Vi besöker Rom för tredje eller fjärde gången. Det var länge sedan senast. Även nu vandrar vi på trötta ben till Peterskyrkan. Vi livas upp av prakten i den magnifika basilikan, skapad av den italienska renässansens främsta konstnärer och hantverkare. Ändå är den en särskild skapelse som jag främst vill återse – Pietà, Michelangelo Buonarrotis berömda skulptur av den sörjande Maria med sin döde son Jesus, huggen i ett enda marmorblock under ett par år på 1490-talet. 

Också denna gång blir jag tagen. Jag stannar en god stund, tar min bild och tänker på hur allmängiltig skulpturen är i sitt uttryck: Marias tysta men djupa sorg; hennes förtvivlan att som mor överleva sin son; hennes ensamhet i den förskräckligaste av stunder. Hur många mödrar har inte sörjt sina barn som dött för sin tro eller övertygelse – eller av andra skäl som en förälder inte kan godta. Michelangelo valde att framställa Maria som ung med tanke på sin döde sons ålder. Kanske ville han förstärka det obegripliga i det offer hon tvingades uppleva. Vi vet inte.

Maria var liksom Jesus palestinier. Det är självklart att skulpturen denna gång frammanar tankar om alla de människor som i dagarna mister sina nära i Gaza, ibland av den enda orsaken att man befinner på fel plats. Vår höstresa inleddes samma dag som den ohyggliga Hamasattacken mot civila israeler, där oskyldiga män, kvinnor och barn, bestialiskt slaktades av islamistiska fotsoldater, dirigerade av sina skrupelfria ledare. När så Israel svarar på attacken visar man upp en oproportionerlig aggressivitet, beskjuter, bombar och invaderar Gaza trots att man vet att otaliga oskyldiga människor kommer att dö eller sörja sina lika oskyldiga anhöriga. 

Vilket vanvett! Hur kan man tro annat än att kriget endast kommer att skapa än större hat mellan palestinier och israeler, kanske också ett hat som eskalerar till ett större krig med andra regionala stormakter och rent av globala stormakter. Israel berömmer sig av att vara Mellanösterns enda demokrati, men med demokrati borde följa vissa grundläggande värderingar och till dessa hör inte kriget som lösning på politiska problem. En värld borde stå upp mot vanvettet och en gång för alla kräva en process för att lösa den sjuttioåriga konflikten på ett sätt som är acceptabelt för såväl israeler som palestinier.