Många minns säkert den där pinsamma stunden i TV när Ebba Bush skulle svara på vem som skrivit romanerna Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen. Hon missade alla. Det kunde väl passera som bara ytterligare ett exempel på vag bildning bland ledande politiker, men eftersom KD hade föreslagit att införa en litterär kanon för skolelever så blev det dags att ta fram skämskudden. 

Häromdagen skulle vår nya kulturminister, Parisa Liljestrand, prövas. Hon fick se en bild på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Stieg Larssons Millenium och Ruben Östlunds Triangle of Sadness. ”Det är ju fantastiska författare allihop”, sade hon, ”och två av tre böcker har jag ju själv läst”. Det lät ju bra. Hon har ju dessutom presenterat sig som ”litteraturvetare”, vilket dock visade sig vara en sanning med modifikation (Hon har en lärarexamen i svenska, där ”litteratur” endast omfattar 15 universitetspoäng – en halv termin – varav 7,5 poäng är barnlitteratur). Problemet för henne var, som bekant, att Triangle of Sadness inte är en bok utan en film och den ”fantastiska författaren” var alltså. regissör. Ridå!

Jag tycker faktiskt lite synd om politiker som ställs inför den här typen av frågor. De har varit fullt upptagna med att göra karriär i en politisk miljö där boklig bildning knappast premieras. Jag kan också tänka mig att den politiker som till äventyrs älskar litterära klassiker eller modernistisk lyrik håller låg profil för att inte betraktas som ”elitistisk”. Bättre då att nämna några mainstream-böcker och/eller något som förstärker den politiska profilen om man blir tillfrågad om sin läsning. Så har det varit med partiledare efter partiledare de senaste åren. Ett undantag häromåret var Jan Björklund som framhöll Världen av i går av Stefan Zweig, som han läst flera gånger.  Ett mycket gott val, tycker jag. 

Men Björklund var i flera avseenden en lite gammaldags politiker. Jag är övertygad om att frågor om läsning skulle fått annorlunda svar i tidigare generationer. Olof Palme läste mycket, Per Ahlmark skrev poesi, Gunnar Sträng älskade proletärförfattarna osv. Ja, frågor om bokkonsumtion var nog en icke-fråga förr; läsningen var självklar som ett borgerligt ideal (och nu avser jag inte ”borgerlig” som en politisk position utan klassmässig). Politiker ville kanske vara föredömliga i ett samhälle som höll bildning högt; där studieförbunden lockade tusenden; där arbetarrörelsen gav ut mängder av kvalitetslitteratur i billiga upplagor; där skolelever blev undervisade i åtminstone elementär litteraturhistoria av ofta belästa lärare. 

Men det borgerliga bildningsidealet är ett minne blott och ingen politiker vill framstå som elitistisk. I regering efter regering, höger som vänster, har statsministrar gjort märkliga val av kulturministrar. Den sista av något format var kanske folkbildaren Bengt Göransson om än hans insats som skolminister var skral, vilket knappast främjade kultur och bildning. Bakgrunden till de konstiga valen är svårt att veta något om, men det ligger nära till hands att tro att man helt enkelt saknar kulturpolitiska visioner eller – än värre – att man saknar förmåga till kulturpolitiska visioner. Kanske ser man kultur endast som förströelse och kan inte, eller vill inte, se kulturens bildande kraft. Och då duger vem som helst till att bli kulturminister. Bara denne är politiskt följsam och kan hålla stången mot stökiga kulturarbetare.

I boken Om bildning citerar Carl- Göran Ekerwald Goethe som i ett brev till Wilhelm von Humboldt 1832 skrev:

”Djuren blir undervisade av sina organ, så sade de gamle; jag tillfogar: gäller även människorna, dock hava dessa fördelen av att i sin tur undervisa organen…Ju tidigare en människa blir varse att det finns ett hantverk, att det finns en konst, som kan åstadkomma en genomtänkt förstärkning av hennes medfödda anlag, desto lyckligare är hon.”

Ja, kulturen kan ge oss möjlighet till att odla våra medfödda anlag. Ordet kultur betyder ju faktiskt odling och i detta sammanhang intellektuell eller andlig odling. Det är dock viktigt att här inskjuta – och kraftigt markera – att en bokläsare eller annan kulturintresserad person förstås inte behöver vara en bättre människa än den som avstår från böcker, teater, konst etc. Förnuft, andlig resning och andra goda egenskaper kan inte mätas i antalet böcker man läst. Men alla kan förstärka eller odla sådana egenskaper, som Goethe skrev. Det är också viktigt att tillägga att all kultur naturligtvis inte måste ha ambitionen att bilda; kulturen har många ansikten – och så måste det förstås vara.

Ett parti har under senare år ändå visat ett tydligt intresse för kulturen: Sverigedemokraterna. ”Politiken ligger nedströms kulturen”, sade ”chefsideologen” Mattias Karlsson, och han hade tveklöst en poäng. Makt över kulturen är inflytande över människors ”andliga odling” i den riktning man önskar. Och partiet har ett välskrivet och mångordigt dokument om detta i sitt Samhållningspolitiska inritningsprogram. Än så länge lurar man i vassen, men när SD kanske nästa riksdagsval får plats i regeringen kan det mycket väl bli så att vi får en kulturminister som har stora visioner tillsammans med sina maktmedel. I en tidsanda där borgerligheten har gett upp sina kulturella bildningsideal ger man gärna bort en sådan ministerpost som man hursomhelst uppenbarligen inte själva hittar kompetens för.  

År 1970, i mina sena tonår, besökte jag Albanien. Det var en snitslad gruppresa, utan egentlig kontakt med befolkningen, där landets framsteg stolt förevisades. Albanien hade varit Europas fattigaste land, sade man. Budskapet var förstås att det nu var annorlunda efter drygt två decennier av kommunistiskt styre under Enver Hoxha. Det var dock inte alldeles uppenbart för en besökare; Albanien var fortfarande fattigt, om än inte med den påfallande nöd och skriande ojämlikhet man kunde se i en del andra östländer. Albanien var ett annorlunda kommunistland, främst genom att man inte bara vände sig mot västlig imperialism utan också mot sovjetisk. Landet hade följaktligen lämnat Warszawapakten och så småningom skulle man också bryta med Kina. Ensamt i världen odlade det lilla landet sin stränga kommunism. Tjugo år senare, 1990, var det slut. Albanien drogs med i den frihetsvåg som svepte över de kommunistledda länderna i Östeuropa. 

Mitt i denna protestvåg börjar den självbiografiska skildringen ”Fri – En uppväxt vid historiens slut” av Lea Ypi. Elva år gammal går hon hemåt från skolan och möter en demonstration skanderande: ”Frihet, demokrati! Frihet, demokrati!” Skrämd söker hon trygghet genom att klamra sig fast vi en dekapiterad staty av Stalin, den forne Sovjetledaren som älskade barn enligt hennes lärare. Väl hemma fick hon höra att demonstranterna var huliganer. Men snart skulle mycket av det hon höll för sant om Albanien och omvärlden ställas på ända. Hon hade levt i en lögn men friheten fanns som en möjlighet.

Leas uppväxt har fram till dess präglats av att hon kommer från en intellektuell familj med ”fel bakgrund”. Föräldrarna har borgerliga och även aristokratiska anor. Farfadern har suttit i fängelse, farmodern hade närmast varit en kosmopolit. Diplomatiskt navigerar föräldrarna i samhället för att inte stöta sig med makten. Men på hedersplats i hemmet ställer de hellre en tom Coca Cola-burk än porträtt av ledaren Enver Hoxha, till Leas förtret. Själv är hon helt uppfylld av kommunismen och det hon uppfattar som ett rättfärdigt och gott samhälle. Nog vet hon att många västeuropéer har det ekonomiskt bättre och att de, till skillnad från albaner, kan resa världen runt. De ser på italiensk TV och turister besöker även hennes hemland. Men den relativa fattigdomen och inskränkningarna är nödvändiga offer, har hon lärt sig, för Albaniens rätt att forma sitt socialistiska samhälle i konflikt med en fientlig omvärld.

Jag har genom åren läst åtskilliga skildringar av människor som växt upp och levt i kommunistledda länder. Vanligen skildras ofriheten dramatiskt med berättelser om förföljelser, avrättningar, nöd och maktfullkomlighet. I fjärran hägrar liberala friheter. Sällan problematiseras frihetsbegreppet. Lea Ylpis bok är något annat. Det maktfullkomliga förtrycket är naturligtvis helt närvarande, men framför allt är det en berättelse om hur det påverkar tankeliv, relationer och omvärldsuppfattning. Därtill är skildringen kärleksfullt och lättsamt skriven – och faktiskt med en rejäl dos humor, åtminstone när det gäller tiden fram till kommunismens fall. 

För den unga flickan Lea innebär omvälvningen en existentiell kris. Hennes föräldrar har ljugit, om än för att skydda henne, och de kommunistiska trossatserna hon omfamnat har fallit en efter en. Hon upplever hur samhället förändras. Albanien genomgår en chockterapi i form av liberala strukturreformer dirigerade av Världsbanken. Så småningom drabbas såväl land som folk av finansiell kollaps, följd av otaliga tragedier, massemigration och social anarki på gräns mot inbördeskrig. När hon så äntligen tar sin examen väljer hon snart, liksom så många andra, att lämna Albanien för att studera vidare i utlandet. De existentiella frågorna omvandlas till filosofiska: Vad är frihet? 

Lea Ypi är numera professor i politisk teori vid London School of Economics och något av en internationell stjärna bland yngre politiska filosofer.  Som hon beskriver i sitt efterord var hennes intention att skriva en filosofisk bok kring de idéer om frihet som överlappar varandra i liberal och socialistisk tanketradition, men i skrivandet förvandlades idéerna till människor och det blev i stället denna bok om hennes uppväxt i Albanien, som ju både upplevt hårdför kommunism och hårdför ekonomisk liberalism.

Den som efter att ha läst denna fina, reflekterande och problematiserande skildring kan gärna gå vidare och fördjupa sig i hennes idévärld. Till exempel kan man på nätet googla fram hennes samtal med Martin Hägglund utifrån hans bok This Life (som jag skrivit tidigare om: https://stefanwiken.blog/2020/12/06/andra-tankar-om-vart-enda-liv/).