Jag har nyss varit ute på en löprunda. Det var först lite motigt, sedan var det ganska skönt och till slut var det mycket motigt.

Varför springer man? Frågan ger mer än ett hundra miljoner träffar på Google. Att ge sig ut och springa då och då är onekligen en trend i vår tid. Argumenten för ansträngningen brukar vanligen handla om hälsa; att vi genom att löpträna minskar riskerna för diverse sjukdomar. Andra brukar hävda det psykiska välbefinnandet; att man ”rensar huvudet” eller att man känner sig så nöjd med sig själv – åtminstone efteråt. Åter andra lyfter fram kreativiteten; att man kan få goda idéer under ett joggingpass.

Själv springer jag vanligen ett par-tre gånger per vecka, ibland ersatt av skidåkning under vintern. Ja, jag vet precis. Jag har en märklig fäbless för att föra bok över mina mödor med joggingskor eller skidpjäxor. Sedan 1997 har jag därför varenda jogging- och skidrunda noterad, dessutom med prydlig grafik i ett Excelark där varje säsong har sin egen kurva. Denna förkärlek för statistik har jag nog ärvt efter min mor. När jag häromdagen tittade bland hennes kvarlämnade papper hittade jag ett spiralblock där hon hade noterat varje cykel- och skidtur. Den vinter hon fyllde åttio år åkte hon femtio mil skidor!

Min mor visste varför hon åkte skidor. Det var hennes livselixir att under vackra vinterdagar skidra runt Buddbyträsket. Så kan jag också känna i skidspåret eller ännu hellre på skarsnön i skärgården, för att inte tala om skidåkning i fjällen. Men varför springer jag? Visst förstår jag att löprundorna sannolikt är bra för min hälsa och att de kan bryta jobbstressen, men jag har en del andra beteenden som inte alls är bra för hälsan och stress kan jag även minska med en tupplur på soffan eller med en bra roman. Visst kan löpningen också göra att jag känner mig väldigt nöjd med mig själv – åtminstone efteråt – men å andra sidan minskas välbefinnandet när jag uppdaterar min statistik; jag springer ju så mycket saktare än förr.

Claes Hyllinger, den förunderliga författaren och joggaren, sade i en intervju för några år sedan något i stil med att han såg sina försämrade resultat med fascination; att det var intressant att studera åldrandets effekter. Så kan man ju se det om man har en väldigt positiv livssyn – och det bör man väl ha.

Men åter till frågan: varför springer jag? Ibland undrar jag om jag springer ifrån något; kanske från ångest, kanske från den skröplighet som lär drabba mig när år läggs till år, eller kanske från endorfinabstinens. Eller så springer jag för att jag brukar springa, för att jag är ett vanedjur.

Det kan också vara så att vi alla är genetiskt präglade att springa från den tid när de första hominiderna på de afrikanska savannerna reste sig och förflyttade sig på två ben, vilket var början till människans evolutionära framgångssaga. Det låter trösterikt. Jag förvaltar då ett arv. Javisst, därför springer jag! Eller är det för att uppdatera min statistik?

Palmsöndag. I dag inleds Stilla veckan till åminnelse av Jesu lidande, enligt den kristna traditionen. Varje enskild dag under veckan skall, enligt gammal sed, innehålla vissa bestämda aktiviteter men i övrigt vara arbetsfri. Våra tankar och handlingar ska inriktas mot lidandet, passionen, för att till sist kulminera i påskdagens firande av Kristi uppståndelse.

För egen del avsvor jag min barnatro på min artonårsdag genom att demonstrativt lämna Svenska kyrkan. Jag var visserligen uppväxt i ett tämligen sekulärt hem, men min mor som kom från Tornedalen hade åtminstone en pliktskyldig tro och kanske mer än så. Min far föredrog att inte yttra sig om de yttersta tingen; kanske kunde man kalla honom agnostiker.

Min ateism vid artonårsåldern var hårdnackad, men med tiden kom religioner att intressera mig mer och mer och så småningom skaffade jag mig också akademiska betyg i ämnet. Jag har i dag till och med svårt att förstå när människor som är samhällsintresserade inte försöker tränga in i religiös tro, i religiösa riter och hur våra och andras livsmönster präglas av religion. Människors trosuppfattningar betyder ju så oerhört mycket för hur världen gestaltas och utvecklas.

I artonårsåldern sade jag att religion är ett opium för folket, vilket tillskrevs Marx. Men han skrev ”opium des volkes”, vilket snarare betyder folkets opium och andas en annan innebörd; något människor tar till för att lindra, alltså inte bara något som en överhet trycker på folket. I vilket fall: religion kan nog vara både det ena och det andra och i dag ser vi allt tydligare hur religiösa uppfattningar formar människors världsbild. Förmodligen har traditionalistiska (som felaktigt ofta kallas fundamentalistiska) uppfattningar ökat i betydelse under senare år, kanske sedan Busch proklamerade sitt korståg mot muslimsk terrorism.

Trots min ateism hade jag nog redan som ung respekt för att människor hade en religiös tro, och den respekten har växt med tiden. Jag kan också själv gripas av en andlig känsla vid besök i ett kyrkorum eller i ett tempel för någon av de asiatiska religionerna. Under resor i Asien har jag dragits till att besöka hindu- eller sikhtempel, buddhistiska pagoder etcetera liksom jag i Europa besökt många synagogor och förstås framför allt kristna kyrkor. Ofta har det förstås varit stora medeltida katedraler, som inte i första hand besökts för sin andlighet utan för den praktfulla skönheten. Men någon gång har jag kommit in i en sådan katedral och fått lyssna till en väl inövad kyrkokör som sjunger något riktigt gripande, kanske något av Palestrina, och då är det verkligen som om den helige ande griper tag.

Vid par tillfällen har jag varit i Grekland när Stilla veckan nått sin klimax. Vid midnatt mot påskdagen utropar prästen de förlösande orden: Kristi är uppstånden! Och människor börjar fira som om livet har återvänt. Det är också andligt. Man gläds med människorna trots att man inte kan dela eras tro.

Själv inleder jag passionsveckan som nybliven morfar. Ett nytt liv har slagit upp förundrade ögon inför mina närmaste och inför världen – och vad är mer andligt än det?

Strax efter midnatt den 9 april 1940 syntes främmande krigsfartyg i Oslofjorden. Den norska kustbevakningen slog larm medan man nervöst försökte identifiera inkräktarna. Troligen var det brittiska fartyg. Britterna hade ju satt stark press på Norge för att hindra leveranser av svensk malm till den tyska rustningsindustrin. Dagen innan hade utrikesminister Halvdan Koht varit alldeles utom sig i stortinget och sagt: ”Västmakterna har fört in kriget på norskt område”. 

Lite senare på natten upptäcktes också elva fartyg på väg in mot Bergen och de blinkade till den norska signalisten på ett bevakningsfartyg: ”Sei ruhig”. Det var alltså tyskar!

Resten av historien känner vi till. Norge invaderades och ockuperades, liksom Danmark. Sverige angreps inte, men låg klämt mellan tyska trupper i väst och syd och sovjetiska i öst, där kriget i Finland rasat under vintern och där baltstaterna ockuperades.

I framförallt Norge bildades med tiden en stark motståndsrörelse med människor från olika politiska grupperingar. Men den omedelbara reaktionen efter den 9 april var inte självklar. ”Västmakterna för in kriget på norskt område” var till exempel rubriken i det norska kommunistpartiets tidning. Också i Sverige skrev man i den kommunistiska Arbetartidningen i Göteborg om ”det engelsk-franska angreppet på Norge”, men ändrade sig snart och stödde motståndskampen. Med några undantag var man emellertid mycket tystlåten med fortsatta fördömanden. Det norska kommunistpartiet fortsatte dock en tid med att hävda att ”det fransk-brittiska blocket är farligast” och att det var skyldigt till ockupationer på grund av sina provokationer. I en av sina tidningar publicerade man till och med tyska kommunikéer där norrmännen uppmanades att lämna in sina vapen. Ja, man publicerade också en nekrolog över en stupad SS-officer. 

Hur kunde de hamna så fel? Det är naturligtvis viktigt att bedöma deras handlingar utifrån den information som då var tillgänglig och Storbritannien hade verkligen provocerat Norge. Men den viktigaste förklaringen till agerandet var förstås att Hitlers Tyskland hade en ”icke angreppspakt” med Stalins Sovjetunionen. De kommunistiska talesmännen ansåg nog att de bäst tjänade socialismens sak genom att lojalt stödja Stalin och göra Sovjetunionens fiender till sina fiender och Sovjetunionens vänner till sina vänner.

Har detta bara ett historiskt intresse? Nej, jag tror att vi fortfarande har en del att lära av den här typen av historiska misstag; hur ideologisk övertygelse kan göra oss blinda för faktiska omständigheter och leda oss till att göra felaktiga val. Så finns det sådana som sluter upp bakom Putin och hans annektering av Krim på grund av sin misstänksamhet mot USA, NATO och EU. De förmår inte att se det flagranta folkrättsbrottet utan fokuserar på förmenta provokationer mot Ryssland samt ger grumliga historiska förklaringar till det rättmätiga i Putins agerande. Om vi förflyttar oss omkring femtio år tillbaka fanns det på likartat sätt människor som i sin USA-vänskap inte förstod att ta avstånd från USA i det oerhört grymma Vietnamkriget. I båda fallen är det ideologiska skygglappar som skymmer sikten. 

Nåväl, många USA-vänner ändrade sig och sovjetvännerna ändrade sig också 1941, när Tyskland också invaderade Sovjetunionen. Många kommunister runt om i Europa stred med sina liv som insats mot tysk ockupation och tysk nazism. Det ska vi minnas. Men vi får inte heller glömma vad ideologiskt tunnelseende kan förorsaka.

1. Ingenting slår en skicklig lärare. Internationell forskning om framgångsrika skolor visar entydigt att den viktigaste parametern för elevernas kunskapsutveckling är lärarnas yrkesskicklighet. Det innebär för det första att lärare måste ha goda ämneskunskaper, för det andra att de måste ha utmärkta didaktiska färdigheter och för det tredje att de måste kunna skapa goda relationer till alla elever i klassrummet och uppträda som tydliga ledare. För att rekrytera ungdomar som kan utvecklas till skickliga lärare krävs att lärarutbildningen utvecklas och att läraryrket görs attraktivare genom betydligt högre lön bättre förutsättningar att koncentrera sig på huvuduppdraget. För att utveckla befintliga lärares yrkesskicklighet finns det knappast något bättre sätt än genom kollegialt lärande, dvs att lärare tillsammans delar erfarenheter och insikter samt att de med jämna mellanrum planerar och utvärderar lektioner gemensamt. Men lärare behöver också utmaningar och respons utifrån och därför är det viktigt att forskare och andra med nya insikter åtminstone vid vissa tillfällen integreras i det kollegiala lärandet.

2. Allt handlar om undervisning. Skolan ska handla om lärares undervisning och elevers lärande. Visst ska skolan också bidra till elevernas sociala utveckling och deras grundläggande demokratiska värderingar, men det bör ske i en kontext av kärnuppdraget: att ansvara för elevernas kunskapsutveckling. Forskning visar att skolor som är tydligt kunskapsorienterade vanligen också når längre när det gäller elevernas sociala utveckling. När skolan får koncentrera sig på sitt kärnuppdrag medför det betydligt större förutsättningar att utveckla kvalitén på undervisningen.

3. Skolan behöver ett samhällskontrakt. Skolan ska undervisa, föräldrar ska fostra och samhället i övrigt ska, genom de folkvaldas försorg, ges rimliga förutsättningar för skolan och föräldrarna att uppfylla sina uppdrag. Skolan påförs i dag uppgifter som ligger tämligen långt från kärnuppdraget och det krävs ett samhällskontrakt i form av tydlig lagstiftning om vilken roll olika aktörer ska ha i förhållande till barns och ungdomars utveckling.

4. Skolan måste ledas av kompetenta rektorer med statligt uppdrag. Rektorers roll som pedagogiska ledare finns inskriven i skollagen, men många undersökningar har visat att skolhuvudmännen sällan ger förutsättningar för detta. I stället fylls rektorns vardag av administration och händelsestyrda aktiviteter som sällan har med undervisningen att göra. Rektorers kompetens som pedagogiska ledare måste också utvecklas. Dessutom bör kraven för att anställas som rektor skärpas betydligt; man bör inte bara ha pedagogisk utbildning och erfarenhet utan också en vidareutbildning, gärna forskarutbildning, inom något utbildningsvetenskapligt område. Det är också viktigt att skolchefer har utbildning på denna nivå. Genom kommunaliseringen har skolcheferna blivit som vilken förvaltningschef som helst, där kommunala agendor blivit viktigare än de nationella målen. På sikt bör skolan återförstatligas, men det är en omfattande reform som kräver mycket arbete som riskerar förlama andra viktiga förändringar som måste genomföras. En tanke att pröva tills vidare kunde vara att rektorerna är statligt anställda och därmed endast behöver ta hänsyn till skolans nationella mål.

5. Skolan skall kompensera. PISA och andra utvärderingar visar att skillnaderna i kunskaper mellan högpresterande och lågpresterande ökar samt att sociala faktorer och föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar allt större roll. Detta måste skolan kompensera genom omfattande satsningar på specialpedagogisk undervisning i framför allt de lägsta åldrarna samt sätt upp tydliga gränser för vilka kunskaper som ska uppnås. Skolan måste också vara pragmatisk i sina val av metoder för särskilt stöd och överge ideologiserande om exkludering respektive inkludering. Skolans resurser måste också riktas i enlighet med socioekonomiska kriterier så att skolor i områden där föräldrar vanligen är lågutbildade ges bättre förutsättningar att stödja eleverna. Varje skola bör också vara skyldig att ge läxhjälp till de elever som behöver det. Möjligheten för elever att lyckas i skolan får inte göras avhängig av föräldrar möjligheter att stödja sina barn.

6. Lustfyllt läsande är lärandets grund. Ingenting är tydligare än att det barn som lär sig läsa ordentligt i tidig ålder har stora förutsättningar att lyckas med sitt skolarbete. Därför måste läsandet sättas i skolvardagens centrum, särskilt under de första årskurserna, och inte bara i svenskämnet. Läsandet måste också vara lustfyllt med god utvecklande litteratur och lärarna måste lära sig att leda boksamtal, till exempel genom kollegialt lärande och externa inspiratörer. Varje skolhuvudman bör hålla sig med kompetenta litteratur- och läspedagoger.

7. Höga förväntningar leder till bättre prestationer.  Forskning visar att en av de viktigaste faktorerna för hur en lärare lyckas med sina elevers kunskapsutveckling är lärarens förväntningar. Lärare måste tro på att elever kan och vill lära sig. Skolan måste utmana. Ingenting är mer destruktivt för en elev än skolarbete som de kan utföra mekaniskt, utan eftertanke.

8. Elevers lärande kräver ordning och arbetsro. Undersökningar visar att många elever endast använder en liten del av skoldagen till skolarbete. En del skolor har också abdikerat och delar ut hörselskydd till elever som inte förmår koncentrera sig i klassrummens stim. Skollagen har förändrats och lärare har i dag större möjligheter att åtgärda störande elever, men mer måste göras för att skapa arbetsro. Självklart handlar detta inte bara om regler, reglers efterlevnad och tillrättavisningar utan ännu mer om vilken relation lärare kan skapa i klassrummet genom bra undervisning, men det skulle behöva forskas betydligt mer om ordningens roll för nedåtgående kunskapsresultat.

9. Likvärdig bedömning kräver extern bedömning. Många elever får i dag alldeles för höga betyg och bedömningarna är inte likvärdiga. Drivkrafter för detta är till exempel konkurrens mellan skolor genom det fria skolvalet, otydlighet i bedömningskriterier men också att lärare själv bedömer hur deras undervisning tagits emot av de enskilda eleverna. En viss statlig kunskapsuppföljning finns redan, men den bör utvecklas till att omfatta samtliga ämnen och göras kontinuerligt. Bristen på likvärdighet i bedömningar och alltför höga betyg missgynnar kunskapsutvecklingen, eftersom elever ibland inte behöver anstränga sig tillräckligt för att nå höga resultat.

10.    En skola för bildning. De eländiga resultaten i PISA-undersökningarna har lett till en stark resultatorientering i skolan, särskilt i de ämnen som mäts: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Visst är resultat viktiga och de måste definitivt bli mycket bättre. Skolan måste dock tänka bredare och djupare och forma sina mål i förhållande till ett modernt bildningsbegrepp. Det är svårt att fånga detta i några enkla meningar men några viktiga ingredienser kan vara att eleverna ska lära sig att förhålla sig till såväl sig själv som till andra genom goda kunskaper, insikter och färdigheter; kunna se de historiska och kulturella sammanhangen; har redskap att värdera och resonera om utsagor inom såväl naturvetenskapliga som samhällsvetenskapliga områden; kunna uttrycka sig väl i tal och skrift. Ja, resonemanget skulle kunna fortsätta och bör så göra för att vi inte ska förlora de ansatser till en modern bildning som faktiskt finns i läroplanen.