Jan Myrdal död

Jan Myrdal är död. Få författare har väckt sådana reaktioner som Myrdal, under senare år nästan uteslutande negativa, åtminstone i dominerande medier. Hans ställningstaganden i en rad frågor väckte avstånd. Minns hans försvar för vidrigheter som terrorn under Pol Pot, massakern vid Himmelska fridens torg och förföljelserna i ayatollans Iran för att nämna endast några exempel bland många. Allt för många! 

I en svensk konsensuskultur finns ingen pardon för sådana., knappast någon plats. Att nämna något positivt, eller ens förmildrande, om en person som så tydligt ställt sig mot denna konsensus möts inte av gillande. Och för Myrdal själv så var det kanske helt i sin ordning, Han ville vara motvalls, eller ”refraktär” som han kallade sin motspänstighet med ett lån från franskan. Kanske kommer det ändå något mer eftertänksamt om honom nu när han är borta., 

Jag började läsa Myrdal i slutet av 1960-talet. Hans krönikor i Aftonbladet öppnade fönstret mot världen där Vietnamkriget rasade och neokolonialismen stärkte sitt grepp om forna kolonier, ofta med hjälp av högerextrema militärjuntor vid makten. Krönikorna och annat samlades i en rad böcker med den gemensamma titeln Skriftställning, som jag länge läste med förtjusning. Lika intressanta var hans böcker från Kina, Indien, Centralasien, Afghanistan osv. Också hans autofiktiva skönlitterära texter som ”Barndom”, ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” med flera, väckte min beundran. Här fanns ett särpräglat och effektivt språk som blottlade förhållanden kring Myrdal på ett oefterhärmligt sätt. Ja, jag har fortsatt att läsa honom, senast i fjol med hans ”Ett andra anstånd”. 

Men visst blev det även för mig allt svårare att hålla intresset vid liv. Hans många märkliga ställningstaganden kom att lägga en smetig hinna över alla texter. Och han skrev också allt sämre, vill jag påstå. Hans ungdomliga nyfikna friskhet blev med tiden alltmer en åldrig tillbakablickande och gnällig självcentrering. Även en ”refraktär” vill nog ha några vänner utöver ”Jan Myrdal-sällskapet” (som han för övrigt också var i luven på).

En som verkligen var hans vän, journalisten Annika Hagström, ser på Myrdal som en som alltid förblivit den där busige pojken med slangbellan, vilken aldrig kunde låta bli att skjuta när tillfälle gavs. Myrdal skrev någon gång att Hagström filmat honom under lång tid i syfte att sända efter hans död. Det ska bli intressant att se. Genom henne vet vi sedan lång tid att Jan Myrdal verkligen hade ett hjärta. Han lät henne filma när han genomgick en stor operation och hans bröstkorg skars upp för att blottlägga hjärtat. Just så där myrdalskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s