullt som djupare vänskaper. Kanske har han gjort en dygd av nödvändigheten.

Ändå tror jag att vi alla, mer eller mindre, är beroende av tillfälliga, flyktiga och ytliga bekantskaper. Och det har blivit tydligare under pandemin då det sociala livet smalnat av och ensamheten har blivit stor för många. För egen del upplevde jag förlusten av många tunna band redan när jag drog mig tillbaka från arbetslivet (eller ”gick i pension”, som man säger; detta märkliga begrepp vars etymologi är ”betalning”. Då beskriver engelskans ”retired” tillståndet bättre). 

Sedan dess har jag många gånger fått frågan hur det är att vara ”pensionerad” och lika många gånger har jag svarat att jag är ambivalent. Visst är det skönt att ha lämnat nödvändighetens rike för frihetens rike och få råda över sin tid, men samtidigt brister många tunna band. I mitt arbete hade jag nästan alltid många människor i min närhet, kände mig sedd av dem och försökte återgälda med min uppmärksamhet. Jag hade privilegiet att arbeta på en gymnasieskola med både högskoleförberedande utbildningar och yrkesutbildningar. Samtalen kom därför i ena stunden handla om matematikundervisningens problem för att sedan växla till någon historisk fråga eller hur man på bästa sätt lagar en viss maträtt eller får snurr på en elmotor. Exemplen är oändliga. Därtill var arbetsplatsen blandad med unga och äldre och ungefär lika många kvinnor som män. I personalrummet diskuterades barn, barnbarn, sport, böcker, bilar, resor, samhällsfrågor – ja, allt! Vissa tunna band blev förstås tjockare med tiden.

Många tunna band försvinner i fjärran när arbetslivet tar slut och pandemin har fått än fler att hamna i skuggan. Tillvaron smalnar av med färre möten, mindre tankeutbyte och smalare horisont. De grövsta banden finns förstås kvar med familj, andra närstående och vänner. En del av dessa band blir till och med starkare när den fria tiden växer.  

Även under pandemin träffar jag vänner, några inomhus men de flesta utomhus. Eftersom jag alltid gillat friluftsliv och kan uppskatta en fin dag utomhus med vänner lika mycket som en middagsbjudning så är det inget existentiellt problem. Jämförelsevis har jag det nog ganska väl förspänt, särskilt i jämförelse med dem som drabbas hårt av pandemin. Men umgänget med vänner saknar ofta det oväntade, den nya insikten eller annorlunda perspektiven som de tunna banden kan ge. Vi vet allihop vad vi tycker. 

Alltså: vilken befrielse det ska bli att åter ställa sig vid baren på puben, sätta sig i badhusets bastu, röra sig i köpcentrumet och resa! Kanske knyter jag några nya tunna band.  Och framför allt: jag får kanske något nytt att berätta för människorna som hör till mina starka band. 

Nio liv under morgonstjärnan

När Karl Ove Knausgård efter sin autofiktiva romansvit Min Kamp åter gav ut en roman blev jag ivrig att läsa den. Min kamp var ju för mig en större läsupplevelse än det mesta annat jag läst av modern litteratur. Skulle den nya,Morgonstjärnan, vara lika intressant? 

För en dryg vecka sedan kom den svenska översättningen och nu, 666 sidor senare, står det för mig klart att Knausgård har gjort det igen: skrivit en roman som går rakt in i känsla och tanke. Känsla genom de sensibla skildringarna av romangestalternas liv. Tanke genom de existentiella frågor som skildringarna väcker. 

I romanen får vi följa person efter person under två dygn i åtskilda kapitel, skrivna i jag-form. Inalles handlar det om nio personer och om människor i deras närhet.

Berättelserna är detaljrika, där inget framhålls som viktigare än något annat. Det är långt ifrån ”Tjechovs gevär”, alltså den ryske författarens princip att avlägsna allt som inte är relevant i en berättelse: ”Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet.” Men för Knausgård sitter det relevanta just i livets detaljer. ”Fäst blicken”, som han skrev i Min kamp liksom nu i Morgonstjärnan.

Berättelserna om de nio huvudgestalterna är avgränsade från varandra, men hör också ihop. I vissa fall korsar de varandra genom att människorna är sammanlänkade på något sätt eller genom att de upplever samma händelser. Så är det med morgonstjärnan, den nya skarpt lysande himlakropp som syns på himlen. Den lägger ett mystiskt ljus över skildringarna, som ett förebud om något. Och mystiken spelar roll också på annat sätt: Personerna upplever magiska händelser av olika slag; djur som beter sig märkligt, döda människor som dyker upp och så vidare. Här närmar sig Knausgård den magiska realismen. 

Men det mystiska i form av magi tar aldrig över; det finns där bara, kanske som en påminnelse om livets outgrundligheter.Det är ju i det existentiella Knausgård har sin storhet – och det äger sin mystik. Han förmår skildra människors liv, i dess storhet och litenhet, som få andra. Men det är synd om människorna; de har svårt att relatera till liv och människor i sin närhet. De pratar förbi varandra, agerar fel och tappar bort sig själva och de relationer de behöver vårda. Ångesten är ofta närvarande. Det låter dystert, men här finns också humor, ömhet och glädje. Jag skulle vilja påstå att det är en livsbejakande roman. Den vördar livet och kan få oss att fästa blicken på vad som är väsentligt i tillvaron. 

Martin Hägglund, litteraturprofessor vid Yale och filosof, menar just detta i sin bok Vårt enda liv, som jag skrivit om tidigare. Hägglund menar att Knausgård i Min kamp mer än andra kan få oss att inse ändamålsenligheten i våra liv just genom att fästa blicken på vardagen. Våra liv är bräckliga och ändliga, säger han. Insikten om detta bör leda till att vi förmår vara trogna våra liv som ändamål; att vi förmår vara trogna våra åtaganden för oss själva och våra medmänniskor. Det är ett budskap som förstärks i Morgonstjärnan

Intressant är dock att Knausgård, via sina romangestalter, resonerar om dödens innebörd på ett sätt som inte är i samklang med Hägglund vars credo är livets absoluta ändlighet. Inte för att Knausgårds roman framför en tro på ett liv efter detta, men frågan lämnas åtminstone delvis öppen. 

Romanen vore knappast en bok av Knausgård om den inte innehöll essä-avsnitt. De finns i de skildrade samtalen och i en avslutande essä av en av huvudpersonerna, där just det jordiska livets slut diskuteras. Knausgård är otvivelaktigt en god läsare med filosofiska kvalitéer, vilket han också visat i de böcker han skrivit mellan Min kamp och Morgonstjärnan. Hägglunds Vårt enda liv har han dock inte läst, säger han i en intervju. 

Ja, Morgonstjärnan är otvivelaktigt bra läsning för att en tid vara flugan på väggen som betraktar människors liv eller för att begrunda de stora existentiella frågorna. Men ingenting avslutas i romanen. Knausgård har mer på gång och har planerat att fortsätta med ytterligare två volymer. Jag ser fram emot dem.