Under två dagar har jag deltagit i SETT-mässan i Kista med utställningar och seminarier ”för det moderna och innovativa lärandet”, vilket i detta sammanhang främst betyder IT-pedagogik. Jag lämnade mässan med blandade känslor. Flera seminarier var bra med goda praktiska exempel på hur lärare arbetar för att utveckla undervisningen med hjälp av datorer och internets enorma resurser. Andra seminarier gjorde mig bekymrad, som att den moderna utbildningsvetenskapliga forskningen och den senaste tidens skoldebatt i PISA-resultatens efterföljd gått föreläsarna spårlöst förbi.

Vad säger man till exempel om den ITK-pedagog från Staffanstorps kommun som efter en förenklad historisk exposé om lärandets historia hamnar i en vision som sammanföll med vad som för ett par år sedan stod på samma kommuns hemsida? 

”En skola som är framtiden har inte klasser, lektioner eller stadier, elever eller lärare. Den har i stället en oerhört komplex miljö där människor pusslar med sig själva, sina avsikter och sina resurser för att komma ut ur dagen rikare än de kom in. I en sådan miljö är planering fullständigt underordnad förmågan att skapa något nytt och värdefullt för stunden”

Någon klokare person i Staffanstorp har sett till så att texten inte finns kvar, men visionen citeras med gillande av professor Tomas Kroksmark i Den trådlösa pedagogiken – en bok som, enligt författaren, är skriven ”på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”.

Vilken forskning styrker denna önskebild av skolan? Tvärtom pekar internationell utbildningsvetenskap på hur viktigt det är med struktur, planering, tydliga mål samt lärares ledarskap och förhållningssätt – ja, även på ordning och reda med tydliga roller. Analysen av de svenska elevernas allt svagare PISA-resultat pekar i samma riktning.

Jag skulle inte vara så bekymrad över vad en pedagogikprofessor eller en ITK-pedagog från Staffanstorp tycker om det inte vore så att deras tankar uppenbarligen väcker sådan entusiasm. Applåderna från hundratals lärare under seminariet är inte bara artiga.

Samma entusiasm upplever jag under en föreläsning av Stephanie Hamilton som är evangelist inom lärande på Apple i USA. Ja, hon kallar sig ”evangelist” och många i publiken är frälsta. Hon använder huvuddelen av tiden till att visa på fysiska lärmiljöer från skolor världen runt som har det gemensamt att de liknar klassrum så lite som möjligt. Visst, mycket ser trevligt ut men åter: vilken forskning stöder hon sig på?

Jag som hunnit med mer än tre decenniers skolutveckling känner igen visionerna från sjuttio- och åttiotalen. Det finns ett ord för dessa tankemönster: flum! Ett ord jag i och för sig ogärna använder eftersom det är så oprecist, men här kommer jag inte på något bättre. Jag upplever att den tidens flum har fått en renässans genom datorernas och internets intåg i skolvärlden, som att kunskapsutveckling sker på ett kvalitativt avgörande annorlunda sätt i dag än förr. Sven-Erik Liedman, som ju inte gjort sig känd som någon anhängare av dagens stramare skolutveckling skrev en gång: 

”Varje enskild människa måste lära sig allt från nollpunkten. Hon kommer inte till världen med släktets samlade kunskap och kultur i sin utrustning och vet inte mer om Bach eller Einstein än stenåldersbarnet gjorde. Hon måste steg för steg inhämta allt det hon kan behöva och önska sig av kunskaper. Informationer kan inte direkt kopieras in i henne (det är en teknikutopi som lockar en del fantaster), och däri skiljer hon sig från datorn. Hon måste lära sig.”

Självklart betyder IT-utvecklingen mycket för undervisningen och lärandet. Oändliga mängder information finns bara några knapptryck bort, samarbete mellan lärare och lärare, elev och elev samt lärare och elev kan nu också ske virtuellt med frihet i tid och rum, arbetsresultat kan redovisas i alla upptänkliga format och t.o.m. publiceras med hela världen som potentiella mottagare etcetera, etcetera. Några seminarier visade också upp utmärkta exempel på detta; hur man med internetresurser lyckats nå långt för att utveckla lusten att lära med förbättrade resultat som självklar konsekvens. 

Jag tycker också att man ska tillåta sig att vara visionär, men visionerna måste baseras på modern forskning. Ja, jag tycker t.o.m. att vi ibland ska lyssna till en del fantaster liksom till Kroksmark, som till skillnad från ovanstående också har en del viktigt att förmedla. Och jag har också inbjudit honom till vår gymnasieskola. Men som publik bör vi alltid hålla en kritisk distans och pröva det mot forskning och erfarenhet – här som alltid annars.