Så har också jag läst ”Jag for ned till bror” och ”Vi for upp med mor” av Karin Smirnoff samt ”Testamente” av Nina Wähä. Båda författarna har varit Augustnominerade, fått mer än goda recensioner och massor av läsare. Många vittnar om att det varit svårt att lägga berättelserna ifrån sig. Riktiga bladvändare alltså. Man säger också att de gett landsbygden röster. Sociala samhällsskildringar alltså. Ja, någon recensent skrev ”social realism”. 

Och visst, båda författarna är skickliga berättare med egenartade konstgrepp att fånga oss läsare. Vi sugs in i historierna, förundras av karaktärerna och vill verkligen veta hur det går. Därtill handlar det om geografiska miljöer som numera inte är så vanliga i svensk litteratur: inlandsbyar och tornedalsbygd. 

Men de sociala miljöerna! För både Wähä och Smirnoff handlar det om dysfunktionella människor, familjer och relationer. Det myllrar av alkoholister, våldtäktsmän, incestuösa fäder, barnmisshandlare, sektreligiösa osv. Få människor uppträder med ett minimum av ansvar för sina närmaste eller sin omgivning. Tillsammans ger romanerna en deprimerande bild av nordligt byliv. Gestaltningen ser ut att ha hämtat mer inspiration från Nikanor Tetralogen än från Sara Lidman eller Torgny Lindgren – eller för den delen Mikael Niemi. 

Visst blir jag bekymrad över detta. Då menar jag inte Wähäs eller Smirnoffs möjlighet att skriva sina historier och vinna läsare utan att det vid sidan av gängse medelklassig relationslitteratur finns så få skildringar med samma popularitet om landsbygdens människor där dysfunktionaliteten inte är norm. 

Kanske färgas mina betänkligheter av att jag läst böckerna i en följd. Det blev helt enkelt väldigt mycket misär på en gång. Kanske har jag dessutom missat andra moderna skildringar av annan karaktär. Jag tar gärna emot invändningar mot mitt resonemang.