Livets tunna band

I dag satte jag mig på ett café en stund med en semla och en kopp kaffe. Besöken på caféer, restauranger och pubar har inte varit många det senaste året på grund av pandemins härjningar. Men i dag kunde jag inte motstå frestelsen. Det kunde vara trevligt att betrakta människor inomhus en stund efter alla skidturer, promenader mm. Kanske skulle jag få prata några ord med någon bekant eller åtminstone nicka igenkännande. Men därav blev intet. Det tog inte lång stund så var jag åter ute i kylan på väg hemåt.

Väl hemma googlade jag fram en gammal intervju med författaren Per Hagman som hyllar livets ”tunna band”; de där lättsamma mänskliga relationerna vi har utanför djupare vänskaper. Han, som levt ett bohemiskt liv och sällan bott på samma plats mer än några år, värderar samtalet i butiken, på krogen eller i gatuvimlet som lika betydelsefullt som djupare vänskaper. Kanske har han gjort en dygd av nödvändigheten.

Ändå tror jag att vi alla, mer eller mindre, är beroende av tillfälliga, flyktiga och ytliga bekantskaper. Och det har blivit tydligare under pandemin då det sociala livet smalnat av och ensamheten har blivit stor för många. För egen del upplevde jag förlusten av många tunna band redan när jag drog mig tillbaka från arbetslivet (eller ”gick i pension”, som man säger; detta märkliga begrepp vars etymologi är ”betalning”. Då beskriver engelskans ”retired” tillståndet bättre). 

Sedan dess har jag många gånger fått frågan hur det är att vara ”pensionerad” och lika många gånger har jag svarat att jag är ambivalent. Visst är det skönt att ha lämnat nödvändighetens rike för frihetens rike och få råda över sin tid, men samtidigt brister många tunna band. I mitt arbete hade jag nästan alltid många människor i min närhet, kände mig sedd av dem och försökte återgälda med min uppmärksamhet. Jag hade privilegiet att arbeta på en gymnasieskola med både högskoleförberedande utbildningar och yrkesutbildningar. Samtalen kom därför i ena stunden handla om matematikundervisningens problem för att sedan växla till någon historisk fråga eller hur man på bästa sätt lagar en viss maträtt eller får snurr på en elmotor. Exemplen är oändliga. Därtill var arbetsplatsen blandad med unga och äldre och ungefär lika många kvinnor som män. I personalrummet diskuterades barn, barnbarn, sport, böcker, bilar, resor, samhällsfrågor – ja, allt! Vissa tunna band blev förstås tjockare med tiden.

Många tunna band försvinner i fjärran när arbetslivet tar slut och pandemin har fått än fler att hamna i skuggan. Tillvaron smalnar av med färre möten, mindre tankeutbyte och smalare horisont. De grövsta banden finns förstås kvar med familj, andra närstående och vänner. En del av dessa band blir till och med starkare när den fria tiden växer.  

Även under pandemin träffar jag vänner, några inomhus men de flesta utomhus. Eftersom jag alltid gillat friluftsliv och kan uppskatta en fin dag utomhus med vänner lika mycket som en middagsbjudning så är det inget existentiellt problem. Jämförelsevis har jag det nog ganska väl förspänt, särskilt i jämförelse med dem som drabbas hårt av pandemin. Men umgänget med vänner saknar ofta det oväntade, den nya insikten eller annorlunda perspektiven som de tunna banden kan ge. Vi vet allihop vad vi tycker. 

Alltså: vilken befrielse det ska bli att åter ställa sig vid baren på puben, sätta sig i badhusets bastu, röra sig i köpcentrumet och resa! Kanske knyter jag några nya tunna band.  Och framför allt: jag får kanske något nytt att berätta för människorna som hör till mina starka band. 

Nio liv under morgonstjärnan

När Karl Ove Knausgård efter sin autofiktiva romansvit Min Kamp åter gav ut en roman blev jag ivrig att läsa den. Min kamp var ju för mig en större läsupplevelse än det mesta annat jag läst av modern litteratur. Skulle den nya,Morgonstjärnan, vara lika intressant? 

För en dryg vecka sedan kom den svenska översättningen och nu, 666 sidor senare, står det för mig klart att Knausgård har gjort det igen: skrivit en roman som går rakt in i känsla och tanke. Känsla genom de sensibla skildringarna av romangestalternas liv. Tanke genom de existentiella frågor som skildringarna väcker. 

I romanen får vi följa person efter person under två dygn i åtskilda kapitel, skrivna i jag-form. Inalles handlar det om nio personer och om människor i deras närhet.

Berättelserna är detaljrika, där inget framhålls som viktigare än något annat. Det är långt ifrån ”Tjechovs gevär”, alltså den ryske författarens princip att avlägsna allt som inte är relevant i en berättelse: ”Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet.” Men för Knausgård sitter det relevanta just i livets detaljer. ”Fäst blicken”, som han skrev i Min kamp liksom nu i Morgonstjärnan.

Berättelserna om de nio huvudgestalterna är avgränsade från varandra, men hör också ihop. I vissa fall korsar de varandra genom att människorna är sammanlänkade på något sätt eller genom att de upplever samma händelser. Så är det med morgonstjärnan, den nya skarpt lysande himlakropp som syns på himlen. Den lägger ett mystiskt ljus över skildringarna, som ett förebud om något. Och mystiken spelar roll också på annat sätt: Personerna upplever magiska händelser av olika slag; djur som beter sig märkligt, döda människor som dyker upp och så vidare. Här närmar sig Knausgård den magiska realismen. 

Men det mystiska i form av magi tar aldrig över; det finns där bara, kanske som en påminnelse om livets outgrundligheter.Det är ju i det existentiella Knausgård har sin storhet – och det äger sin mystik. Han förmår skildra människors liv, i dess storhet och litenhet, som få andra. Men det är synd om människorna; de har svårt att relatera till liv och människor i sin närhet. De pratar förbi varandra, agerar fel och tappar bort sig själva och de relationer de behöver vårda. Ångesten är ofta närvarande. Det låter dystert, men här finns också humor, ömhet och glädje. Jag skulle vilja påstå att det är en livsbejakande roman. Den vördar livet och kan få oss att fästa blicken på vad som är väsentligt i tillvaron. 

Martin Hägglund, litteraturprofessor vid Yale och filosof, menar just detta i sin bok Vårt enda liv, som jag skrivit om tidigare. Hägglund menar att Knausgård i Min kamp mer än andra kan få oss att inse ändamålsenligheten i våra liv just genom att fästa blicken på vardagen. Våra liv är bräckliga och ändliga, säger han. Insikten om detta bör leda till att vi förmår vara trogna våra liv som ändamål; att vi förmår vara trogna våra åtaganden för oss själva och våra medmänniskor. Det är ett budskap som förstärks i Morgonstjärnan

Intressant är dock att Knausgård, via sina romangestalter, resonerar om dödens innebörd på ett sätt som inte är i samklang med Hägglund vars credo är livets absoluta ändlighet. Inte för att Knausgårds roman framför en tro på ett liv efter detta, men frågan lämnas åtminstone delvis öppen. 

Romanen vore knappast en bok av Knausgård om den inte innehöll essä-avsnitt. De finns i de skildrade samtalen och i en avslutande essä av en av huvudpersonerna, där just det jordiska livets slut diskuteras. Knausgård är otvivelaktigt en god läsare med filosofiska kvalitéer, vilket han också visat i de böcker han skrivit mellan Min kamp och Morgonstjärnan. Hägglunds Vårt enda liv har han dock inte läst, säger han i en intervju. 

Ja, Morgonstjärnan är otvivelaktigt bra läsning för att en tid vara flugan på väggen som betraktar människors liv eller för att begrunda de stora existentiella frågorna. Men ingenting avslutas i romanen. Knausgård har mer på gång och har planerat att fortsätta med ytterligare två volymer. Jag ser fram emot dem. 

Frihet och framsteg

Det föll sig så att jag kom att läsa Johan Norbergs Framsteg och Nina Björks Om man älskar frihet nära inpå varandra. Som bekant är Johan Norberg en högprofilerad liberal och hans bok blev utsedd till Årets bok av flera internationella tidningar. Nina Björk är lika profilerad socialist, men hennes bok har mest förärats tämligen njugga recensioner av de stora tidningsdrakarna i vårt land.

Att läsa böckerna inpå varandra har varit nyttigt och jag tror att författarna faktiskt skulle kunna lära sig något av varandra.

Nina Björk kanske skulle behöva ta del av Johan Norbergs beskrivningar av framsteg för fattiga människor i den globala kapitalismens värld och Johan Norberg skulle kanske behöva ta del av Nina Björks argument om liberalismens inre motsägelser och ointresse för verklig jämlikhet. För mig har båda böckerna varit mycket intressant läsning.  

I tio kapitel går Johan Norberg igenom område efter område för att visa på framsteg som gjorts sedan globaliseringen tog fart under andra hälften av förra århundradet. Han menar att globaliseringen i många avseenden varit en större omvälvning än industriella revolutionen, särskilt när det gäller minskning av fattigdom och dess följder. Exempelvis har andelen kroniskt undernärda människor minskat från 50 till 11 procent sedan 1950 och medellivslängden har ökat från 50 till 71 år. Slående exempel på framsteg redovisas i kapitel efter kapitel. Alla som har läst eller lyssnat till Hans Rosling eller Lasse Berg känner igen sig: utvecklingen har varit omvälvande. Allt fler har tagit sig upp från hopplös fattigdom och blivit en del av en starkt växande medelklass i sina länder.

I den mån Johan Norberg vill driva en tes om utvecklingens motor så kan den beskrivas med begreppet frihet. Det är, menar han, individuell frihet och fria rörelser av idéer, innovationer, kapital etc. som gynnat tillväxten och möjliggjort välståndsutvecklingen. 

Nina Björk älskar också frihet, såsom boktiteln antyder. Hon problematiserar emellertid begreppet i förhållande till liberalismen som ju brukar framhålla individens frihet som politikens förutsättning och ändamål. Björk menar att eftersom liberaler samtidigt värnar kapitalistisk marknadsekonomi så uppstår en motsägelse; den enes frihet att äga produktionsmedel och köpa arbetskraft inskränker den andres frihet att råda över sin tid. Ytterligare exempel är att liberaler gärna tar normen om alla människors lika värde till sitt hjärta och argumenterar för att människor bör ha jämlika möjligheter att förverkliga sina livsmål. Men liberaler älskar också konkurrens och bejakar därför att utfallet inte bör vara jämlikt. Konkurrens gynnar ju ekonomisk tillväxt som i sin tur ökar välståndet, säger man. Men, frågar Nina Björk: hur kan man tala om jämlikhet i möjligheter och samtidigt för ojämlikhet i utfall? Olika utfall ger ju ojämlika möjligheter av det enkla skälet att rika föräldrar vanligen får mer framgångsrika barn än fattiga 

Nina Björk fortsätter att rada upp sådant som kan räknas till liberalismens inre motsägelser, förmenta eller inte. Vad hon ägnar mindre intresse åt är att liberalismen har spretat åt många håll så länge den varit en politisk idé och olika inriktningar har olika svar på problemen. Samsynen mellan en libertarian och en socialliberal är inte stor. Samsynen mellan en socialliberal och en demokratisk socialist är ibland större, åtminstone i den konkreta politiken. 

Den relativa samsynen är egentligen inte märklig. Såväl liberalism som socialism är idéhistoriskt sprungna ur upplysningsfilosofin men kom fram till delvis olika svar på hur dess frihetspatos skulle förverkligas, främst (men lite förenklat) beroende på att de två ideologierna ursprungligen företrädde olika klassintressen, borgerlighetens respektive arbetarklassens. Ideologierna kom senare i många fall att korrumperas och förgrovas; socialismen av kommunistiska diktaturer och övertro på ”planekonomi” och liberalismen av imperialism och övertro på ”marknadslösningar”. 

En nidbild av socialism har av begripliga skäl länge varit att den är ointresserad av individuell frihet. Men den som läst Marx filosofiska texter vet annat. När Nina Björk så tar sig an frågan pläderar hon starkt (liksom Martin Hägglund i Vårt enda liv, som jag skrivit om förut) för individuell frihet som förutsättning för livets ändamål. Ja, individens frihet är hennes credo. Men hon menar att den kan bara bli en möjlighet för alla om det finns ett gemensamt, kollektivt, ansvar för att skapa dess förutsättningar – till exempel genom ekonomisk jämlikhet och andra samhällsmål än vinstmaximering i tillväxtekonomin. 

Som sagt: Nina Björk och Johan Norberg kunde lära sig något av varandra. Björk blir svaret skyldig hur hennes socialistiska samhälle ska kunna bli verklighet och organiseras. Hon gör inte ens ett försök. Lika lite har hon att säga om den globala välfärdsutvecklingen som otvivelaktigt har utökat frihetens domäner för allt fler. Norberg är lika förtegen om de problem som också han måste se bakom tillväxtekonomin; mycket talar också för att ett mer jämlikt samhälle inte bara är mer moraliskt tilltalande utan också genererar bättre ekonomisk utveckling.  

Naturen i våra hjärtan

I Coronans tid promenerar vi, eller vandrar. Vi tar oss gärna ut i skogen, längs stigar, runt sjöar, upp på berg. Så ser det ut bland många i vårt land om man ska tro de reportage som skrivs om saken. Intresset för att ge sig ut i naturen har ökat; ja, många upplever att de därmed knyter an till något ursprungligt och andligt om gått förlorat under ett stressigt liv. Vi är ju ett naturälskande folk och så har det varit sedan urminnes tid, brukar det sägas. Men stämmer det?

En som tagit sig an frågan är religionshistorikern David Thurfjell i boken Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion. Med hjälp av intervjuer har han försökt kartlägga svenskars förhållande till naturen och finner verkligen en kärlek till naturen hos flertalet. Men det stannar inte där.

Många uttrycker en upplevelse av sina naturvistelser som existentiella eller andliga; att naturens närhet ger perspektiv, dämpar ångest och skänker tröst, sådant som förr tillhörde religionens domäner. Det påminner om Dan Anderssons dikt:

När de gamla såren heta tära

När din kind är vätt av ensamhetens gråt

När att leva är att stenar bära

Och din sång är sorg som vilsna tranors låt

Gå och drick en fläkt av höstens vindar

Se med mig mot bleka blåa skyn

Kom stå med mig vid hagens grindar

När de vilda gässen flyga över byn

Naturens läkande kraft har varit ett vanligt motiv i svensk diktkonst. På senare tid har naturvistelser dessutom fått en allt större andel i floran av råd till dem som behöver stressa av, bearbeta sin sorg eller öka sin livskänsla. Från japansk sjukvård har man hämtat upp idén om ”skogsbad” och forskare menar att skogsvistelser stärker vårt immunförsvar. 

Kanske är japaner som svenskar. Annars har det visat sig att svenskars vurm för naturen inte är vanlig i många andra delar av världen. Vi är, tillsammans med våra grannfolk, tämligen speciella i det avseendet. David Thurfjell berättar några träffande anekdoter om utländska besökare som förfasat sig över att behöva vistas i naturen. Själv minns jag en intervju med författaren Dennis Lehane som nästan aldrig lämnade sitt Boston och vantrivdes till och med i parker. Nåväl, motsatta exempel finns också; vildmarksturismen växer i norra Sverige och det är kontinentaleuropéer som ofta söker sig dit.

Men visst kan skogen vara otäck för många, även för svenskar. I Lena Anderssons ”Dottern” läser jag hur skrämmande romanens Elsa (kanske Lena Anderssons alter ego) tyckte att skogen var innan hon började sin skidkarriär. Det där kan jag känna igen mig i. Jag är, liksom Lena Andersson och Elsa, uppvuxen i stadsmiljö. I mitt fall var det en liten stad och skogen fanns nära. Där byggde vi kojor och strosade runt, men det var i dess ytterområde, aldrig långt från bebyggelse. Familjen gjorde skidutflykter på vintrarna och plockade ibland bär om somrarna, men det var allt. Min far var stadsunge medan min mor visserligen kom från en bondgård i Tornedalen, men hade flyttat till släktingar i staden redan som barn för att gå i skola. Mina föräldrar hade ingen genuin koppling till skogen såsom många andra norrbottningar hade vid den tiden. Min mor var dock natur- och friluftsintresserad; älskade att åka skidor och cykla, kände ängarnas blommor och gick också någon fjälltur.

Min skogserfarenhet var alltså tämligen liten. När jag senare skulle göra min värnplikt och blev placerad som jägarsoldat på K4 hade jag ingen aning om att det skulle innebära vistelser och övernattningar i skogen i uppemot hundra dygn. Ofta blev jag med min grupp om åtta soldater utfraktad i vintermörkret och avsläppt mitt i skogen någonstans för att ligga och spana på fientliga aktiviteter. Jag minns att jag i början tyckte att det var lite otäckt. Mörkret var bedövande och skogen ogripbar (Fienden var dock bara på låtsas, gudskelov!) Men jag vande mig förstås och kamraterna fanns ju alltid där. Vi hade det stundvis ganska kul trots mörker, kyla och vedermödor. Undan för undan tog vi makt över skogstillvaron. 

Faktiskt väcktes mitt naturintresse vid den tiden, inte bara av skogen utan också av fjällen där vi också hade övningar. Därefter har såväl fjäll som skog och hav varit viktiga i mitt liv med otaliga vistelser och turer tillsammans med familj eller vänner, men också alldeles ensam. Upplevelser som kan kallas andliga har nog främst inträffat när jag varit ensam. Det kunde handla om veckolånga fjällturer där jag sjönk in i min litenhet i det milsvida landskapet. Det kunde också handla om slädhundsturer i skogarna under vinterkvällarna i månens sken under de år jag hade hundar. I dag kan jag känna av denna andaktsfulla känsla också vid en enkel promenad eller skidtur i en stadsnära skog. 

Också jag har alltså funnit ro i naturen och förefaller i det avseendet vara typiskt svensk i min upplevelse. Men varför är svenskars naturkänsla så stark? Förklaringar har presenterats som ofta bygger på föreställningar om att svenskar alltid levt nära naturen och levt av dess gåvor. Landet har varit glesbefolkat och de allra flesta, fram till 1900-talet, har arbetat och bott på landsbygden, nära naturen. Man har tyckt sig kunna se en linje från det förkristna Sverige, där naturen var viktig i religionsutövningen. Naturkänslan skulle alltså, med ett modernt uttryck, vara en del av svenskars DNA eller, som man sa förr, vara typisk för svenskars historiska nationalkaraktär. 

Men det är en falsk bild, enligt Thurfjell. Som den religionshistoriker han är lyfter han fram hur Sveriges kristnande å ena sidan kom att betyda att naturen bejakades som Guds skapelse men å andra sidan att naturen tappade den religiösa roll som den haft under hedendomen. Heligt var bara det som välsignats av kyrkan. Naturen, särskilt vildmarken, uppfattades som fientlig och ond så länge den inte odlats upp eller använts för att tjäna människan, kronan i Guds skapelse. Paradiset var en trädgård, inte vild natur. Ja, ursprungsbetydelsen av ordet paradis är just trädgård.

Sverige var ett mycket fattigt bondeland fram till slutet av 1800-talet. Då fanns det goda skäl att frukta skog och vildmark. Naturkatastrofer kunde leda till nöd och död. I vildmarken fanns faror av alla de slag, vilket avspeglades i många folksagor. En gammal besvärjelse för att jaga sjukdomar på flykt var: ”Du skall bortfly, till det berg, som ingen bor, och i den sjön, som ingen ror”. Visst gav skog och annan natur också möjligheter. Där fanns bränsle och byggmaterial samt näringsrik mat, men människor uppfattade tillvaron som en kamp mot naturen; den skulle behärskas för att tjäna människan. Där fanns knappast utrymme för att uppfatta skogen och den vilda naturen som vacker, andlig eller vilsam.

Naturromantiken fick vänta till den tid när industrialisering och urbanisering tog fart under 1800-talets sista decennier. Då växte en välmående borgarklass fram i städerna som blev viktiga konsumenter av naturupplevelser. Nationalparker anlades, Svenska turistföreningen bildades och vandringar, svampplockning och andra friluftsaktiviteter blev viktiga för dem som hade tid och råd att på sin fritid hänföras av naturen. Inom konst, litteratur, musik och arkitektur slog nationalromantiken igenom, ofta genom att hylla natur och lantligt liv. Den vilda natur som förr ansetts ostyrig och ful blev vacker och äkta. 

Naturligtvis var utvecklingen fram till dagens individualiserade och sekulära naturvurm mer komplex än vad jag förmått skissa här. David Thurfjell lyfter förtjänstfullt fram den brokiga utvecklingen och visar på flera olika idéhistoriska utvecklingslinjer fram till i dag.  För den som är intresserad av hur idéer och mentalitet kan formas och dessutom hyser ett naturintresse är det mycket god läsning.    

Slutligen: När jag läste boken drog jag mig till minnes en text av kritikern Stig Ahlgren, skriven på 1930-talet. Jag läste den i slutet av 1970-talet, men minns den för att den ifrågasatte berglandskapens skönhet. Jag reagerade, eftersom jag just vi denna tid blivit så betagen av våra fjäll och vistades där så ofta jag kunde. 

När jag nu plockar fram Ahlgrens text ser jag att han där diskuterade en dikt av Harry Martinsson vars miljö var alperna. Ahlgren skrev: ”Till den moderna naturskönhetens historia hör, att man sedan ett par hundra år tillbaka börjat intressera sig för de sterila formationer i landskapet som kallas berg, alper massiv. Och barockt nog finner dem sköna.” Till saken hör kanske, att Ahlgren fortfarande vid denna tid var stenhård socialist. I texten häcklade han borgerliga livsmönster och natursyn trots att han själv hade en mycket burgen uppväxt (Jag vet inte om han kände till att Lenin gärna vandrade i alperna under sin landsflykt). För Harry Martinsson var det tvärtom; han hade en mycket fattig uppväxt men hade stor kärlek till naturen som kommer till uttryck i många av hans dikter, vilket visar att inte var så självklart på 1930-talet att klass och natursyn hörde ihop. Med det välstånd som skapades under 1900-talet öppnades sinnena för den skönhet och ro som skog, berg och hav kan erbjuda för folk i gemen – en syn som har exploderat i det moderna sekulariserade Sverige under senare år. 

Index för Frostenson

Index Librorum Prohibitorum. Så kallas den lista av böcker som den katolska kyrkan förbjöd sina medlemmar att läsa för att de kunde påverka deras tro eller moral. Index påminner om en nutida litteraturlista för studier i filosofi eller litteraturvetenskap; där finns de bästa, sådana som Descartes, Spinoza, Kant, Locke, Flaubert, Zola, Sartre, Gide för att bara nämna några. Ja, det måste ha varit en skam att inte väcka Vatikanens anstöt.

Jag blev påmind om Index när jag häromdagen hamnade i en diskussionstråd i FB-gruppen ”Snacka om böcker”, där frågan var om man bör läsa Katarina Frostensons K och F. Nej, svarade många med hänvisning till Frostensons relation med den våldtäktsdömde Arnault.

Visst fanns där också andra röster, men det var otäckt att se hur läsande människor tog avstånd på hörsägen; enligt normen ”guilt by association”. Naturligtvis väljer vi alla bort böcker vi inte hinner eller vill läsa och det var förstås ingen som sade sig vilja förbjuda dem, men det var motiven till bortvalet som var skrämmande; de handlade uteslutande om att Katarina Frostensson valt att försvara sin relation, på att hon var anstötlig.

I civiliserade länder förbjuder kyrkan eller staten oss inte längre att läsa den ena eller andra boken, men hur stor är inte risken att de ”orätta” men bra böckerna förblir olästa efter att dess författare försetts med pariastämpel av moraliskt ”rättrådiga” debattörer i sociala medier. 

Men sådant som sägs i sociala medier har nästan alltid varit i säck innan det kom i påse. Rikspressens kultursidor har tämligen unisont fördömt F, eller snarare Frostensson. Där sägs exempelvis att boken ”är låg, smutsig och inåtvänd” (SvD), att den ”lägger skammen hos kvinnorna” (DN), att ”stanken dröjer sig kvar” (AB), att den är ”giftig” (Expressen). 

Lysande undantag är Carl Johan Malmberg i en understreckare i SvD och den svenska litteraturvetenskapens Grand Old Lady, Birgitta Holm. Malmberg skriver bland annat: 

”Ingen kritiker av dem jag läst förutom Holm och Blomkvist ser den andra boken: den positiva, bejakande, sinnliga, mot världens rikedom utblickande, den som säger: motgångar kan stärka, livet kan göras gott, trots dem och genom dem. Jag ser enögdheten hos kritikerna och hos fler än dem, det som häromåret fick Karl Ove Knausgård att kalla Sverige för cyklopernas land. Och jag erinrar mig några rader av Nietzsche i ’Mänskligt, alltförmänskligt’, skrivna för 140 år sedan: ’Eftersom det saknas tid att tänka och ro i tänkandet tas avvikande åsikter inte längre under övervägande: man nöjer sig med att avsky dem.’”

Ungefär så ser också jag F. Den är ett rasande vackert vittnesbörd av och om en skör men också stolt människa som står vid skampålen på grund av sin kärlek till den dömde. Medan den tidigare boken K rasade mot omvärlden är F mer nedtonad, mer inåtblickande. Frostensson har ett ständigt samtal med litteraturen för att orientera sig i de upplevelser och känslor hon har vid fängelsebesöken, strosandet på gatorna, sittandet i lägenheten, mötena med människorna. Hon har tvingats möta och förhålla sig till ett skeende och en verklighet få författare eller läsare har någon erfarenhet av. Och så hon gör det!

Jag har läst Klubben, liksom Renegaterna och kilometer av annan text som handlar om Akademien, Arnault, Frostensson och allt som hör till. Det som Arnault och Frostensson anklagas för är mig bekant. Arnault är dömd i två instanser och har avtjänat ett fängelsestraff. Frostensson har fått avgå från Akademien. Jag har ingen anledning att ifrågasätta händelseutvecklingen, men jag var intresserad av att veta hur en utstött skildrar sitt öde. Och jag blev rikligt belönad!

Om man endast intresserar sig för litteratur som är etiskt oförvitlig, odiskutabelt sann och dessutom skriven av författare som är moraliska föredömen och inte har olämpliga kärleksförbindelser så förstår jag att man förbjuder sig själv att läsa K och F; att man förtecknar dem i sitt eget index. Men med sådana anspråk lär det bli många böcker i den brokiga litteraturhistorien som går samma öde till mötes.

Det finns så mycket mer att säga om Katarina Frostensons F – en färd, men jag nöjer med att hänvisa till Carl Johan Malmberg i Svenska Dagbladet 19/11 2020.

Andra tankar om vårt enda liv

Ibland läser man en bok som kräver något extra. När boken är genomläst vill tankarna inte riktigt släppa. För jämt ett år sedan läste jag This Life av Martin Hägglund och skrev då bland annat följande: 

”Det är bland det mest intressanta jag läst på många år. Det betyder inte att jag utan vidare sväljer alla Hägglunds resonemang och slutsatser. Nej, för mig reser boken lika många frågor som svar. Och är det inte så, att verkligt intressant litteratur får en att tänka efter, rubbar ens cirklar och på så vis leder till djupare insikter – oavsett om insikterna pekar i bokens riktning eller åt annat håll?”

Ja, Martin Hägglunds bok med dess vinnande patos och säregna logos levde kvar, liksom mina frågor. När den så i höst kom ut på svenska, med titeln Vårt enda livSekulär tro och andlig frihet, läste jag den på nytt. Jag fann inget skäl att förändra mitt grundläggande omdöme; det är verkligen en intressant bok som får mig att tänka djupare om människan, hennes existentiella villkor och framtid. Men nu tog jag fram rödpennan i syfte att göra en mer kritisk genomgång. Läsningen förra vintern hade varit så överraskande. Här uppträdde en relativt ung svensk litteraturvetare, med en sällsynt framgångsrik akademisk karriär i USA, som filosof med riktigt stora tankar på tvärs mot dominerande idéströmningar i vår samtid. Och hur han gjorde det! På skönaste prosa förde han sina resonemang i samtal med några av idéhistoriska giganter, ofta genom att argumentera mot deras teser eller genom att driva dem längre. Det var lätt att bli tagen av Hägglunds resonemang, men som sagt också frågande.

Efter den kritiska nyläsningen har det tagit mig flera veckor att samla ihop mina tankar om Vårt enda liv. Tankarna klarnade. 

Sekulär tro och andlig frihet

Martin Hägglunds bok, Vårt enda liv, rör sig över stora kunskapsfält, men utan att bruka alltför mycket våld på innehållet tycker jag att man kan koka det centrala innehållet i fyra punkter:

  • Våra liv är sköra och tar verkligen slut när vi dör. Insikten om detta bör leda till att vi förmår vara trogna våra liv som ändamål; att vi kan ta ansvar för våra åtaganden, för oss själva, våra medmänniskor och vår värld; att vi har – vad han kallar – sekulär tro
  • För att vara trogna vår sekulära tro måste vi kunna fråga oss vad vi bör göra av vår tid och kunna disponera den ändamålsenligt; att vi är – vad han kallar – andligt fria och lever i vad han i Marx efterföljd kallar frihetens rike.
  • I ett kapitalistiskt samhälle är har vi sällan de tidsmässiga resurserna att vara andligt fria. Vi är alienerade och upplever livsångest eftersom vår tid är alltför upptagen av att maximera kapitalägares och samhällets vinstkrav; vi lever i vad han i Marx efterföljd kallar nödvändighetens rike.
  • Andlig frihet förutsätter att samhället organiseras så att vinstmaximering överges som värde och mål till förmån för att värde räknas som socialt tillgänglig tid för människor då de kan förverkliga sina livsändamål; att kapitalismen ersätts av demokratisk socialism.

Martin Hägglunds bok väckte stor uppståndelse i USA, där den sålt i stora upplagor och gett upphov till omfattande diskussioner, till exempel med konferenser på Harvard och Yale. Den har också fått utmärkta recensioner i engelskspråkiga tidningar som exempelvis The New Yorker och The Guardian samt kritik i Wall Street Journal. I Sverige har den också väckt viss uppmärksamhet. Boken har diskuterats i radions Filosofiska rummet vid två tillfällen och Hägglund har intervjuats och framträtt i olika sammanhang. Han var också värd i radions Sommar 2020. Självklart har boken också recenserats i riksmedia med synnerligen olika slutsatser.

Religiös kontra sekulär tro 

Vårt enda liv är består av två delar där den första delen Sekulär tro framför allt är en omfattande religionskritik. Kritiken är inte epistemologisk; den angriper inte trons sanningsanspråk. Den är snarare existentiell; den kritiserar vad tron gör med uppfattningen om våra liv, dess villkor och strävanden. Utöver kritiken utgör delen en predikan för sekulär tro och andlig frihet. 

Motivet till den omfattande religionskritiken är att alla världsreligioner förutsätter att livet inte tar slut är vi dör; att det finns ett evigt liv, reinkarnation eller liknande. Via närläsning av framför allt Augustinus och Kierkegaard diskuterar han kristendomens tro på evigheten och drar slutsatsen att den inte går att förena med de åtaganden ett ansvarsfullt liv här och nu innebär. Central är berättelsen i 1 Mosebok, där Gud uppmanar Abraham att offra sin son Isak. Abraham är beredd att följa Guds vilja och döda det käraste han har på jorden i kraft av sin tro på Gud och evigheten. Han slipper, som bekant, i sista stund. 

Många teologer, till exempel ärkebiskop Antje Jackelén, invänder skarpt mot Hägglunds slutsats och vill inte acceptera att tron på evigheten skulle medföra ett minskat engagemang för människans tidsbegränsade jordiska liv. Jag, som inte är religiöst troende, om än religionsintresserad, och därför bara kan studera förhållandena utifrån, har faktiskt också svårt att se relevansen i Hägglunds slutsats. Historien har uppvisat många religiöst troende med ett sällsynt engagemang i mänsklighetens aktuella problem och otvetydigt ställt sig på de förtrampades sida mot en förtryckande överhet. Från 1900-talet kan några, från fyra olika kontinenter, nämnas: Dietrich Bonhoffer, Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Desmond Tutu. Exemplen kan mångfaldigas. Naturligtvis finns det också gott om religiösa auktoriteter som gått maktens ärenden och tyvärr är nog sådana exempel talrikare, men det är inte relevant i denna diskussion. Hägglund är förstås medveten om religiösa ledare som delat och företrätt människors jordiska intressen. Han diskuterar Martin Luther King ingående, men menar att medborgarrättskämpen gav prov på sekulär tro i sin kamp, inte religiös tro. Därmed trollar Hägglund bort problemet, vill jag påstå. 

Det går alltså att argumentera mot Hägglunds tes med praktiska exempel, men också teologiskt. Historiskt har kyrkan både varit ointresserad och engagerad, vilket kan ha att göra med den tudelning av ande och kropp som brukar förknippas med bland andra Descartes. Från att kyrkan tidigare betonat att vår tillvaro på jorden var Guds skapelse och därför skyddsvärd, började teologer från upplysningstiden att tappa intresset för allt utanför det själsliga. Men det fanns också en motrörelse, till exempel dansken Grundtvig som betonade människans ansvar för allt levande. Och det är väl i den traditionen Svenska kyrkan numera arbetar i. En del kristna teologer säger att när Gud i Kristus gestalt lät sig födas av en kvinna i ett stall så var budskapet att det viktiga i livet inte fanns i en verklighet utanför världen utan precis tvärt om, i denna värld. I så fall skulle en kristen etik och ett kristet liv vara att värna livet som levs på jorden och den natur och det samhälle som omger det jordiska livet. Det finns också en motsatt, kontemplativ, teologi i såväl kristendom som i andra religioner, som vänder världen ryggen, men de teologiska och praktiska exemplen på engagemang för det jordiska livet är så pass många att jag inte komma ifrån att Hägglund likt en Don Quijote slåss mot väderkvarnar i detta fall. 

Det är således, vill jag påstå, möjligt att både tro på det jordiska livets ändamål och på någon form av evighet, dvs ha både en sekulär och religiös tro. Det viktiga är nog att man i sitt agerande i förhållande till sina medmänniskor gör det i första hand för detta liv, inte för en tänkt kommande existens, ett gudsrike eller motsvarande. Extrema varianter på motsatsen är den nämnda berättelsen om Abraham och hans son Isak eller de mer nutida företeelser som jihadistiska självmordsbombare som tror sig vinna en plats i paradiset. 

Jag inser att det konsekvensetiskt går att argumentera också mot ovanstående: att det viktiga är att man gör gott, inte vilka bevekelsegrunder man har. En buddhist skulle till exempel kunna peka på att goda gärningar ger god karma och därmed förbättrar möjligheten att nå det väsentliga målet: nirvana. Men jag lämnar den argumentationen obesvarad och nöjer mig med att uttrycka min uppfattning: religiös tro går att förena med sekulär tro. Man bör också notera att ateisten Marx inte ägnade stor möda åt religionskritik. Han sade ”religion är folkets opium”, inte för att religionen bedövade folket utan för att den var folkets tröst.

Även om jag vänder mig mot Hägglunds slutsats att religiös tro måste stå i vägen för sekulär tro så är jag full av beundran över de essäistiska resonemang han för i bokens första del. Det var dessa som i första hand lockade fram min hänförelse. Existentiella frågor gör sig ju påminda när man är äldre, liksom de pockade på när man var ung. I unga år handlade det väl – lite förenklat – mest om hur livet skulle bli medan det numera handlar om hur det blev; vilka val man gjort, hur man var som förälder, hur yrkeslivet tog sig ut, vad man ägnat sin tid åt osv. Här är Hägglund excellent! Här finns passager som jag gärna skulle ha velat läsa när jag var betydligt yngre, till exempel om hängivenheten till livets ändamål i stället för dess förmenta ”mål”. Han kvalar in i främsta ledet av filosofer som behandlar existentiella problem. Och då inkluderar jag Sartre, som jag intresserat mig en hel del av (och som jag finner märkligt att Hägglund inte refererar till). Vidare läste jag hans text om Knausgård med stor förtjusning. Jag har alltsedan Knausgårds romansvit Min kamp började utkomma på svenska tyckt att det varit bland det bästa som publicerats inom skönlitteratur på många år, men jag har haft svårt att definiera vad som tilltalat mig. Nu fick jag någon sorts uppenbarelse via Hägglund som väl enkelt kan sammanfattas med hans ”Fäst blicken!”, dvs Knausgårds existentiella patos.

Andlig frihet och demokratisk socialism

Om bokens första del är en predikan för sekulär tro så är den andra delen, Andlig frihet, en underökning av möjligheterna för oss att på allvar råda över våra ändliga liv på ett för oss ändamålsenligt sätt. Men delen är också ett politiskt-filosofiskt manifest mot kapitalism och för demokratisk socialism. Här öppnar Hägglund som marxist, eller snarare marxolog, och stänger om sig som en utopisk kommunist. Det är dock viktigt att understryka att hans socialism inte bejakar den ”den reella socialismens” länder, dvs de kommunistledda stater som vi främst känner som diktaturer och dödsbringande förbrytare mot mänskligheten. Han tar tydligt avstånd från dessa. Lenin, Stalin och Mao är inte hans profeter, men Marx är det. En del sentida marxister såg ju en möjlighet till sansad diskussion om Marx och marxism efter 1989, när man hoppades att slippa förknippas med de störtade ”kommunistiska” despotregimerna. Det har väl gått sisådär, men Hägglund är ändå kanske ett tecken på detta. Själv använder Hägglund inte begreppet kommunism för att definiera sina åsikter men visst är det kommunism i en sorts kärnbetydelse han eftersträvar med ”demokratisk socialism”.  Målet är för Hägglund detsamma som för Marx kommunism: ”Från var och en efter förmåga till var och en efter behov”

Hägglunds marxism är originell, kan man tycka, och har föga gemensamt med andra sentida marxister. Att angripa frågan om hur samhället bör se ut med utgångspunkt från möjligheter till andlig frihet är ett nytt och annorlunda angreppssätt. Men Hägglund är noga med att visa att han finner stöd hos Marx. I denna fråga vänder han sig främst till lärofaderns ungdomliga arbeten, ännu påverkade av unghegelianismen. Där resonerar Marx utförligt om alienation, vilket på sätt och vis är motsatsen till andlig frihet – och på så vis blir Marx utgångspunkt ungefär densamma, kan man tänka. Mycket kommer från Ekonomisk-filosofiska manuskripten, som jag tror att Marx aldrig publicerade. Men sak samma, utgångspunkten är likväl intressant. 

Eftersom andlig frihet, enligt Hägglund, innebär att vi har möjlighet att tänka över våra livsval och leva ändamålsenligt så blir de tidsmässiga resurserna centrala i hans argumentation. Många människor som arbetar i sitt anletes svett för att få livet att gå ihop har inte tiden som krävs för att reflektera över och agera för vad hen uppfattar som livets ändamål, vilket leder till livsångest och alienation. 

Hägglund använder Marx värdeteori för att underbygga sin argumentation. Enkelt uttryckt innebär den att en varas värde bestäms av den samhälleligt genomsnittliga arbetstiden som krävs för att framställa varan. De som kontrollerar produktionsmedlen (kapitalisterna) betalar dock inte mer i lön än vad som är nödvändigt och utvinner därför mervärde, vinst, från produktionen efter försäljning av varan. Mervärdeteorin har diskuterats i över hundra år av såväl liberala som marxistiska nationalekonomer. Den har avvisats, problematiserats eller försvarats, och särskilt gäller det teorin om ”profitkvotens fallande tendens” som är en konsekvens av mervärdeteorin. Även Marx själv problematiserar teorin i Kapitalets tredje del. Hägglund tillhör en, vad jag förstår, liten grupp som tämligen dogmatiskt håller fast vid teorin och dess implikationer, där den yttersta konsekvensen är att kapitalismen bär inom sig egenskaper som kommer att leda till dess undergång eftersom profitkvoten kommer att minska i takt med varuproduktionens mekanisering. 

Här lämnar jag värdeteorin då det skulle föra för långt att utveckla tankegångarna. Det viktiga för Hägglunds budskap är i vilket fall att andlig frihet bara kan nås om kapitalismens värdemått, samhälleligt arbetad tid, ersätts av socialt tillgänglig tid som värdemått, eller annorlunda uttryckt: att strävan efter vinstmaximering ersätts av en strävan att maximera människors fria tid att ägna sig åt det ändamålsenliga i livet. Detta kan bara bli fallet under en demokratisk socialism, menar Hägglund.

Jag har lyssnat till Martin Hägglund i radio och via videolänk vid flera tillfällen. När han talar om sekulär tro och kritiserar religion är han välformulerad och intressant. Men när jag lyssnade till honom i Katalys webbsända seminarium om andlig frihet och demokratisk socialism blev jag bekymrad. Han var rörig och stakande, ibland med långa pauser när han föreföll att inte veta vad han skulle säga. Det var märkligt, tycker jag, med tanke på att han måste ha talat många gånger om detta hemma i USA. Nåväl, det kanske var något tillfälligt; att han var ur form eller så. Ändå kan jag inte frigöra mig från intrycket att framträdandet kanske var symtomatiskt. Bokens andra del, Andlig frihet, upplever jag som lite rörig i tankegångarna med en ofullgången analys av den moderna kapitalismen och en nästan naiv beskrivning av en framtida demokratisk socialism.  

Hägglunds beskrivning av kapitalistiska produktionsförhållanden upplever jag i många stycken som obsolet. Det är en sorts ”idealkapitalism” han beskriver, där en tydligt definierad arbetarklass producerar profit åt kapitalisterna och får arbeta så mycket att det inte finns tidsmässiga möjligheter till ett uns av andlig frihet. Ungefär så beskrev Marx förhållandena under sin samtid, och det var av pedagogiska skäl förenklat redan då. Visserligen är det naturligt att förenkla; det gör alla som sysslar med nationalekonomi. Men förenklingen får inte bli en karikatyr. 

Utvecklade länder är i dag så mycket mer stratifierade i olika nivåer med otaliga förhållanden till produktionsmedlen. Den klassiska varuproducerande arbetarklassen blir allt mindre medan tjänsteproducerande yrkesutövare blir allt fler. Och folk i gemen, arbetare och lägre tjänstemän, har i dessa samhällen en levnadsnivå som var otänkbar för tidigare generationer arbetare, även om det också finns många som lider av ekonomiska svårigheter och arbetar under usla arbetsförhållanden. Hägglund verkar anse att människor sällan har utrymme för andlig frihet, att de saknar tidsmässiga möjligheter att reflektera över sina liv och göra ändamålsenliga livsval, men är det verkligen så?

I boken återkommer Hägglund då och då till att många sysselsättningar i kapitalistiska samhällen trots allt är ett uttryck för andlig frihet. Han nämner till exempel sitt eget arbete, där han understryker att han finner detta i stort sett andligt fritt. Kanske är det ett uttryck för hans egen sociala tillvaro och egna preferenser när hans exempel på andliga sysselsättningar uteslutande handlar om konstnärliga eller forskande arbeten. Många människor som arbetar inom industri, hantverk, omsorg, vård, utbildning har nog svårt att förlika sig med tanken att deras arbeten uteslutande saknar andlighet i den mening Hägglund ger begreppet, eller åtminstone ändamålsenlighet. Även om man är tvingad att följa arbetstider och rutiner och har arbetsuppgifter som är fysiskt eller psykiskt tunga kan man finna stolthet och glädje i arbetet. Många arbetar ju till exempel för andra människor, vilket kan skänka djup arbetstillfredsställelse. För mig, och jag tror för många med mig, är det svårt att se en distinkt skillnad mellan socialt nödvändig tid och socialt fri tid. 

Dessutom har den tid vi under en livscykel ägnar åt yrkesarbete blivit betydligt kortare än på Marx tid, och redan på hans tid var den kortare än i förindustriella samhällen. Inte minst i vårt land studerar vi längre, har kortare arbetsveckor, har längre semestrar, är föräldralediga och lever längre efter pension. Den genomsnittliga livsarbetstiden i EU är i dag 35,4 år. Sverige ligger högst i EU med 41,2 år. För drygt hundra år sedan var den genomsnittliga veckoarbetstiden i vårt land nära 60 timmar och det saknades lagstadgad rätt till semester och barnledighet. Dessutom var åren i arbetslivet fler – om man överlevde. 

Därmed inte sagt att det råder stora missförhållanden i form av kapitalistisk rovdrift på miljö och människor, särskilt om vi höjer blicken och skådar bortom Sverige och andra välutvecklade ekonomier. De globala välståndsklyftorna är enorma och stora andelar av världens befolkning lider brist näringsrik mat, rent vatten, hyggliga bostäder, god utbildning och basal sjukvård. Många lever dessutom under förtryck och otrygghet på grund av diktatoriska regimer, religiös fanatism och krigiska konflikter. Det mesta kan lastas på postkoloniala strukturer, maktfullkomliga diktatorer och kapitalistisk profithunger. 

Men som Hägglund i Marx efterföljd pekar på: kapitalismen skapar också tillväxt. Den ekonomiska utveckling som världen har skådat sedan Marx tid är enorm och mycket har också kommit folkflertalet till del genom marknadsekonomi och globalisering. Och utvecklingen har varit exponentiell med en rasande takt sedan andra världskriget. År 1850 levde 85 procent av världsbefolkningen i ”extrem fattigdom”. År 1900 var siffran 77 procent för att 1950 minska till 60 procent. I dag lever ca 10 procent i extrem fattigdom. Från 1950 har medellivslängden ökat från 50 år till 72 år! Utvecklingen har varit lika stor inom andra områden som utbildning, barnadödlighet, konflikter etc. Samtidigt har klyftorna ökat i så måtto att en liten grupp superrika blir allt rikare och ökar avståndet från de fattiga. En procent äger mer än resten av världen tillsammans. Men sant är också att den starkt växande medelklassen ökat sina inkomster rejält. Det största problemet torde vara att en minoritet av mycket fattiga människor i utvecklingsländer lämnats på efterkälken. Ett likartat mönster ser vi även i Sverige, om än på en betydligt högre nivå. Rika blir allt rikare och i den växande medelklassen sprider sig det ekonomiska välståndet. Kvar blir en minoritet med knappa ekonomiska tillgångar; de arbetslösa, de med osäkra anställningsformer, de underbetalda inom främst kvinnodominerade yrken. Många av dem är invandrare. 

Såväl socialister och även många liberaler kan i de flesta fall nog hålla med om det som ovan sagts om kapitalismen. Många på vänsterkanten skulle nog ändå invända att beskrivningen inte tillräckligt visar på kapitalismens rovgirighet mot människor och miljö, dess ekonomiska orättvisor etc. Så ser nämligen samtidens vänsterkritik ut i stora stycken; den vilar i huvudsak på moraliska grunder trots att Marx analys av kapitalismen inte i första hand är moralisk. Han, liksom också Hägglund, framhöll kapitalismens enorma kraft att skapa tillväxt och därmed resurser. Visst reagerade Marx på orättvisorna och agerade politiskt för en annan ekonomisk ordning, men han såg kapitalismens undergång som oundviklig på grund av profitkvotens fallande tendens även om han gärna skyndade på den utvecklingen genom organisering av en socialistisk arbetarrörelse. Också Hägglund kritiserar rovdrift, klimatpåverkan, orättvisor och andra missförhållanden som vidhäftar kapitalismens profitjakt, men i centrum för hans antikapitalistiska intresse är de tidsmässiga begränsningarna för andlig frihet. 

Den demokratiska socialism som Martin Hägglund eftersträvar vivlar på tre principer: 1) gemensamt ägande, 2) mått på värde i termer av socialt tillgänglig fri tid och 3) åt var och en efter förmåga, till var och en efter behov. 

Den första och tredje principen känner vi igen från marxismen (om än nr 3 var otydligt formulerad av Marx). Den andra vet jag inte om jag fullt ut förstår. Marx värdeteori var ju deskriptiv, ett resultat av hans analys av det kapitalistiska systemet. Mig veterligt satte han aldrig upp någon princip för ur värde ska beräknas i ett socialistiskt samhälle. Jag tror inte att han såg någon anledning till det. Men jag förstår att Hägglund är angelägen om detta. Hans ingång i kritiken av kapitalismen och pläderandet för demokratisk socialism är ju existentiell, att allt handlar om möjligheter till att optimera fri tid att ägna åt ändamålsenliga aktiviteter. Han kritiserar nutida vänster, såsom Naomi Klein och Thomas Piketty, för att endast vilja omfördela ekonomiska resurser när det är ett nytt värdebegrepp vi behöver.

När det gäller de två andra, marxka, principerna tycker jag att förklaringarna, eller snarare implikationerna, tillhör bokens sämsta sidor. Vi får tämligen otydligt läsa om en demokratisk socialism med decentraliserade kooperativ, småskaligt ägande samt om gemensamt ansvar för viss samhällsservice osv, som ibland låter som ett globalt kollektivhus. Här upplever jag det som hugskott hämtade från gamla idéer. En del har sitt ursprung från en tid före Marx, hos de utopiska socialisterna. Trots sin originalitet i övrigt har Hägglund här inget nytänkande utan kommer släpande med gammalt tankegods.

Nåväl, gammalt behöver inte vara dåligt i idéernas värld, men den som försöker sig på att skissa ett framtida socialistiskt samhälle måste förhålla sig till de gigantiska socialistiska samhällsexperiment som skakade om 1900-talet i Sovjetunionen, Kina med flera länder med kända resultat. Hägglund tar, som sagt, avstånd från dessa och betonar demokratins nödvändighet, men många av de socialister/kommunister som kom att leda eller stödja kommuniststaterna hade ursprungligen likartade visioner. ”Proletariatets diktatur” tänkte de sig endast som en övergångsfas för att hindra kapitalisterna att återta makten. Centrala frågor om hur den demokratiska socialismen ska organiseras och ledas eller vad som händer om människor vill tillbaka till marknadsekonomi förblir obesvarade av Hägglund. Det blir endast en utopi. Och är det något historien lärt oss så är det att utopier kraschar. Ändamålet har fått helga medlen och medlen har lett till totalitära diktaturer.

Som jag tidigare klargjort blev jag tämligen hänförd av bokens första del, särskilt när jag läste den första gången för snart ett år sedan. Trots att jag inte förstår relevansen i Hägglunds religionskritik, innehåller denna del fantastiska essäer om religiös tro, existentiella villkor, sekulär tro och närliggande spörsmål. Med ett antik-modernt uttryck så kan man lite förenklat säga att det är lite av ”Carpe Diem” över det hela. Men Hägglund vill längre för att blottlägga hindren för oss att leva fullödiga, andligt fria, liv. Han tar Marx till hjälp och här krackelerar hans mission, vill jag påstå, trots intressanta och goda intentioner. 

När någon pläderar för socialism bortom reformism blir jag observant, vilket har med min historia att göra. Efter att i unga år varit övertygad marxist – och tillhört dem som verkligen tog mig igenom det mesta Marx skrivit – blev jag från 25-årsåldern allt mer villrådig och delvis avståndstagande, inte mot Marx men mot tillämpad ”marxism”. Marxismen var ju den uttalade grunden för 1900-talets kommunism med dess totalitära statsbildningar. Jag läste massor av skildringar om ”den reella socialismens” länder, ofta skrivna av personer med direkta erfarenheter av kommunistisk diktatur. Jag sökte mig också till författare som teoretiskt argumenterade mot marxism, leninism, maoism etc. Det ledde i sin tur vidare till ganska omfattande idéhistoriska studier kring framväxten och utvecklingen av dominerande ideologier, från upplysningstiden och framåt; vid sidan av socialismen framför allt liberalismen med dess olika förgreningar (På sätt och vis ser jag den tidiga socialismen som en bråkig dotter till stora strömningar i 1800-talets liberalism – och, som Hägglund understryker: Marx kritik av liberalismen är en immanent kritik). 


Marx har jag dock återkommit till då och då, både till apologeter och kritiker. Med min bakgrund har det känts angeläget att grunda mina åsikter, ställningstaganden och val på någon övergripande idé om samhället och dess utveckling. Och västerländska filosofer och ideologer har länge velat positionera i förhållande till Marx, även om det avtagit senare år tillsammans med ”vänsterns” borttynande (och då menar jag inte i första hand kvantitativt utan kvalitativt genom dess allt större fokusering på andra frågor än klassiska socialistiska). Det har inneburit för min del att jag ofta blivit intresserad när jag sett någon bok eller artikel som berör Marx, eller ”marxismen” och därför var Martin Hägglunds bok självklar läsning.

Det har nog framgått att jag tycker att Martin Hägglunds Vårt enda liv i många stycken är förbryllande läsning. Ändå har det för mig också varit en läsfest alldenstund boken med skönaste språk väcker så intressanta frågor om oss själva, våra liv och vårt samhälle i samtid och framtid. Och nog behövs det böcker som tar dessa frågor på allvar.

Jan Myrdal död

Jan Myrdal är död. Få författare har väckt sådana reaktioner som Myrdal, under senare år nästan uteslutande negativa, åtminstone i dominerande medier. Hans ställningstaganden i en rad frågor väckte avstånd. Minns hans försvar för vidrigheter som terrorn under Pol Pot, massakern vid Himmelska fridens torg och förföljelserna i ayatollans Iran för att nämna endast några exempel bland många. Allt för många! 

I en svensk konsensuskultur finns ingen pardon för sådana., knappast någon plats. Att nämna något positivt, eller ens förmildrande, om en person som så tydligt ställt sig mot denna konsensus möts inte av gillande. Och för Myrdal själv så var det kanske helt i sin ordning, Han ville vara motvalls, eller ”refraktär” som han kallade sin motspänstighet med ett lån från franskan. Kanske kommer det ändå något mer eftertänksamt om honom nu när han är borta., 

Jag började läsa Myrdal i slutet av 1960-talet. Hans krönikor i Aftonbladet öppnade fönstret mot världen där Vietnamkriget rasade och neokolonialismen stärkte sitt grepp om forna kolonier, ofta med hjälp av högerextrema militärjuntor vid makten. Krönikorna och annat samlades i en rad böcker med den gemensamma titeln Skriftställning, som jag länge läste med förtjusning. Lika intressanta var hans böcker från Kina, Indien, Centralasien, Afghanistan osv. Också hans autofiktiva skönlitterära texter som ”Barndom”, ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” med flera, väckte min beundran. Här fanns ett särpräglat och effektivt språk som blottlade förhållanden kring Myrdal på ett oefterhärmligt sätt. Ja, jag har fortsatt att läsa honom, senast i fjol med hans ”Ett andra anstånd”. 

Men visst blev det även för mig allt svårare att hålla intresset vid liv. Hans många märkliga ställningstaganden kom att lägga en smetig hinna över alla texter. Och han skrev också allt sämre, vill jag påstå. Hans ungdomliga nyfikna friskhet blev med tiden alltmer en åldrig tillbakablickande och gnällig självcentrering. Även en ”refraktär” vill nog ha några vänner utöver ”Jan Myrdal-sällskapet” (som han för övrigt också var i luven på).

En som verkligen var hans vän, journalisten Annika Hagström, ser på Myrdal som en som alltid förblivit den där busige pojken med slangbellan, vilken aldrig kunde låta bli att skjuta när tillfälle gavs. Myrdal skrev någon gång att Hagström filmat honom under lång tid i syfte att sända efter hans död. Det ska bli intressant att se. Genom henne vet vi sedan lång tid att Jan Myrdal verkligen hade ett hjärta. Han lät henne filma när han genomgick en stor operation och hans bröstkorg skars upp för att blottlägga hjärtat. Just så där myrdalskt.

Värdefull, värdelös eller…?

Jag vet inte hur det började men författaren Björn Ranelid hakade på, liksom förstås SD:aren Björn Söder. Tillsamman med några opinionsbildare på högerkanten bildade en liten kör som tyckte sig kunna sjunga ut mot förmenta falska toner om alla människors lika värde. 

De tyckte sig ha funnit en helig ko att slakta. Inte kan väl en terrorist ha samma värde som en läkare utan gränser, skriver Ranelid. Inte väljer vi att donera ett organ till en våldtäktsman lika gärna som till vårt eget barn, skriver Söder. Det är dags att sopa ut tanken om alla människors lika värde, sjunger de unisont i sin kör.

Men det är falska toner samt en okunnig och barnslig argumentation. Att vi föraktar terrorism och hyllar volontärt arbete för utsatta människor har inte mycket att göra med den normerande principen om alla människors lika värde. Att Akilov, Mangs, Breivik och många andra fått möjlighet att försvara sina handlingar inför en offentlig domstol är däremot ett uttryck för denna norm. Som det står i den svenska grundlagen: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Att jag som far hellre skulle donera ett organ till ett av mina barn än till någon för mig främmande människa är självklart. Jag skulle inte heller känna mig nedvärderad om en annan far hellre räddar livet på sitt barn än mitt liv. Men sådana prioriteringar har inget att göra med principen för alla människors lika värde ur ett samhälleligt perspektiv. Att jag föraktar och fördömer terroristens handlingar, rasistens åsikter eller krigshetsarens strävan betyder inte att jag anser att människovärdet är olikartat och kan kränkas. 

Privat kan vi förstås tycka olika saker om våra medmänniskor; vi värderar det vi uppfattar som deras egenskaper: god eller ond, flitig eller lat, kunnig eller okunnig. Men det innebär inte att vi vill frånta den ondsinte och okunnige latmasken deras människovärde i samhället. Jag har en del värderingar om Ranelids, Söders med fleras uppfattningar, men jag vill inte ta ifrån dem deras samhälleliga människovärde, att få yttra sig, vara lika inför lagen, ta del av samhällets resurser vid sjukdom et cetera. 

Så långt är det tämligen enkelt. Inom den praktiska filosofin brukar man emellertid diskutera rätt och orätt agerande när man som enskild person ställs inför ett etiskt dilemma. Om jag måste göra ett val, där jag är den som avgör om den ena eller den andre ska räddas i en livshotande situation, hur gör jag? Ofta är det omöjligt att svara på. Skönlitterärt har det vidrigaste av dilemman, iscensatt av nazistiska lägervakter, skildrats i William Styrons ”Sophies val” (finns också som film). Också på samhällsnivå ställs man inför dilemman. Det har inte minst blivit tydligt under coronapandemin, där det uppenbarligen ibland gjorts etiskt tveksamma prioriteringar inom sjukvården.  

Ranelids och Söders argumentation handlar dock inte om sådana dilemman. De ifrågasätter rakt av normen om människors lika värde genom att försåtligt – medvetet eller omedvetet – blanda ihop den privata sfären med den samhälleliga. De bryter med en demokratisk tradition och insikt, med rötter i 1700-talets upplysningstid. Så kom normer om människovärdet att kodifieras i rättighetsförklaringarna i den amerikanska respektive franska revolutionen 1776 och 1789. Så kom det sig att också FN slog fast i sin Deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”. 

Visst, det är vackra ord som det varit mer regel än undantag att man brutit mot i såväl det efterrevolutionära Frankrike och USA som i världssamfundet och i varje enskilt land, men principiella normer är likväl viktiga, inte minst för att hålla upp mot den offentliga makt som bryter mot dem. Och ett land som inte bekänner sig till normen om alla människors lika värde är inte värdigt att kalla sig demokrati. 

Så långt har alltså vindkantringen i svensk samhällsdebatt nått, att en uppburen författare, en riksdagsman och ytterligare några debattörer med en lång rad påhejare ifrågasätter ett av de fundament som ett demokratiskt och upplyst samhälle vilar på och kallar det floskler. Skamligt!

Renegater

En stadig roman, må man säga. Mer än sju hundra sidor litterärt kvalitetshantverk. För oss som följt Henry Morgan med flera genom decennierna i romanerna Gentlemen (1980) och Gangsters (2005) är det ett välkommet återseende när nu Klas Östergren i Renegater åter väcker liv i några av gestalterna. Henry Morgan dyker åldrig, trött och bruten upp på författarens gård på Österlen. Han visar sig snart vara ombud för dunkla intressenter, som avkräver författaren en rapport om hans tid i Svenska Akademien. Genom lämpliga metoder låter sig författaren bevekas, lägger annat åt sidan och skriver ned sina minnen om Svenska Akademiens kris som började med avslöjanden om den Akademien närstående ”Kulturprofilen” och – för Östergrens del – slutade med hans utträde.

”Rapporten” är en väsentlig del av romanen, drygt 160 sidor lång. Den har naturligtvis väckt medialt intresse, såsom den första skildringen vi fått inifrån. Rykten om de interna bataljerna har härmed ersatts av initierad sakkunskap. Många mediala skildringar bekräftas förvisso, men Östergren ger skeendena och ledamöterna en betydligt mer nyanserad och levande framtoning. Han har i intervjuer bedyrat sanningshalten. Och varför skulle vi inte tro honom?

Det är naturligtvis frestande att genast bläddra fram till sidan 485 där rapporten börjar. Vi vill ju så gärna veta vad herrarna och damerna sagt och gjort i Akademien när kriget rasade. Men Renegater är så mycket mer, helt i anda av de tidigare böckerna i trilogin. Östergrens berättarkonst är fenomenal; historia på historia berättas och vävs in i varandra. Ibland påminns jag, utan all annan jämförelse, om min mor som tyckte mycket om att berätta, inte minst historier från sin barndoms Tornedalen. Dock blev det utvikning på utvikning, då hon inte kunde motstå associationer till andra historier som också måste berättas. Det var inte alltid lätt att hänga med och ofta glömde jag vad själva huvudhistorien handlade om. Utvikningarna är många också i Renegaterna, ibland lite omotiverade, men främst är de intressanta bihistorier som fyller en funktion för handlingen – och det går ju alltid att bläddra tillbaka för att få fatt i tråden. 

En viktig tråd romanen som på sätt och vis är dess huvudtema är den svenska kampanjen för att sälja JAS till Sydafrika 1999, där uppseendeväckande fakta inkapslas i en ruggig historia om korruption och övergrepp med stora följder för några av romanens huvudpersoner. 

Ett annat tema är snö, till glädje för oss som lever i snö en stor del av varje år. Snö gör sig påmind här och där i handlingen, men också i långa essäistiska betraktelser över snö i konst och litteratur. Jag är svag för litteratur som späder på min begränsade bildning och Östergren har verkligen läst på; någon större erfarenhet av snö lär han inte ha från sin skånelänga invid Kivik. Han är boklärd och jag tar tacksamt emot hans reflektioner kring något som jag mer känner till från empirin. 

När så läsningen efter några dagar är avslutad känns det lite sorgligt. Kanske främst för att det är en fiktiv värld som man dragits in i och nu är avslutad men också för att den inne håller så många sorgliga skeenden – också för Svenska Akademien som Klas Östergren egentligen hyser så varma känslor inför – trots allt. 

En olycklig familj på sitt eget vis

Dysfunktionella familjer trendar – åtminstone i nutida svensk litteratur. När jag så häromdagen fick Alex Schulmans senaste roman ”Överlevarna” i mina händer var det med viss förväntan om ännu fler familjära vidrigheter jag öppnade boken. Jag hade ju läst hans tidigare ”Bränn mina brev”, som tveklöst kvalade in i trenden liksom flera andra svenska böcker jag läst i år. Min syster, som gav mig boken, var dock begeistrad. Jag hade också läst någon översvallande recension, så jag läste med spänning vidare.


Visst, här saknas sannerligen inte söndertrasade familjära relationer; föräldrar som både är ömsinta och ondsinta, syskon som både dras till och stöter bort varandra, känslosprängda förhållanden där man inte riktigt vet var kärleken börjar och slutar eller var hatet har sina gränser. När så den stora händelsen inträffar ställs allt på sin spets och det går bara att skönja små trasor av livskraft i de band som ska binda familjemedlemmar samman.


Jag är smått hänförd över Alex Schulmans handlag att berätta sin historia. Språket flyter lättsamt kring de små och stora händelser som familjen och dess medlemmar genomlever. En rad scener, både åtskilda och sammanlänkade, formar händelser till skeenden som måste få sin dramatiska slutpunkt. I så måtto närapå ett ödesdrama av klassiskt snitt. Kompositionen är originell och innovativ, men känns självklar. Den rör sig i två tidsplan: Vi följer bröderna i deras barndom i kronologiskt berättade scener i vartannat kapitel och däremellan följer vi dem i deras vuxenliv i omvänd kronologi. Och så sensibelt Schulman berättar! Utan sentimentalitet men med stor känsla för stämningsskiftningar vidrör han läsarens nerver så att man sugs in i berättelsen kring de liv som inte är så lätta att leva.


Kort sammanfattat handlar romanen om tre bröder som ska sprida sin döda mors aska vid det torp de bodde i under somrarna tillsammans med modern och fadern, somrar med händelser som skildras i romanen. Konflikterna är hela tiden närvarande, men också sådant som binder familjemedlemmarna samman. Urladdningen skönjer man redan i inledningskapitlet, men den avgörande händelse som laddade alla relationer med destruktiv sprängkraft får man vänta på till bokens slut.
Ja, nog faller ”Överlevarna” in i trenden av romaner om dysfunktionella familjer, men på ett särpräglat sätt. Man frestas att citera Tolstojs Anna Karenina: ”Alla familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”