Häromdagen skrev jag ett på Facebook och här ett inlägg som kritiserade Skolverkets förslag att stryka antiken och andra historiska epoker och skeenden före år 1500. Inlägget uppskattades och delades av många, vilket jag som gammal historielärare blev väldig glad för. Roligt var det också att skåda hur andra historiker och historieintresserade mobiliserade för att protestera mot förslaget. Och nu har Skolverket backat. Hurra! 

Men det är smolk i glädjebägaren för min del. 

I går gick jag till min gamla arbetsplats, Luleå gymnasieskola, för att hoppa in som lärarvikarie, vilket jag brukar göra vid enstaka tillfällen. Uppdraget var bland annat att ha en lektion om antikens Grekland i en samhällsvetarklass årskurs 1, vilket förstås var särskilt kul denna gång. Glädjen kom dock snart på skam. Efter att jag haft ett inledande samtal om Aten och Sparta fick eleverna några uppgifter och jag tittade i deras lärobok. Chockad upptäckte jag att avsnittet om antiken omfattade endast sex sidor torr text, inklusive bilder och kartor, i en bok på drygt 300 sidor. Antiken omfattar, som bekant, över tusen års historia om Grekland, Romarriket och en mycket annat, som präglat västerländsk och till och med global kultur på många avgörande sätt, liksom samhällsliv, tankemönster, språk etc. ”Redan de gamla grekerna”, ni vet. Att avhandla antiken på sex sidor är överlagt mord på möjligheten till historisk förståelse. 

Läroboken har getts ut av Gleerups förlag, samma förlag som anlitade mig för omkring trettio år sedan. I den lärobok för högstadiet som jag och en kollega skrev tyckte vi oss behöva 48 sidor av drygt 300 för att på ett någorlunda berättande sätt skildra antiken. Även konkurrerande förlag gav ut böcker med ungefär samma prioritering. Förlagets gymnasiebok omfattade då drygt 20 sidor om antiken. 

Visst kan man diskutera prioriteringar, liksom det alltid bör pågå en diskussion om skolans prioriteringar, men sex sidor i stället för drygt 20 eller 48! Något har hänt med historieämnet under tiden. Och som jag skrev i mitt förra inlägg: Minervas uggla flyger först i skymningen. 

I grundskolans kursplan de senaste åren står det tydligt och klart att antiken är ett centralt innehåll i historieämnet. Där står förstås också mycket annat; stoffträngseln är stor. Det är, med det innehållet, omöjligt att ge en god undervisning på de 25 timmar per år som står till buds i årskurs 7–9. 

Gymnasiet då? Skolverket motiverade ju sitt förslag att radera antiken från grundskolan med att alla gymnasieelever läser om antiken. Sex sidor! Fakta är dessutom att det inte står någonstans i någon kursplan i historia för gymnasiet att man ska studera antiken. Där står för historiekursen riktad mot högskoleförberedande program: ”Undervisningen i kursen ska behandla följande centrala innehåll: Den europeiska epokindelningen utifrån ett kronologiskt perspektiv. Förhistorisk tid, forntiden, antiken, medeltiden, renässansen och upplysningstiden med vissa fördjupningar.” (Den dåliga meningsbyggnaden är Skolverkets). Antiken och övriga nämnda epoker ska endast studeras som ett led i ”epokindelning” och innehålla någon vald fördjupning. Och då är kanske sex sidor lagom. Först från 1800-talet finns det mer specifika påbud om vad som ska studeras – och dessa kan sannerligen också diskuteras. 

Det är uppenbart, tycker jag, att förslaget om radering av antiken rört upp en välgörande diskussion som måste vidgas till en större debatt om historieämnets syfte och villkor i såväl grundskola som gymnasieskola. 

För att få en rättvis diskussion vill jag slutligen poängtera att enskilda historielärare naturligtvis ofta tar in annat material är läroboken, men likväl visar forskning att läroböcker styr väldigt mycket, faktiskt mer än kursplaner. Vidare är det möjligt att andra gymnasieböcker gör en annan prioritering. Även Gleerups ger numera ut två andra böcker som jag inte har undersökt.