Då var det 1914

”Jaha, så kom det då!”, sade en brittisk tidningskung när första världskriget utbröt sommaren 1914. ”Ja, tack gode Gud!”, svarade hans kollega. Och så var det i land efter land i Europa. Inte bara tidningsutgivare utan stora människomassor välkomnade kriget; ett krig som skulle prägla Europa fram  till 1989 och gör det i viss mån ännu. Visserligen hade framför allt socialister länge skanderat ”Ned med kriget! Krig mot kriget!” och ”Inte ett öre, inte en man till krigsmakten!”, men när kriget var ett faktum var det få socialistledare som inte godkände sina respektive länders krigsansträngningar, liksom liberaler, liksom konservativa.

Nu är det 2014. Hyllmeter och spaltkilometrar kommer att skrivas om den stora katastrof som första världskriget var och hur den bäddade för sociala omvälvningar, totalitära diktaturer, ännu ett världskrig, samt miljoner och åter miljoner döda. Man kommer också att spegla 2014 mot 1914 och spekulera i om något liknande åter kan inträffa i vår del av världen. När minnesåret dessutom inleds med den ryska aggressionen mot Ukraina och annekteringen av Krimhalvön får spekulationerna ytterligare bränsle.

 Världen har dock förändrats. År 1914 befann sig Europa i en omvandlingsfas, med konkurrerande stater som bildat allianser för ömsesidigt stöd. Det förr så mäktiga Frankrike hade sackat efter och präglades av revanschlust mot det Tyskland som det lidit nederlag mot 1871. Tyskland framstod allt mer som Europas främsta industrimakt. Storbritannien hade, trots sitt imperium, liksom Frankrike sackat efter. Österrike-Ungern höll på att slitas sönder av nationellla spänningar medan de kolossala Ryssland försvagades av sociala motsättningar. Storbritannien, Frankrike och Ryssland bildade en allans och Tyskland, Österrike-Ungern och Italien bildade en annan. Det behövdes bara en gnista, skotten i Sarajevo, för att tända den brand som sedan kom att förtära stora delar av Europa. Den släcktes bara tillfälligt genom fredsfördraget i Versailles. Politisk infantilism från såväl höger som vänster, i såväl Tyskland som annorstädes, möjliggjorde att elden åter kom att flamma upp och leda till ett krig ännu värre än det förra.

Men ändå. Få trodde på krig 1914 efter att Europa hade upplevt en fredsperiod på mer än 40 år. Hur kan vi vara så säkra på att vår fred i dag är säkrad? Oroshärdar finns, men det främsta hoten har inte på länge funnits i Europa, där länderna genom den ekonomiska utvecklingen, demokratin och EU-samarbetet är så sammanlänkade. Den putinryska annekteringen av Krim och hotfulla retorik mot Ukraina, som har mycket att göra med ukrainska krafters önskan att närma sig Europa och vända ryggen mot Ryssland, har dock ökad hotbilden. Tillsammans med andra oroshärdar, framför allt i Mellanöstern och Östasien, finns det sannerligen skäl till oro.

Då var det 1914,nu är det 2014. Två världskrig, etniskt eller politiskt grundade folkfördrivningar och folkmord, har passerat och människan har förhoppningsvis lärt sig något. Och det tror jag faktiskt. Eller är det som Abba Eban  sade: ”History teaches us that men and nations behave wisely, omce they have exhausted all other alternatives.”

3 reaktioner på ”Då var det 1914

    1. EU:s och USA:s roll? För närvarande är det Putins roll som är det allt överskuggande. Om Putins bevekelsegrunder kan man spekulera och jag tror att det finns åtminstone tre huvudspår att följa. För det första ett spår som tar sin början långt bak i historien och handlar om Rysslands komplicerade förhållande till Europa. I Ryssland har det allt sedan Kievrikets dagar (alltså i dagens Ukraina), när storfurst Vladimir anammade den ortodoxa läran, funnits en slitning mellan östinfluenser och västinfluenser, mellan orient och occident. Lite förenklat kan man säga att den ryska makten tidvis hämtat inspiration från väst, t.ex. under Peter den Store, Lenin eller Gorbatjov, tidvis från öst, t.ex. under flertalet tsarer och Stalin. Nåväl, det är förenklat men ändå ett intressant perspektiv. För det andra har ryssarna en historiskt legitim rädsla att känna sig inringade. Uppmarschområdena under såväl Napoleons tid som under Hitlers har varit främst Vitryssland och Ukraina, som ju också var de områden som drabbades värst. För det tredje – och det är nog den viktigaste aspekten – har Putin en tydlig agenda sedan flera år: Ryssland ska bli en världsmakt. Det gamla tsarryska eller sovjetiska väldet ska i huvudsak återupprättas, särskilt i de områden där det bor ryssar. Det innebär att också övriga ryssdominerade områden i Ukraina är hotade och kanske också i andra länder. I vilket fall: Putin har brutit mot folkrätten kodifierad i FN-stagan och omvärlden måste reagera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s