Också i dag blev det en terrängtur på skidor. Som vanligt passerade jag soldattorpet i närheten av mitt sommarhus i Norra Gäddvik. Jag kände mig manad att ta en bild av torpet som såg ut att längta efter uppmärksamhet där det stillsamt reste sig vid skogsbrynet strax ovanför älven.  

När jag var barn bodde det en snäll gammal ”fröken” i torpet om somrarna Hon kunde bjuda på godis, vänligt samtal och ett varmt leende. Torpet var en liten sommaridyll med en prunkande trädgård under hennes varsamma fingrar.

Men torpet har förstås också en annan historia med fattiga strävsamma indelta soldater och deras familjer. Den sista familjen som bodde där kallades Stoors Mora. Hon var änka efter en soldat, omgift med en bruksarbetare och åter änka 1914. Barnkullen var stor med åtminstone fem barn som samtidigt bodde i det lilla torpet. 

Den yngsta, Torsten, lärde jag känna när han som murare på 1980-talet hjälpte mig med stugbygge. Han var känd som en osedvanligt stark och arbetsam karl och jag hade all möda i världen att hänga på. När han någon gång tog rast berättade Torsten gärna och inte utan bitterhet om slitet, kölden och fattigdomen han fick uppleva under barndomen. Ändå längtade han på äldre dar ständigt tillbaka till Gäddvik och drömde om att få överta torpet som sommarställe. Så blev det aldrig. ”Fröken” i torpet levde i hundra år. Ändå var han nöjd när torpet rustades av hembygdsföreningen i syfte att visa hur människor kunde leva och bo förr. Nu är Torsten död sedan ett antal år.  

Våra liv: sköra, begränsade och ändliga. Så ser utgångspunkten ut i Martin Hägglunds digra bok This Life, som sedan formar sig till ett samtal om villkoren för att vår korta levnad ska präglas av andlig frihet och utveckling. Det är, kort sagt, en bok om livets mening med starka politiska implikationer. 

Jag blev nyfiken på boken efter att ha lyssnat till Martin Hägglund i radions Filosofiska rummet, där den ägnades ett helt program. Boken har väckt mycket uppmärksamhet och diskussioner i USA och fått lysande recensioner i ledande tidningar. Ännu finns den endast på engelska, men översättning till svenska pågår.

Nu, nästan fyra hundra sidor senare, är jag närmast hänförd. Det är bland det mest intressant jag läst i sin genre på många år. Det betyder inte att jag utan vidare sväljer alla Hägglunds resonemang och slutsatser. Nej, för mig reser boken lika många frågor som svar. Och är det inte så, att verkligt intressant litteratur får en att tänka efter, rubbar ens cirklar och på så vis leder till djupare insikter – oavsett om insikterna pekar i bokens riktning eller åt annat håll?

Martin Hägglund är filosof och litteraturvetare med en professur vid det prestigefyllda Yale-universitetet. Han påbörjade sin akademiska bana i Sverige och gav, 25 år gammal, ut sin första bok på svenska, men råddes att söka sig utomlands där hans förmågor och forskning skulle komma mer till sin rätt. Det blev USA där han gjorde kometkarriär. 

Om man försöker koka ner Hägglunds tankar i några meningar så skulle de kunna se ut så här: 

Livet tar verkligen slut när vi dör. Insikten om detta bör leda till att vi är trogna våra liv och förmår leva och ta ansvar för våra älskade, våra medmänniskor, våra åtaganden och vår värld; att vi har – vad han kallar – sekulär tro. För att det ska vara möjligt måste vi ha möjlighet att fråga oss själva vad vi ska göra av vår tid; att vi är – vad han kallar – andligt fria. Det i sin tur, menar Hägglund, kräver ett samhälle som inte har vinstmaximering som ledstjärna; där ångest och alienation ständigt påminner oss om vår otillräcklighet. Det kräver också ett stort mått av socialt fri tid att använda till de värdefulla strävandena i våra liv. Ett sådant samhälle kan inte vara annat än demokratisk socialism, menar Hägglund, där fördelningsprincipen är: från var och en efter förmåga till var och en efter behov.

Aha, kan man tänka, han har kommit ut som kommunist. Inget kunde vara felaktigare om man med kommunism menar något som har med forna och nuvarande kommunistledda länder att göra. För Hägglund står den liberala principen om individens frihet och rätt i centrum, således motsatsen till totalitarismen. Till sin hjälp tar han Marx och visar grundligt hur missuppfattade och missbrukade Marx idéer varit och fortfarande är, både av hans vedersakare och förmenta anhängare. 

Så bejakar Hägglund, liksom Marx, kapitalismens historiska roll att skapa välstånd. Men välståndet är, som alla vet, ojämlikt och vinstjakten skapar stora klyftor och konflikter vid sidan av alla de existentiella problem Hägglund lyfter fram. 

Det är inte bara Marx som Hägglund diskuterar i This Life. Han använder många idéhistoriska storheter, ibland för att stillsamt problematisera eller polemisera och ibland för att entusiastiskt framhålla. Här finns Augustinus, Kierkegaard, Mill, Keynes, Hayek och Adorno för att nämna några i den brokiga samlingen. Också skönlitterära författare ges plats, särskilt Karl Ove Knausgård, som bättre än någon annan skildrat det sekulära livet i vår tid med all dess bräcklighet, ångest och beroenden. 

När man som jag kommit till livets höst pockar de existentiella frågorna på. Det kan nog bara jämföras med tonåren, men då handlade det främst om ens identitet och plats i samtid och framtid, nu handlar det mer om livet som var; vilka val man gjort, vad man engagerat sig i, vad man trott på, hur man använt sin tid osv. Inte minst därför har This Life varit en viktig läsupplevelse; en sådan som man gärna skulle vilja diskutera på djupet tillsammans med andra engagerade läsare.