Stilla veckan

Palmsöndag. I dag inleds Stilla veckan till åminnelse av Jesu lidande, enligt den kristna traditionen. Varje enskild dag under veckan skall, enligt gammal sed, innehålla vissa bestämda aktiviteter men i övrigt vara arbetsfri. Våra tankar och handlingar ska inriktas mot lidandet, passionen, för att till sist kulminera i påskdagens firande av Kristi uppståndelse.

För egen del avsvor jag min barnatro på min artonårsdag genom att demonstrativt lämna Svenska kyrkan. Jag var visserligen uppväxt i ett tämligen sekulärt hem, men min mor som kom från Tornedalen hade åtminstone en pliktskyldig tro och kanske mer än så. Min far föredrog att inte yttra sig om de yttersta tingen; kanske kunde man kalla honom agnostiker.

Min ateism vid artonårsåldern var hårdnackad, men med tiden kom religioner att intressera mig mer och mer och så småningom skaffade jag mig också akademiska betyg i ämnet. Jag har i dag till och med svårt att förstå när människor som är samhällsintresserade inte försöker tränga in i religiös tro, i religiösa riter och hur våra och andras livsmönster präglas av religion. Människors trosuppfattningar betyder ju så oerhört mycket för hur världen gestaltas och utvecklas.

I artonårsåldern sade jag att religion är ett opium för folket, vilket tillskrevs Marx. Men han skrev ”opium des volkes”, vilket snarare betyder folkets opium och andas en annan innebörd; något människor tar till för att lindra, alltså inte bara något som en överhet trycker på folket. I vilket fall: religion kan nog vara både det ena och det andra och i dag ser vi allt tydligare hur religiösa uppfattningar formar människors världsbild. Förmodligen har traditionalistiska (som felaktigt ofta kallas fundamentalistiska) uppfattningar ökat i betydelse under senare år, kanske sedan Busch proklamerade sitt korståg mot muslimsk terrorism.

Trots min ateism hade jag nog redan som ung respekt för att människor hade en religiös tro, och den respekten har växt med tiden. Jag kan också själv gripas av en andlig känsla vid besök i ett kyrkorum eller i ett tempel för någon av de asiatiska religionerna. Under resor i Asien har jag dragits till att besöka hindu- eller sikhtempel, buddhistiska pagoder etcetera liksom jag i Europa besökt många synagogor och förstås framför allt kristna kyrkor. Ofta har det förstås varit stora medeltida katedraler, som inte i första hand besökts för sin andlighet utan för den praktfulla skönheten. Men någon gång har jag kommit in i en sådan katedral och fått lyssna till en väl inövad kyrkokör som sjunger något riktigt gripande, kanske något av Palestrina, och då är det verkligen som om den helige ande griper tag.

Vid par tillfällen har jag varit i Grekland när Stilla veckan nått sin klimax. Vid midnatt mot påskdagen utropar prästen de förlösande orden: Kristi är uppstånden! Och människor börjar fira som om livet har återvänt. Det är också andligt. Man gläds med människorna trots att man inte kan dela eras tro.

Själv inleder jag passionsveckan som nybliven morfar. Ett nytt liv har slagit upp förundrade ögon inför mina närmaste och inför världen – och vad är mer andligt än det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s