I morgon sjätte juni och Sveriges nationaldag. Lite avundsjuka är vi kanske när vi jämför vårt lands stela högtidlighållande med det norska festliga firandet av sjuttonde maj. Att norrmännens firande dessutom handlar om befrielsen från den svensk-norska unionen under svensk överhöghet gör väl inte saken bättre.

Skämt åsido. Vi unnar dem förstås att vara stolta över sitt land. Men är vi stolta över vårt? Har vi någon stolthet som sträcker sig utanför framgångar i idrottens eller schlagermusikens värld, eller har vi överlåtit den till nationalistiska drömmare inom den radikala högern?

Mitt intryck är att vi ofta förminskar oss: Visst är det väl finare någon annanstans? Är inte folk roligare, mer otvungna och lyckligare på annat håll? Visst är vädret bättre, naturen skönare och maten godare? Har inte skola, vård och omsorg högre kvalitet? Et cetera.

Visst är det så, att det nästan alltid finns något land som inom ett enskilt område kan övertrumfa vårt land. Ändå visar internationella statistiska jämförelser att Sverige på de flesta väsentliga mätområden placerar sig på tio i topp-listan. Ja, World Economic Forum (WEF) rankar Sverige som världens bästa land när man gör en sammanvägd analys av sådant som korruptionsnivå, innovationsförmåga, jämställdhet, affärsklimat, konkurrenskraft, äldreomsorg, språkkunnande och internationellt rykte.

Andra undersökningar placerar Sverige som nummer tre när det gäller demokrati och fyra när det gäller miljö. Så fortsätter det inom många jämförda områden. Sverige placerar sig ofta på tio i topp-listan.

Många svenskars värderingar utmärker sig också. De kan förstås inte rangordnas men dock särskiljas. Vi som i debatten gärna står för strikt sekulära, rationella och frihetliga värden kan med tillfredsställelse konstatera att vi har många åsiktsfränder i vårt land. I den stora undersökningen World Values Survey intar svenskar en extrem position genom att mer än några andra motsätta oss mer traditionalistiska värden.

Naturligtvis finns det också undersökningar som är mindre hedrande för vårt land. PISA, som mäter 15-åringars kunskaper, är som bekant en sorglig historia. Sorgligt är också att självmordsfrekvensen är högre än världsgenomsnittet i Sverige. Men ändå: sammantaget är Sverige ett förhållandevis anständigt land att leva i.

Nog finns det skäl att som svensk invånare älska sitt land. Åtminstone vi som är uppväxta här tycker dessutom ofta att svensk natur är fantastisk. Visst finns det grönare skogar på annat håll, liksom högre berg, större stränder, blåare hav och mer blommade nejder, men den svenska variationen och relativa orördheten är svårslagen. Och snön är vitare i norra Sverige än på annat håll. Allemansrätten ger oss dessutom möjlighet att ta del av naturen på ett världsunikt sätt.

Allt det goda med Sverige är viktigt, men det socialt ambitiösa, humanistiska, framstegsvänliga Sverige krackelerar. En välmående medelklass, för att inte tala om överklass, glider ifrån en underprivilegierad klass inom till exempel vård, omsorg och arbetslösa invandrare. Klyftorna mellan stad och landsbygd vidgas. Den politiska klassen vet inte vilket ben de ska stå på. Humanistiska värden monteras ned med strängast möjliga invandringspolitik. Genom denna utveckling firar populismen triumfer och den exkluderande nationalismen vinner mark även utanför sina traditionella tillbedjare.

I morgon hissar jag den svenska flaggan för vårt land och dess invånare, födda i Sverige eller inte. Jag hissar den för allt sådant som jag tycker är förhållandevis bra men lika mycket för min och många andras vision om ett ännu anständigare Sverige: ett land som står upp för de värden som flertalet förr ansåg omistliga,  och som är lika viktiga i dag om vi ska kunna vara stolta över Sverige i morgon.