Jag vet inte hur det började men författaren Björn Ranelid hakade på, liksom förstås SD:aren Björn Söder. Tillsamman med några opinionsbildare på högerkanten bildade en liten kör som tyckte sig kunna sjunga ut mot förmenta falska toner om alla människors lika värde. 

De tyckte sig ha funnit en helig ko att slakta. Inte kan väl en terrorist ha samma värde som en läkare utan gränser, skriver Ranelid. Inte väljer vi att donera ett organ till en våldtäktsman lika gärna som till vårt eget barn, skriver Söder. Det är dags att sopa ut tanken om alla människors lika värde, sjunger de unisont i sin kör.

Men det är falska toner samt en okunnig och barnslig argumentation. Att vi föraktar terrorism och hyllar volontärt arbete för utsatta människor har inte mycket att göra med den normerande principen om alla människors lika värde. Att Akilov, Mangs, Breivik och många andra fått möjlighet att försvara sina handlingar inför en offentlig domstol är däremot ett uttryck för denna norm. Som det står i den svenska grundlagen: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Att jag som far hellre skulle donera ett organ till ett av mina barn än till någon för mig främmande människa är självklart. Jag skulle inte heller känna mig nedvärderad om en annan far hellre räddar livet på sitt barn än mitt liv. Men sådana prioriteringar har inget att göra med principen för alla människors lika värde ur ett samhälleligt perspektiv. Att jag föraktar och fördömer terroristens handlingar, rasistens åsikter eller krigshetsarens strävan betyder inte att jag anser att människovärdet är olikartat och kan kränkas. 

Privat kan vi förstås tycka olika saker om våra medmänniskor; vi värderar det vi uppfattar som deras egenskaper: god eller ond, flitig eller lat, kunnig eller okunnig. Men det innebär inte att vi vill frånta den ondsinte och okunnige latmasken deras människovärde i samhället. Jag har en del värderingar om Ranelids, Söders med fleras uppfattningar, men jag vill inte ta ifrån dem deras samhälleliga människovärde, att få yttra sig, vara lika inför lagen, ta del av samhällets resurser vid sjukdom et cetera. 

Så långt är det tämligen enkelt. Inom den praktiska filosofin brukar man emellertid diskutera rätt och orätt agerande när man som enskild person ställs inför ett etiskt dilemma. Om jag måste göra ett val, där jag är den som avgör om den ena eller den andre ska räddas i en livshotande situation, hur gör jag? Ofta är det omöjligt att svara på. Skönlitterärt har det vidrigaste av dilemman, iscensatt av nazistiska lägervakter, skildrats i William Styrons ”Sophies val” (finns också som film). Också på samhällsnivå ställs man inför dilemman. Det har inte minst blivit tydligt under coronapandemin, där det uppenbarligen ibland gjorts etiskt tveksamma prioriteringar inom sjukvården.  

Ranelids och Söders argumentation handlar dock inte om sådana dilemman. De ifrågasätter rakt av normen om människors lika värde genom att försåtligt – medvetet eller omedvetet – blanda ihop den privata sfären med den samhälleliga. De bryter med en demokratisk tradition och insikt, med rötter i 1700-talets upplysningstid. Så kom normer om människovärdet att kodifieras i rättighetsförklaringarna i den amerikanska respektive franska revolutionen 1776 och 1789. Så kom det sig att också FN slog fast i sin Deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”. 

Visst, det är vackra ord som det varit mer regel än undantag att man brutit mot i såväl det efterrevolutionära Frankrike och USA som i världssamfundet och i varje enskilt land, men principiella normer är likväl viktiga, inte minst för att hålla upp mot den offentliga makt som bryter mot dem. Och ett land som inte bekänner sig till normen om alla människors lika värde är inte värdigt att kalla sig demokrati. 

Så långt har alltså vindkantringen i svensk samhällsdebatt nått, att en uppburen författare, en riksdagsman och ytterligare några debattörer med en lång rad påhejare ifrågasätter ett av de fundament som ett demokratiskt och upplyst samhälle vilar på och kallar det floskler. Skamligt!