Tornedalen: där barn jag lekt. Nåja, ett par besök per år blev det under min barndom till min morfar och mormor. Där, vid Torneälvens strand, roade jag mig om somrarna med morfars eka (utan flytväst eller uppsikt) om jag inte satt i kökets kakafoni av obegriplig meänkieli. Det var mormor, mamma och mostrar som ivrigt samtalade – ofta i munter stämning i mun på varandra. Männen var tämligen tysta eller drog sig undan till kortspel i ”salen”. Nej, inte morfar förstås. Han läste tidningen, lyssnade på radio eller gjorde sig ett ärende på gården.  Den matriarkala strukturen förstärktes av att alla mina kusiner på denna sida var flickor. Det blev lite ensamt, tror jag, men minnena är ändå mest ljusa. 

Lite nostalgiskt kantänka återvände jag i går till Tornedalen, från Kukkola till Övertorneå. Det var andra gången på ett par år. Men denna yttersta del av Sverige har sitt egenvärde, personliga minnen förutan. Jag vet ingen annanstans en älv ger sådana vyer längs stora delar av dess sträckning. Det är också svårt att hitta en del av Sverige med lika dramatisk historia. Tänk den finska och sedan svenska medeltida invandringen i detta forna sameland, då de gamla jakt- och fisketrakter förvandlades till bördiga jordbruksbygder och lönsamt handelsområde. Tänk den svenska statsmaktens kolonisering av landsdelen i konkurrens med Ryssland och Danmark. Tänk krigen mellan Sverige och Ryssland, där det sista ledde till att många tornedalingar blev ryska undersåtar. Tänk tyskarnas framfart i finska Tornedalen under andra världskrigets slutfas. Tänk vidare laestadianismen, det språkliga förtrycket, den utbredda fattigdomen osv.

Tornedalen är värd en resa!