”Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är”, är en gammal och nog ganska sliten sentens som väl knappast heller har särskilt mycket sanning i sig. I dag har dessutom bokhyllan sorterats bort från allt fler svenska hem, åtminstone sådana bokhyllor som innehåller böcker. Detta om man får tro det radioinslag jag lyssnade till häromdagen där reportern med begränsad framgång letade bokhyllor på Älvsjö möbelmässa. Branschens företrädare förklarade att folk knappast köper bokhyllor i dag. I inslaget drogs slutsatsen ungefär att boken förlorat sin aura och bokhyllan sin status.

Jag vet inte om min boksamling säger besökaren något om vem jag är, men säkert något om mina intressen och val genom åren. Dels talar mängden om att läsande varit viktigt för mig och dels talar innehållet i hyllorna om att mitt läsande ungefär till knappt hälften varit skönlitteratur och till knappt hälften facklitteratur, särskilt inom historia och samhällsvetenskaper samt att där funnits ett intresse för essäer av skilda slag. Böckerna är viktiga för mig; de ger mig minnen och skapar trivsel. En del kanske också ser ett uns fåfänga hos mig, där bokhyllan kanske ska demonstrera ”snille och smak” – alltså en sociokulturell markör. Må så vara. Dock använder jag en hel del böcker då och då för att kolla upp något eller för att ta del av något resonemang. Men de flesta kommer sannolikt aldrig att läsas igen. Livet är för kort. Ändå vill jag inte göra mig av med dem. Visst kastar jag ibland böcker, men då endast för att de mer passar som skräp eller helt har förlorat sin relevans.

Hur jag än ser på detta så har böckers värde, generellt sett, onekligen devalverats. På återvinningen kan man köpa en full kasse böcker för en tjuga. Och så detta med frånvaron av bokhyllor i ett modernt hem. När en vän till mig skulle sälja sitt hus så tyckte mäklaren att han skulle plocka ned de välfyllda bokhyllorna som tycktes störa den visuella uppfattningen av rummen för presumtiva köpare.

Men visst, man kan läsa mycket utan att samla böcker i bokhyllor. Man kan låna på bibliotek, lyssna på ljudböcker, abonnera på digitala böcker och – när det gäller sakprosa – ta del av information via sociala medier etc. Dock: läsandet i alla former minskar i Sverige sedan 1980-talet, särskilt bland yngre och i synnerhet bland unga män, visar Kulturrådets statistiska jämförelser. Som både orsak och följd till detta så minskar också läsförståelsen dramatiskt bland skolelever. Det är egentligen bara inom en grupp där läsandet i stället ökat: äldre kvinnor. Men de köper kanske inte nya bokhyllor.

Spelar det minskade läsandet någon roll? Det finns sannolikt ingen evidens för att man blir en bättre människa av att läsa. Historien myllrar av storläsande makthavare som knappast blivit berömda för sin godhet liksom av illitterata människor som gjort de mest storartade och osjälviska handlingar. Ändå tror jag att alla har en potential att bli mer empatiska genom att ta del av andras berättelser. Men empati är ett neutralt begrepp som betecknar förmåga att sätta sig in i andra människor känslor. Empati kan således användas för såväl goda som onda syften. Självklart är det också så att saklitteratur ger läsaren kunskaper, kanske också klokskap. Sociala medier kan knappast ersätta boken (som naturligtvis kan vara digital). Endast i böcker möter man grundliga resonemang och slutledningar till skillnad från sociala mediers rapsodiska information.

Jag hoppas att den läsrörelse som ändå finns bland en del opinionsledare, lärare och andra med inflytande bär frukt. De vore, åtminstone i mina ögon, samtidens och framtidens hjältar. Kanske kan vi snart se fler bokhyllor på möbelmässorna och i bostadsannonserna.