Det sägs att svenskar i gemen har en särskild kärlek till landsbygd och natur. Många drömmer om faluröda gårdar mot en fond av ståtliga skogar, blanka sjöar och blomstrande ängar. Det är inte konstigt att Mando Diao kunde ligga nästan två år på Svensktoppens förstaplats med Frödings ”Strövtåg i hembygden”, med ord så vackra, så sorgsna, så nostalgiska:

”Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

Står min hembygd och hälsar mig glad

Var mig hälsad! – Men var är min faders gård?

Det är tomt bakom lönnarnas rad 

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,

Där den låg ligger berghällen bar

Men däröver går minnet med vinden svalt

Och det minnet är allt som finns kvar.”

Ja, minnet eller myten av något som en gång var bär många av oss med sig. Trots att vi vet att livet förr var knapert för de flesta, slår nog Frödings skogsvindsackord an en eller annan konservativ sträng inom oss. Konservativa är vi väl alla från och till, mer eller mindre, åtminstone i ordets trängre bemärkelse: Vi värnar ofta vissa traditionella värden; vi prövar gärna det nya mot det gamla; vi vill gå försiktigt fram i moderniteten. Kanske vill vi att gården på landet eller kvarteret i staden ska vara som förr. 

Så långt är betraktelsen tämligen okontroversiell, tror jag. Men mycket tyder på att konservatismen växer och släpper de liberala förtöjningar den länge haft i vårt land. Moderaterna har, särskilt från Reinfeldts tid, exempelvis marknadsfört sig som liberalkonservativa. Också Socialdemokraterna gav förr stort utrymme för värderingar man med fog kan kalla konservativa, såsom stark arbetsmoral, klassisk bildningssträvan, familjesatsningar, starkt folkförsvar etc. Men i takt med att politiska krafter i mitten och till vänster i politiken motat den typen av värderingar till förmån för identitetspolitiska satsningar så har det lämnats ett stort utrymme ledigt i svensk opinionsbildning.

För en tid sedan lyssnade jag i radio till SD:aren Mattias Karlsson, som är i färd att starta en ”konservativ tankesmedja”. Kring sig har han samlat en brokig skara, till och med en tidigare vänsterpartist som till helt nyligen var styrelsemedlem i FiB/K. Tankesmedjans namn blir Oikos, ett grekiskt begrepp som står för hem och familj. Namnvalet säger något om anslaget, att spela på de där konservativa strängarna hos många av oss som handlar om det traditionella och välkända i familj, bygd, samhälle, kultur och – i förlängningen – politik. På så vis ska de muta in det konservativa utrymmet i opinionsbildningen.

Än en gång togs begreppet Folkhem till heders, men – som Karlsson riktigt underströk – begreppet var från början ett konservativt begrepp. Dess ursprung är tyskt (Volksgemeinshaft) men användes också av svenska konservativa kring sekelskiftet 1900. Det kom att återanvändas i Sverige av socialdemokraterna under Per Albins tid, men förstås med ett annorlunda innehåll. 

Men visst är Oikos sireners sång, för att ett ögonblick stanna kvar i antikens Grekland. Det är uppenbart att de tankar Oikos tänker smida hämtar sin kraft av en hammare tillverkad av nationalistisk konservatism, där nationalismen är sluten, etnisk och exkluderande och konservatismen är illiberal, reaktionär och inhuman. Blut und Boden!

Historiskt har nationalism dock inte alltid varit exkluderande. Konservatism har heller inte alltid varit reaktionär. Nationalitetsrörelser var en gång nära förbundna med demokratiska genombrott och byggde – i många fall – sin nationstanke mer på medborgarskap mer än etnicitet. I sin tur har många konservativa varit mer värde- och kulturkonservativa än politiskt konservativa bakåtsträvare samt verkat för en humanistisk människosyn.

Det är nog inte en alltför djärv gissning att Oikos har en ambition att attrahera en bredare grupp nationalister och konservativa. ”Nationalisterna” de har i åtanke kan till exempel vara antiglobalister, EU-motståndare och hembygdsromantiker. ”Konservativa” kan till exempel vara antiradikalfeminister, klimatskeptiker och folkhemsromantiker eller bara irriterade på politisk klåfingrighet. Till dessa ska självklart läggas alla som hyser misstro mot hittillsvarande invandrar- och integrationspolitik. 

Jag tror tyvärr att Karlsson, Oikos och SD är något på spåren och attraherar många med sina sireners locktoner, sin retorik och sin demagogi.

Nog inser jag att SD:s framgångar handlar om mycket mer än detta. Från vänsterhåll brukar de ökade klyftorna i samhället vara den främsta förklaringen, särskilt efter Januariavtalet. Och nog har det säkert sin betydelse, men vi ser att tidigare socialdemokratiska väljare, särskilt inom LO-yrken, i första hand flyr till SD inte till Vänsterpartiet trots dess uttalade politik för minskade klyftor. 

Min tanke i min ensamma smedja är att strategin mot SD måste spela på fler tangenter för att lyckas samtala med människor som inte upplever sig sedda i dagens Sverige.