Många uttrycker en upplevelse av sina naturvistelser som existentiella eller andliga; att naturens närhet ger perspektiv, dämpar ångest och skänker tröst, sådant som förr tillhörde religionens domäner. Det påminner om Dan Anderssons dikt:

När de gamla såren heta tära

När din kind är vätt av ensamhetens gråt

När att leva är att stenar bära

Och din sång är sorg som vilsna tranors låt

Gå och drick en fläkt av höstens vindar

Se med mig mot bleka blåa skyn

Kom stå med mig vid hagens grindar

När de vilda gässen flyga över byn

Naturens läkande kraft har varit ett vanligt motiv i svensk diktkonst. På senare tid har naturvistelser dessutom fått en allt större andel i floran av råd till dem som behöver stressa av, bearbeta sin sorg eller öka sin livskänsla. Från japansk sjukvård har man hämtat upp idén om ”skogsbad” och forskare menar att skogsvistelser stärker vårt immunförsvar. 

Kanske är japaner som svenskar. Annars har det visat sig att svenskars vurm för naturen inte är vanlig i många andra delar av världen. Vi är, tillsammans med våra grannfolk, tämligen speciella i det avseendet. David Thurfjell berättar några träffande anekdoter om utländska besökare som förfasat sig över att behöva vistas i naturen. Själv minns jag en intervju med författaren Dennis Lehane som nästan aldrig lämnade sitt Boston och vantrivdes till och med i parker. Nåväl, motsatta exempel finns också; vildmarksturismen växer i norra Sverige och det är kontinentaleuropéer som ofta söker sig dit.

Men visst kan skogen vara otäck för många, även för svenskar. I Lena Anderssons ”Dottern” läser jag hur skrämmande romanens Elsa (kanske Lena Anderssons alter ego) tyckte att skogen var innan hon började sin skidkarriär. Det där kan jag känna igen mig i. Jag är, liksom Lena Andersson och Elsa, uppvuxen i stadsmiljö. I mitt fall var det en liten stad och skogen fanns nära. Där byggde vi kojor och strosade runt, men det var i dess ytterområde, aldrig långt från bebyggelse. Familjen gjorde skidutflykter på vintrarna och plockade ibland bär om somrarna, men det var allt. Min far var stadsunge medan min mor visserligen kom från en bondgård i Tornedalen, men hade flyttat till släktingar i staden redan som barn för att gå i skola. Mina föräldrar hade ingen genuin koppling till skogen såsom många andra norrbottningar hade vid den tiden. Min mor var dock natur- och friluftsintresserad; älskade att åka skidor och cykla, kände ängarnas blommor och gick också någon fjälltur.

Min skogserfarenhet var alltså tämligen liten. När jag senare skulle göra min värnplikt och blev placerad som jägarsoldat på K4 hade jag ingen aning om att det skulle innebära vistelser och övernattningar i skogen i uppemot hundra dygn. Ofta blev jag med min grupp om åtta soldater utfraktad i vintermörkret och avsläppt mitt i skogen någonstans för att ligga och spana på fientliga aktiviteter. Jag minns att jag i början tyckte att det var lite otäckt. Mörkret var bedövande och skogen ogripbar (Fienden var dock bara på låtsas, gudskelov!) Men jag vande mig förstås och kamraterna fanns ju alltid där. Vi hade det stundvis ganska kul trots mörker, kyla och vedermödor. Undan för undan tog vi makt över skogstillvaron. 

Faktiskt väcktes mitt naturintresse vid den tiden, inte bara av skogen utan också av fjällen där vi också hade övningar. Därefter har såväl fjäll som skog och hav varit viktiga i mitt liv med otaliga vistelser och turer tillsammans med familj eller vänner, men också alldeles ensam. Upplevelser som kan kallas andliga har nog främst inträffat när jag varit ensam. Det kunde handla om veckolånga fjällturer där jag sjönk in i min litenhet i det milsvida landskapet. Det kunde också handla om slädhundsturer i skogarna under vinterkvällarna i månens sken under de år jag hade hundar. I dag kan jag känna av denna andaktsfulla känsla också vid en enkel promenad eller skidtur i en stadsnära skog. 

Också jag har alltså funnit ro i naturen och förefaller i det avseendet vara typiskt svensk i min upplevelse. Men varför är svenskars naturkänsla så stark? Förklaringar har presenterats som ofta bygger på föreställningar om att svenskar alltid levt nära naturen och levt av dess gåvor. Landet har varit glesbefolkat och de allra flesta, fram till 1900-talet, har arbetat och bott på landsbygden, nära naturen. Man har tyckt sig kunna se en linje från det förkristna Sverige, där naturen var viktig i religionsutövningen. Naturkänslan skulle alltså, med ett modernt uttryck, vara en del av svenskars DNA eller, som man sa förr, vara typisk för svenskars historiska nationalkaraktär. 

Men det är en falsk bild, enligt Thurfjell. Som den religionshistoriker han är lyfter han fram hur Sveriges kristnande å ena sidan kom att betyda att naturen bejakades som Guds skapelse men å andra sidan att naturen tappade den religiösa roll som den haft under hedendomen. Heligt var bara det som välsignats av kyrkan. Naturen, särskilt vildmarken, uppfattades som fientlig och ond så länge den inte odlats upp eller använts för att tjäna människan, kronan i Guds skapelse. Paradiset var en trädgård, inte vild natur. Ja, ursprungsbetydelsen av ordet paradis är just trädgård.

Sverige var ett mycket fattigt bondeland fram till slutet av 1800-talet. Då fanns det goda skäl att frukta skog och vildmark. Naturkatastrofer kunde leda till nöd och död. I vildmarken fanns faror av alla de slag, vilket avspeglades i många folksagor. En gammal besvärjelse för att jaga sjukdomar på flykt var: ”Du skall bortfly, till det berg, som ingen bor, och i den sjön, som ingen ror”. Visst gav skog och annan natur också möjligheter. Där fanns bränsle och byggmaterial samt näringsrik mat, men människor uppfattade tillvaron som en kamp mot naturen; den skulle behärskas för att tjäna människan. Där fanns knappast utrymme för att uppfatta skogen och den vilda naturen som vacker, andlig eller vilsam.

Naturromantiken fick vänta till den tid när industrialisering och urbanisering tog fart under 1800-talets sista decennier. Då växte en välmående borgarklass fram i städerna som blev viktiga konsumenter av naturupplevelser. Nationalparker anlades, Svenska turistföreningen bildades och vandringar, svampplockning och andra friluftsaktiviteter blev viktiga för dem som hade tid och råd att på sin fritid hänföras av naturen. Inom konst, litteratur, musik och arkitektur slog nationalromantiken igenom, ofta genom att hylla natur och lantligt liv. Den vilda natur som förr ansetts ostyrig och ful blev vacker och äkta. 

Naturligtvis var utvecklingen fram till dagens individualiserade och sekulära naturvurm mer komplex än vad jag förmått skissa här. David Thurfjell lyfter förtjänstfullt fram den brokiga utvecklingen och visar på flera olika idéhistoriska utvecklingslinjer fram till i dag.  För den som är intresserad av hur idéer och mentalitet kan formas och dessutom hyser ett naturintresse är det mycket god läsning.    

Slutligen: När jag läste boken drog jag mig till minnes en text av kritikern Stig Ahlgren, skriven på 1930-talet. Jag läste den i slutet av 1970-talet, men minns den för att den ifrågasatte berglandskapens skönhet. Jag reagerade, eftersom jag just vi denna tid blivit så betagen av våra fjäll och vistades där så ofta jag kunde. 

När jag nu plockar fram Ahlgrens text ser jag att han där diskuterade en dikt av Harry Martinsson vars miljö var alperna. Ahlgren skrev: ”Till den moderna naturskönhetens historia hör, att man sedan ett par hundra år tillbaka börjat intressera sig för de sterila formationer i landskapet som kallas berg, alper massiv. Och barockt nog finner dem sköna.” Till saken hör kanske, att Ahlgren fortfarande vid denna tid var stenhård socialist. I texten häcklade han borgerliga livsmönster och natursyn trots att han själv hade en mycket burgen uppväxt (Jag vet inte om han kände till att Lenin gärna vandrade i alperna under sin landsflykt). För Harry Martinsson var det tvärtom; han hade en mycket fattig uppväxt men hade stor kärlek till naturen som kommer till uttryck i många av hans dikter, vilket visar att inte var så självklart på 1930-talet att klass och natursyn hörde ihop. Med det välstånd som skapades under 1900-talet öppnades sinnena för den skönhet och ro som skog, berg och hav kan erbjuda för folk i gemen – en syn som har exploderat i det moderna sekulariserade Sverige under senare år.