Jag läser Lasse Berg bok, Uttåg ur Kalahari, som namnet till trots också handlar om Indien. Denna tredje Kalahari-bok är till stora delar retrospektiv och då menar jag inte att han som i de tidigare böckerna blickar i första hand tillbaka med människans hela utvecklingshistoria som tema. I stället är det hans egen utvecklingshistoria som är det ledmotivet; hur han efter sina första resor i Indien och annorstädes drabbades av pessimism, att fattiga skulle förbli fattiga med den färdriktning som länderna hade, men att han lång senare kunnat märka en avsevärd utveckling. Redan i sin och fotografen Stig T Karlssons bok I Asiens tid från år 2000 visade han sakligt i ord och bild hur människor fått det bättre. De hade letat upp samma byar, samma människor, som de tidigare besökt och gjort jämförelser. Fattiga jordlösa daliter hade flyttat från lerhyddor till hus, kommit över en bit egen jord, hade TV och andra moderniteter och barnen gick i skola.

Medan jag läser de fina skildringarna funderar jag över den indiska by jag besökte under en vecka runt årsskiftet 1981/82. Hur har den utvecklats? Vad hände med människorna i byn?

Jag hade rest runt till olika platser i Indien och kom så småningom tillsammans med två andra svenska män och en tolk till denna typiska by i centrala Tamil Nadu. Människorna i byn var alla jordlösa och ”kastlösa” daliter. Alla bodde i lerhyddor och där fanns knappast några moderniteter. Några få hade radio, några hade cyklar och någon enstaka hade en oxe med kärra. Butiker var obefintliga. Brunnsvatten fanns bara på natten. Alla tjänade sitt bröd genom arbete åt storbönder i den angränsande byn, dit de inte var välkomna på grund av att de var ”oberörbara” såvida de inte anlitats för olika göromål. Ofta var de arbetslösa. Nästan ingen hade varit längre än någon mil från byn. Världen var liten och livet såg eländigt ut.

Då jag åter kom hem skrev jag ett reportage i NSD. Allt förtryck och elände redovisades naturligtvis i ord och bild, men jag slutade faktiskt reportaget med viss optimism. Genom bistånd hade det byggts en skola i byn, där barnen fick ett mål mat och undervisning. Under rubriken ”Barnen framtiden” skrev jag: ”På tio månader har de lärt sig läsa och skriva. Stolt visar de upp sina uppsatser som vi ber om att få översatta. De handlar om byns problem och förtrycket mot de kastlösa. Så stärks deras självkänsla och medvetenhet. Det är hos dessa flickor, hos Kaliyan och hos hundratals miljoner andra fattiga bybor, Indiens framtid ligger”.

Jag hoppas verkligen att mitt hopp blev verklighet för byn och att de fått ta del av den utveckling som Lasse Berg skildrar från andra byar i Indien.

För några år sedan besökte jag Indien på nytt. Jag var än en gång i Tamil Nadu, i Kerala och Mumbai. Tyvärr besökte jag inte byn. När jag nu läser Lasse Bergs skildringar grips jag av en längtan efter att själv uppleva att människorna i ”min” by har rest sig ur sin djupa kränkande fattigdom.

1980 skrev Jan Myrdal sin bok Indien väntar. Den var förstås viktig litteratur före min resa och det mesta han skrev om Indiens tillstånd tyckte bekräftades genom mina upplevelser i landet. Nu väntar Indien inte längre.

När jag gick min lärarutbildning i mitten på 1970-talet var det självklart att man skulle vara emot betyg i skolan. Sådan var stämningen och skolideologin, formad av ett pedagogiskt etablissemang, påhejad av flertalet lärarutbildare och nedskriven i flera partiprogram. 

Betygsmotstånd kräver inte mycket. Motståndet väcker lätt sympati. Vem vill egentligen mäta kunskaper och färdigheter hos små oskyldiga barn som i stället måste få växa av egen kraft, i egen takt, utan att utsättas för vuxnas värderingar?

När jag efter utbildningen började arbeta som lärare ändrade jag snart uppfattning. Det var uppenbart att betygen var en stark drivkraft för eleverna. Dessutom hade ”kunskapsrörelsen”, med namnkunniga profiler som Gunnar Ohrlander och Arne Helldén, med sina dissonanta stämmor börjat höras i den annars så samstämmiga kören.  Jag läste deras böcker och deltog i debatten. Deras kritik gällde inte främst det pedagogiska etablissemangets syn på betyg utan i stället synen på skolan som kunskapsförmedlare, där betygsmotståndet snarare var en effekt av en negativ syn på det som borde vara skolans uppdrag.

I Betygsutredningen 1977 skrevs till exempel:

”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter.” (Betänkande av 1973 års betygsutredning, SOU 1977:9) 

Nu är förstås prepositionen ”mot” lite knepig, eftersom man faktiskt kan läsa stycket – med lite betoning på ”mot” – som att utredarna är rädda för att skolan ska tappa sitt kunskapsuppdrag. Men tvivlen undanröjs redan i utbildningsministern Ingvar Carlssons direktiv som omnämns i betänkandet: 

”I direktiven påpekas bl a de negativa effekter nuvarande system anses ha och den kritik som anförts mot bedömningar som sätter kunskaper och färdigheter i centrum”. 

I en remissrunda om dessa slutsatser var inte bara det pedagogiska etablissemanget positivt utan också LO, TCO, Sveriges Lärarförbund (med knapp majoritet) och flertalet politiska ungdomsförbund. 

Sådan var alltså stämningen bland breda lager av pedagogiska tyckare.

Som bekant avskaffades inte betygen. Emellertid kom de att sättas först från  vårterminen i årskurs åtta, men misstänksamheten mot betygssättning och kunskapsfokusering i skolan har fortsatt under många år därefter – och då har det inte spelat någon avgörande roll om utbildningsministrarna kallat sig borgerliga eller socialdemokrater.

Början av 1990-talet innebar en tillnyktring inom skolideologin. Genom Bengt Göransson (s) tillsattes den utredning som kom att resultera i betänkandet Skola för bildning vilken sedan lade grunden för en ny läroplan och ett nytt betygssystem, undertecknade av Beatrice Ask (m). Betänkandet var intressant på många sätt genom att föra en diskussion om bildningsbegreppet och vad bildning skulle kunna stå för i samtidens skola. Det gav också upphov till en bred diskussion, där inte bara pedagoger var inblandade utan där också akademiker från andra discipliner deltog. Bernt Gustavsson, professor i idéhistoria, skrev till exempel boken Bildning i vår tid som bland annat problematiserade bildningsbegreppet i förhållande till skolans mål- och resultatstyrning som infördes med läroplanen 1994. När läroplanen med dess bildningsambition ackompanjerades av kommunaliseringen så kom ambitionerna emellertid till stor del på skam. Till detta bidrog också samhällskulturella förändringar och skolans svårighet att svara mot dem, vilket analyserades på ett intressant sätt av Jonas Frykman, professor i etnologi, i boken Ljusnande framtid!, där han menar att skolan  har svikit arbetarklassens barn genom sin individcentrering. Det skrev han 1998, men först i dag har det blivit en fråga som kan diskuteras (Jag föreslog för övrigt hans bok som litteratur när jag gick min rektorsutbildning, men kursledaren ansåg denna populärt skrivna bok vara för avancerad för kursdeltagarna). 

De nu så aktuella problemen i den svenska skolan stavas inte kommunalisering, mål- och resultatstyrning, betygssystem, lärares status, samhällsförändringar eller någon annan enskild faktor som debattörer vill lyfta fram som nyckelfaktorer.  Alla dessa faktorer har nog i varierande grad haft betydelse, men endast i samverkan med varandra och grundade på en skolideologi som fått frodas i decennier. Endast yrkesstolta lärare har – skolideologin till trots – lyckats fördröja effekterna som på allvar slagit igenom från 90-talet, vilket tydligt kunnat noteras i PISA-undersökningarna. 

Nu står skolfrågorna högst upp på de politiska agendorna. Alla partier gör utspel för att framstå i ansvarsfull dager och misskreditera motparten. Jag tycker mig se att det i dag ändå finns en bred uppslutning kring att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att vända utvecklingen. I dag är det få som inte nämner kunskapsuppdraget som skolans centrala uppdrag. Ändå upplever jag det som att det inte längre är en skola för bildning det talas om. I stället är det en skola för resultat.

Tro nu inte att jag inte önskar bättre placeringar i PISA-rankingen eller att våra elever når så höga resultat på nationella prov och i betyg som bara möjligt är. Tvärtom, jag tycker att det är bra att jämförelser görs och att resultat redovisas och diskuteras. Men skolan måste vara något mer som inte låter sig så lätt mätas – en skola för bildning.

”Jaha, så kom det då!”, sade en brittisk tidningskung när första världskriget utbröt sommaren 1914. ”Ja, tack gode Gud!”, svarade hans kollega. Och så var det i land efter land i Europa. Inte bara tidningsutgivare utan stora människomassor välkomnade kriget; ett krig som skulle prägla Europa fram  till 1989 och gör det i viss mån ännu. Visserligen hade framför allt socialister länge skanderat ”Ned med kriget! Krig mot kriget!” och ”Inte ett öre, inte en man till krigsmakten!”, men när kriget var ett faktum var det få socialistledare som inte godkände sina respektive länders krigsansträngningar, liksom liberaler, liksom konservativa.

Nu är det 2014. Hyllmeter och spaltkilometrar kommer att skrivas om den stora katastrof som första världskriget var och hur den bäddade för sociala omvälvningar, totalitära diktaturer, ännu ett världskrig, samt miljoner och åter miljoner döda. Man kommer också att spegla 2014 mot 1914 och spekulera i om något liknande åter kan inträffa i vår del av världen. När minnesåret dessutom inleds med den ryska aggressionen mot Ukraina och annekteringen av Krimhalvön får spekulationerna ytterligare bränsle.

 Världen har dock förändrats. År 1914 befann sig Europa i en omvandlingsfas, med konkurrerande stater som bildat allianser för ömsesidigt stöd. Det förr så mäktiga Frankrike hade sackat efter och präglades av revanschlust mot det Tyskland som det lidit nederlag mot 1871. Tyskland framstod allt mer som Europas främsta industrimakt. Storbritannien hade, trots sitt imperium, liksom Frankrike sackat efter. Österrike-Ungern höll på att slitas sönder av nationellla spänningar medan de kolossala Ryssland försvagades av sociala motsättningar. Storbritannien, Frankrike och Ryssland bildade en allans och Tyskland, Österrike-Ungern och Italien bildade en annan. Det behövdes bara en gnista, skotten i Sarajevo, för att tända den brand som sedan kom att förtära stora delar av Europa. Den släcktes bara tillfälligt genom fredsfördraget i Versailles. Politisk infantilism från såväl höger som vänster, i såväl Tyskland som annorstädes, möjliggjorde att elden åter kom att flamma upp och leda till ett krig ännu värre än det förra.

Men ändå. Få trodde på krig 1914 efter att Europa hade upplevt en fredsperiod på mer än 40 år. Hur kan vi vara så säkra på att vår fred i dag är säkrad? Oroshärdar finns, men det främsta hoten har inte på länge funnits i Europa, där länderna genom den ekonomiska utvecklingen, demokratin och EU-samarbetet är så sammanlänkade. Den putinryska annekteringen av Krim och hotfulla retorik mot Ukraina, som har mycket att göra med ukrainska krafters önskan att närma sig Europa och vända ryggen mot Ryssland, har dock ökad hotbilden. Tillsammans med andra oroshärdar, framför allt i Mellanöstern och Östasien, finns det sannerligen skäl till oro.

Då var det 1914,nu är det 2014. Två världskrig, etniskt eller politiskt grundade folkfördrivningar och folkmord, har passerat och människan har förhoppningsvis lärt sig något. Och det tror jag faktiskt. Eller är det som Abba Eban  sade: ”History teaches us that men and nations behave wisely, omce they have exhausted all other alternatives.”

Blogg är en förkortning av webblogg, dvs en journal eller dagbok skriven för att publiceras på world wide web, läser jag i Wikipedia. Där får jag också veta att den första personliga bloggen skrevs 1994, alltså för tjugo år sedan. Jag är alltså en slow starter.

Ändå var jag relativt tidig med en personlig dator. Den skaffade jag i slutet av 1980-talet när jag började skriva läroböcker i historia. Jag var också tidig med att skaffa mig internetuppkoppling via telefonmodem, liksom jag var först i min bekantskapskrets med att ordna trådlöst nätverk i bostaden. Facebook började jag använda för omkring fem år sedan. Också i min yrkesroll som gymnasierektor fanns intresset. Där genomdrev jag redan 2006 att eleverna i mitt naturvetenskapsprogram skulle tilldelas egna datorer i syfte att utveckla undervisningen till att bli mer tidsenlig.

Under hela denna tid har jag också varit intresserad av IT-utveckling och dess påverkan i samhället. Ja, vid sekelskiftet läste jag ivrigt Manuel Castells trilogi Nätverkssamhällets framväxt, där författaren sökte beskriva det han kallade det informationella samhället och hur det omskapade uppfattningar om kultur, tid, rum etcetera. Castells omnämndes som en Marx i vår tid, och då menade man inte hans ideologiska uppfattningar utan hans ambition att heltäckande beskriva och analysera sin samtid.

Ända sedan jag i folkskolan lärde mig skriva och läsa har jag haft en lust att skriva och sedan tonåren har jag dessutom varit van att läsa mycket samt uttrycka mina uppfattningar om än det ena, än det andra. Mot bakgrund av allt detta är det märkligt att jag är en sådan slow starter när det gäller bloggande. Här kan jag ju förena lusten att uttrycka mig skriftligt med intresset för informationssamhällets möjligheter. Kanske är det just oändligheten i dessa möjligheter som hållit mig tillbaka. Hur ska en enskild röst höras i denna myriad av stämmor? Nåväl, det spelar egentligen ingen större roll. Skrivandet har sin egen drivkraft och bidrar till åtminstone till en möjlighet att reflektera över samtiden, historien och framtiden

Min blogg kommer nog att handla just om detta; reflektioner över sådant som händer runt omkring i världen och runt omkring mig själv samt säkert mycket om sådant jag läser. Den kommer knappast bli särskilt privat, men kanske ibland personlig.

Välkommen till min blogg!