Att förstå baklänges och leva framlänges

När jag var sex år var morfar lika gammal som jag är nu. Jag minns honom sittande i det tornedalska lantköket med en John Silver i sin hand och tidningen uppslagen på bordet framför sig. Håret var vitt, mustaschen likaså. Han var ganska tystlåten, åtminstone i köket där mormor regerade vid järnspisen. Tillfälliga gäster på kökssoffan skulle undfägnas kaffe och prat. Mormor lär ha varit en strålande berättare, på meänkieli förstås. När så morfar ändå öppnade munnen för att säga något kunde man se att där fanns bara enstaka tänder. Men leendet var varmt och blicken vänlig på ett lite roat sätt. Ibland skojade han om att jag skulle överta jordbruket, vilket gjorde mig glad. Jag tyckte att han verkade snäll. Men det var inte en tid när barnbarnet satt i morfars knä, åtminstone inte jag. Morfar utstrålade inte bara vänlighet utan också integritet och auktoritet. Och så var han ju väldigt gammal!

Morfar var sjuttio. Nu räknar jag lika många levnadsår. Och här skulle jag kunna inskjuta en vanlig kliché: ”Jag känner mig inte som sjuttio”. Men vilket misstag är det inte att tro sig veta hur det ska kännas att vara sjuttio. Visst, förr var de flesta sjuttioåringarna märkta av hårt kroppsarbete och hade vanligen färre år kvar att leva. Hur de tänkte om sin ålder vet vi dock inte. Kanske kände de stundom ungdomen i sig vid sidan av den odiskutabla åldern. 

Skillnaden mellan då och nu är nog främst att gamla människor förr tillät sig vara gamla. De klädde sig gammalt, betedde sig gammalt och gjorde gamla saker, tyckte vi. Man kan undra vad min morfar i sin grav skulle tänka om han kunde se sitt nu gamla barnbarn jogga i timmerskogen, skejta längs rågångarna, åka båt utan fiskeredskap eller golfa på gammal jordbruksmark, för att inte tala om att gå på stan i slitna jeans eller ligga i soffan framför en oändlig TV-serie eller ytterligare en roman. En sjuttioåring som beter sig som en sjuttonåring! 

Ja, vad skulle han tänka? Eller är min fråga också en sorts kliché? Morfar satt ju inte bara vid köksbordet och var gammal. Han hade ett öppet sinne, långt ifrån resignerat. Så fort det var dags för nyheter slog han på radion och lyssnade uppmärksamt. Allt nytt intresserade honom; inte bara händelser utan också teknisk utveckling. Skidade och cyklade gjorde han till sitt sista och åttiosjätte levnadsår, ibland förstås för att besöka någon vän för en kopp kaffe på kökssoffan. Annars bara för glädjen att röra sig i frisk luft. 

Det var en annan tid med andra levnadsmönster. Ändå undrar jag om det inte är mer som förenar än som skiljer mellan då och nu, särskilt när det kommer till våra existentiella tankar. Nog satt morfar liksom jag och funderade på den tid som flytt; på livsresans glada och sorgliga stunder; på arbetslivets glädje och möda; på barnens och barnbarnens tillvaro; på de ömsom starka och ömsom tunna band han knutit med människor som korsat hans väg, varav vissa gått bort. 

Med stigande ålder inser man alltmer hur livets kärnvärden finns i ens relationer med familj och vänner, men också med människor utanför den närmaste kretsen. Annat har förstås också varit viktigt för mig, såsom arbete, läsning, resor, friluftsliv och samhällsengagemang. Ja, också ensamhet, ty jag är många gånger en solitär människa. Men ensamheten ska vara självvald. Ingen vill bli bortvald. 

När morfar var sjuttio år hade han nästan uppnått medellivslängden i Sverige. De vänner han kunde besöka blev allt färre. I dag förväntas vi i snitt leva tills vi är 83 år. Men långt ifrån alla når så långt. Under de senaste dryga året har jag förlorat tre vänner som hastigt lämnat livet, alla lite yngre än jag. De är saknade. De förlorade det privilegium ett långt liv innebär, åtminstone så länge en någorlunda hälsa och en skara närstående står en bi. Bortom saknaden finns de goda minnena; de gemensamma upplevelserna, samtalen och skratten. Där finns också de djupa reflektionerna om det egna livet och dess ändamål; om hur det ska förstås och levas.

”Livet kan bara förstås baklänges men måste levas framlänges”, skrev Kierkegaard. Så sant! När de återstående åren är långt färre än de levda framträder ett uns livsvisdom, vill jag påstå, men den omfattar mest det som varit. Om framtiden vet vi inget. Dock leder årens erfarenheter mig till ett självklart, men ack så svåruppnått, imperativ: Vårda livet här och nu! Det handlar om att knyta banden hårt men ömt, med de närmaste förstås men också med andra. Det handlar också om att vara trogen de ideal som kunskaper och erfarenheter format, liksom att ge tid och plats åt de intressen som känns viktiga. Då betyder framtiden något för mig och jag betyder kanske något för andra.  Jag hoppas det! Jag vill ju vara med ett tag till. 

Nu är det jag som är sjuttioårig morfar till en kille som är i samma ålder som jag var då. Han besöker oss i vårt sommarhus i dessa dagar. Någon gång om många år kommer kanske han, liksom jag, att fundera över morfar när han var sjuttio. Vad kommer han att tänka? 

4 reaktioner på ”Att förstå baklänges och leva framlänges

  1. Christer Ponter skriver:

    ”Ja, också ensamhet, ty jag är många gånger en solitär människa. Men ensamheten ska vara självvald. Ingen vill bli bortvald.”

    Min mor talade också meänkieli, hon växte upp i Hedenäset. Hon och hennes tvillingsyster blev föräldralösa vid ett årsålder och fick uppleva en bort-auktion till lägst-bjudande. Till vad jag vet en omtänksam familj vid Torneälv. Tänk vad världen ändå är liten, Stefan. Vi är båda vid sjuttiostrecket – ändå utvecklats så olika sedan övre tonåren. Då, båda bekännande kommunister, men vad bekänner vi oss till vid sjuttio? Det där med meänkieli är väl för märkligt. Min vän sedan gymnasietiden Ulf Henriksson har efter mångårig studier av efterlämnade dokument, i år publicerat en fantastisk bok (“Ett sådant ogudaktigt högmod”) om sin farfar, Erkki Antti, från Vettasjärvi, som var lappfolkskollärare i Jukkasjärvi. Tänk dig Stefan, Erkki Antti undervisade barnen på den tiden i Jukkasjärvi på finska och samiska, ändå fram till 1800-talets slut. Jag frågade Ulf, men var fanns meänkieli i hans berättelse men Ulf Henriksson hade inte ens hört talas om meänkieli förrän den tid då vi läste på Umeå universitet på 70-talet. Detta är väl ett mysterium – detta ord meänkieli förekommer inte ens bland befolkningens ordvokabulär vid hans farfars tid.

    Jo, det är sant Stefan, du är en riktig tänkare – ingen vill bli bortvald. Men, vilka är och hur fungerar de människor som just väljer bort?

    1. Att nämnde Erkki Antti undervisade på samiska och finska var inget konstigt vid den tiden. Försvenskningen av Tornedalen började först vid 1880-talet då svenska staten upplevde ett hot från rysk-finsk sida att vilja inordna hela Tornedalen i Finland som ju då var en del av Ryssland. Samtidigt fanns en strävan efter att Åland skulle tillhöra Sverige såsom svenskspråkigt. De territoriella anspråken, liksom språkkraven, var delar av de många nationella projekt som svepte över Europa vid den tiden.

      Bör vi inte också se Meänkieli som ett nationellt projekt, om än i annan skala och annat sammanhang, typiskt för vår tids identitetssträvanden. Det började väl ganska jämt hundra år efter försvenskningen, att tornedalingar och samer ställde ökade krav mot majoritetssamhället att ge större utrymme för deras språk, historia och andra särdrag. När det gäller tornedalingar har vissa företrädare också gått mycket längre genom att lyfta fram begreppet kväner, där man ser sig som arvtagare till en särskild etnisk grupp som från vikingatid bebott Nordkalotten. För egen del är jag skeptisk till detta; de historiska källor som sägs tala för detta är tunna, tycker jag. Däremot är källäget för en stor finsk invandring under 1000- och 1100-talet starkt.

      Du nämner din mor, vilket framstår som en sorglig historia som dock verkar fått en lyckosam vändning. Min mor kom från en bondefamilj i som nog efter den tidens mått inte led någon större nöd. Men hon skulle förmodligen ha blivit kvar i Tornedalen om inte folkskollärarinnan hade uppvaktat hennes föräldrar och rekommenderat vidare studier. Så kom det sig att hon vid tretton års ålder fick flytta till släktingar i Umeå och sedan Luleå för att ta realexamen och sedan folkskollärarexamen. Min mor kom senare aldrig att tillhöra dem som stod bakom meänkieli-projektet. Tvärtom trodde hon på försvenskningen, vilket inte betydde att hon försvarade hur hårt man gick fram i många bygder. Hon menade att tornedalsfinskan (som hon kallade språket) isolerade tornedalingar från det land de var medborgare i, eftersom många inte lärde sig ordentlig svenska.

      Av naturliga skäl känner jag många tornedalingar och detta har ofta varit ett diskussionsämne. Många förfasar sig över hur barnen i tornedalsskolorna inte fick prata meänkieli ens på rasterna. Uppenbarligen användes hårda metoder i detta syfte många gånger och barnen kände sig förmodligen förminskade. Dock kan jag numera ha förståelse för lärarnas tanke om att hela dagen prata svenska i skolan. Eftersom jag under några år var ansvarig för SFI i Luleå, vet jag hur hopplöst det ibland kunde kännas för lärarna när de nyanlända eleverna endast pratade sitt modersmål så fort de lämnade svensklektionerna, varpå språkutvecklingen gick mycket långsamt för de elever som hade klen skolbakgrund.

      Så till det sista Christer, som mer berör det centrala i mitt inlägg: ”…ingen vill bli bortvald. Men hur fungerar de människor som just väljer bort?”

      Jag börjar med ett par motfrågor: Väljer vi inte alla bort närmare kontakter med vissa människor under vår levnad? Betyder det att vi fungerar illa?

      Jag tror förvisso att det ibland är just så; vi fungerar illa. Men ibland måste vi välja bort för att man utvecklats alltför mycket åt olika håll; att personen tar för mycket energi som man vill använda till annat och andra kontakter. Många gånger är det en lättnad; andra gånger är det smärtsamt och åter andra gånger kan det nog kallas ett misstag till följd av handlingar man inte borde ha gjort, ord som man inte borde ha sagt osv. Livet, som vi måste leva bland andra människor, är svårt att navigera genom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s