Strax efter midnatt den 9 april 1940 syntes främmande krigsfartyg i Oslofjorden. Den norska kustbevakningen slog larm medan man nervöst försökte identifiera inkräktarna. Troligen var det brittiska fartyg. Britterna hade ju satt stark press på Norge för att hindra leveranser av svensk malm till den tyska rustningsindustrin. Dagen innan hade utrikesminister Halvdan Koht varit alldeles utom sig i stortinget och sagt: ”Västmakterna har fört in kriget på norskt område”. 

Lite senare på natten upptäcktes också elva fartyg på väg in mot Bergen och de blinkade till den norska signalisten på ett bevakningsfartyg: ”Sei ruhig”. Det var alltså tyskar!

Resten av historien känner vi till. Norge invaderades och ockuperades, liksom Danmark. Sverige angreps inte, men låg klämt mellan tyska trupper i väst och syd och sovjetiska i öst, där kriget i Finland rasat under vintern och där baltstaterna ockuperades.

I framförallt Norge bildades med tiden en stark motståndsrörelse med människor från olika politiska grupperingar. Men den omedelbara reaktionen efter den 9 april var inte självklar. ”Västmakterna för in kriget på norskt område” var till exempel rubriken i det norska kommunistpartiets tidning. Också i Sverige skrev man i den kommunistiska Arbetartidningen i Göteborg om ”det engelsk-franska angreppet på Norge”, men ändrade sig snart och stödde motståndskampen. Med några undantag var man emellertid mycket tystlåten med fortsatta fördömanden. Det norska kommunistpartiet fortsatte dock en tid med att hävda att ”det fransk-brittiska blocket är farligast” och att det var skyldigt till ockupationer på grund av sina provokationer. I en av sina tidningar publicerade man till och med tyska kommunikéer där norrmännen uppmanades att lämna in sina vapen. Ja, man publicerade också en nekrolog över en stupad SS-officer. 

Hur kunde de hamna så fel? Det är naturligtvis viktigt att bedöma deras handlingar utifrån den information som då var tillgänglig och Storbritannien hade verkligen provocerat Norge. Men den viktigaste förklaringen till agerandet var förstås att Hitlers Tyskland hade en ”icke angreppspakt” med Stalins Sovjetunionen. De kommunistiska talesmännen ansåg nog att de bäst tjänade socialismens sak genom att lojalt stödja Stalin och göra Sovjetunionens fiender till sina fiender och Sovjetunionens vänner till sina vänner.

Har detta bara ett historiskt intresse? Nej, jag tror att vi fortfarande har en del att lära av den här typen av historiska misstag; hur ideologisk övertygelse kan göra oss blinda för faktiska omständigheter och leda oss till att göra felaktiga val. Så finns det sådana som sluter upp bakom Putin och hans annektering av Krim på grund av sin misstänksamhet mot USA, NATO och EU. De förmår inte att se det flagranta folkrättsbrottet utan fokuserar på förmenta provokationer mot Ryssland samt ger grumliga historiska förklaringar till det rättmätiga i Putins agerande. Om vi förflyttar oss omkring femtio år tillbaka fanns det på likartat sätt människor som i sin USA-vänskap inte förstod att ta avstånd från USA i det oerhört grymma Vietnamkriget. I båda fallen är det ideologiska skygglappar som skymmer sikten. 

Nåväl, många USA-vänner ändrade sig och sovjetvännerna ändrade sig också 1941, när Tyskland också invaderade Sovjetunionen. Många kommunister runt om i Europa stred med sina liv som insats mot tysk ockupation och tysk nazism. Det ska vi minnas. Men vi får inte heller glömma vad ideologiskt tunnelseende kan förorsaka.