Utvecklingstrenden är tydlig: SD vinner allt fler anhängare. Opinionsundersökningar pekar på att stödet nästan fördubblats jämfört med valet 2014 medan den svenska riksdagens två tidigare dominerande partier, S och M, förlorat nästan 30 respektive omkring 15 procent av sina sympatisörer – ofta just till SD. Undersökningar visar också att det framför allt är män på mindre orter med arbetaryrken som väljer SD. Den typiske SD-sympatisören är alltså idag, socialt sett, densamme som den typiske socialdemokraten var förr. Emellertid ökar SD i mer eller mindre alla undersökta grupper: bland kvinnor, tjänstemän och företagare; i storstäder; bland invandrare osv. Om utvecklingstrenden fortsätter så kommer SD att bli riksdagens största parti, om inte i höstens val så kanske i nästa. Hur kan det ha blivit så?

Det enkla svaret är förstås att många människor faktiskt i stort är överens med SD. De sympatiserar med den enkla berättelse om Sverige som Jimmie Åkesson levererar, där samhällsproblemen är gigantiska och har sin grund i invandring och EU-medlemskap påhejat av ett etablissemang av politiska och mediala makteliter. De attraheras av SD:s vision om ett folkhem baserat på socialkonservativa värderingar.

SD:s folkhem har förstås inte mycket gemensamt med Per Albin Hanssons och några debattörer har beskyllt SD från att ha stulit begreppet. Men, å andra sidan: har inte S skänkt bort det? Dessutom – om man vill vara petig – så stal Per Albin Hansson folkhemsbegreppet från nationalkonservativa kretsar men gav det en demokratisk innebörd. Mot den bakgrunden kan man säga att dagens socialkonservativa nationalister i SD har återerövrat begreppet.

Den genomsnittlige SD-sympatisören i dag har sannolikt mycket lite gemensamt med de SD:are som en gång bildade partiet – ett gäng rasister anförda av den tidigare nazisten Anders Klarström. De tycker nog inte heller att dagens SD är av samma skrot och korn; man har ju gjort sig av med många av de värsta avarterna och företrädarna och – som en skänk från ovan – fått ett konkurrerande parti, Alternativ för Sverige, för de mer extrema nationalisterna, för att inte tala om de uttalade nazisterna. Numera kan Åkesson alltid hänvisa till dem när rasism diskuteras.

Men åter: hur kan detta parti med sin rasistiska historia, upprepade skandaler och ihärdiga främlingsfientlighet vinna så många anhängare? Visst, många människor är i grunden socialkonservativa, men de har hittills ändå accepterat något av de övriga riksdagspartierna.

Jag tror att det handlar om rädsla. Vidare tror jag att rädslan utvecklas ur den berättelse om Sverige och världen av idag, som ständigt trummas in i oss via sociala och traditionella medier: världen är en farlig plats och det mesta går åt helvete! Dagligen möts vi av historier om ökad kriminalitet, religiös fanatism, socialt utanförskap, bristande äldrevård, försumlig sjukvård etc. I den myllan växer SD.

Forskare har visat att rädda människor ofta tyr sig till traditionella, auktoritära, nationella värderingar. Man söker något tryggt, identitetsskapande, gemensamt – t.ex. ett ”folkhem” byggt på nationell identitet – eller kanske rentav en ”volksgemeinschaft”. Men en folkgemenskap tenderar att inte bara innesluta utan fastmer att utesluta människor. Det blir ett vi och dom och snart vi mot dom. Det är den etniska nationalismens idé.

Men hur har den etablerade politiken bemött detta? Det började en gång med förnekelse, gick vidare till att ”ta debatten” och åter vidare till att prata om något annat, t.ex. att SD är antifackliga, jobbar för de rika osv, eller till ”triangulering” genom att anamma några centrala delar av SD:s nationalistiska politik.

Min övertygelse är att vi behöver en mer positiv berättelse om Sverige och därmed en mer verklighetsförankrad. Sverige är, trots allt, ett bra land att leva i och vår invandring kommer inte att ändra på detta. Det betyder inte att vi ska avstå från att kritisera verkliga missförhållanden, tvärtom är dessa en grogrund för rörelser som SD.

Vidare kan vi som tar skarpt avstånd från SD inte betrakta människor som sympatiserar med partiet som fiender. Människor känner oro inför den omvandling Sverige genomgått och genomgår och det tar i vissa fall uttryck i ett avståndstagande mot ”etablissemanget” och en röst på SD.

Vi behöver också ett stark politiskt engagemang mot nationalism. I årets tal i Almedalen fyllde tre av partiledarna stora delar av sina tal med innehåll som berörde främlingsfientlighet. Stefan Löfven anförde främst moraliska argument som vilade på en vädjan om medkännande med utsatta flyktingar, likaså Annie Lööf som använde en stor del av sitt tal till uppslutning mot främlingsfientliga värderingar. Jan Björklund använde nästan hela sitt tal till att argumentera mot protektionism och nationalism. Gott så, men vi behöver denna värderingsstrid också i det dagliga riksdagsarbetet och att det slår igenom i medierna.

Och – framför allt – anser jag att nationalistiska tankegångar har vuxit sig så pass otäckt starka i vårt land att några icke-nationalistiska partier bör forma en blocköverskridande regering efter valet i höst – och därmed skriva vidare på en berättelse om Sverige där nästan alla upplever det som verklighetsfrämmande att nationalism är svaret på samtidens frågor.