Horace, Sara, Jean Claude och vi

Zygmund Baumann skriver i en av sina essäer: ”…tingen observeras då de försvinner   eller går sönder, de måste först falla ur det rutinartat ’givna’ för att sökandet efter deras väsen ska kunna inledas och frågorna om deras ursprung, uppehållsort, nytta eller värde ska kunna ställas.”

Det är förstås en iakttagelse som kan tillämpas i många sammanhang, men i dessa dagar får den mig att fundera över reaktionerna på det drama som utspelat sig i Svenska Akademien. Tidigare var det inte många som ägnade denna gamla ärevördiga – eller kanske äregiriga – institution något större intresse utom möjligen när nobelpristagare utses. Inte heller jag, som länge tyckt att det varit en tämligen stollig institution som inte ens lyckats samla våra bästa författare eller litteraturvetare. Men nu, när Akademien går sönder kommer frågorna – men framför allt åsikterna.

Det verkar nu vara få som inte har en åsikt om Akademien och det drama som utspelat sig bland ”De aderton”.  Många verkar också ha dramats intriger och karaktärer klara för sig; några är onda, några är goda, trots att vi inte kan veta särskilt mycket om vad som utspelat sig bakom Akademiens lyckta dörrar. Flertalet tyckts anse Horace Engdahl som den onda skurken medan Sara Danius lyser som den goda hjältinnan.

Det mest extrema uttrycket var väl de ölänningar som samlades för att bränna Svenska Akademiens ordlista för att uttrycka sitt stöd för Danius. De hade nog inte koll på Heinrich Heine, som sade något i stil med: ”Där man bränner böcker bränner man snart också människor”. Sara Danius betackar sig förstås för sådan sympati. Förmodligen känner hon sig också en aning generad inför alla de människor som i ”knytbluskampanjen” så oreserverat slutit upp bakom henne samtidigt som man onyanserat demoniserat Horace Engdahl.

Visst, den förrförre ständige sekreteraren Horace Engdahl gjorde ett märkligt utfall mot Danius i Expressen, med åsikter han med fördel kunnat hålla innanför Akademien. Men också förre ständige sekreteraren, Peter Englund, och även Sara Danius har i DN offentligt ifrågasatt en ledamot, Katarina Frostensson, med insinuationer om att hon i förtid läckt namn på nobelpristagare.

Intresset för dramat inom Akademien förstärktes förstås som en effekt av ”Metoo”-kampanjen; där Akademiens ”snille och smak” inte visade sig vara bättre än att ledamöterna, trots påstådd vetskap, understött verksamheten för Jean Claude Arnault, som anklagades för sexuella ofredanden och övergrepp. När medierna därpå återgav Horace Engdahls hyllning av Arnault från 2016 var det givet vem som var skurken bland ledamöterna.

Själv har jag ingen aning om Engdahls, eller för den delen Danius, moraliska vandel. Jag vet inte heller något om Akademiens inre liv om än jag kan konstatera att institutionen med rätta är i djup legitimitetskris.

Emellertid har jag läst både Horace Engdahl och Sara Danius med intresse. Engdahls aforismer i ”Den sista grisen” från 2017 innehåller mycket tänkvärt. Danius essäer i ”Husmoderns död och andra texter” från 2014 är lärorik och elegant. Men vad var det hon skrev i sitt efterord? Jo, ”Sist men inte minst: stort tack till Jean Claude Arnault, mannen bakom kulturinstitutionen Forum, Nutidsplats för kultur i Stockholm”.

Visste Horace 2016 eller Sara 2017 något om de rykten som florerade om Jean Claude? Jag har ingen aning, men många människor inom den kulturella parnassen i Stockholm har vittnat om att ”alla” visste sedan många år tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s