Exterminate All the Brutes! Den isande kalla uppmaningen av Kurtz, den demoraliserade kolonisatören i Joseph Conrads berömda roman ”Heart of Darkness”, har nu fått ge namn åt en dokumentärserie på HBO. Se den! 

Genom Kurtz klädde Conrad av kolonialismen inpå dess nakna brutalitet. Här tilläts inget pynt av påstådd omsorg och utveckling a’ la Kipling. Nej, kvar fanns bara rå exploatering, misshandel och död, samt en bruten desillusionerad kolonisatör. Kurtz kunde inte förbli människa.

Joseph Conrads mästerliga berättelse lämnar ingen oberörd och har inspirerat till nya verk. Känd är till exempel filmen ”Apocalypse Now” av Francis Coppola från 1979, där Kurtz får agera i en modernare, men lika brutal, kontext. Medan Conrads bok gestaltade kolonisationen i Kongo skildrar Coppolas film USA:s krig i Vietnam och Kambodja. 

Dokumentärserien ”Exterminate All the Brutes” är skapad av amerikanen Raoul Peck. En tid stod den nu bortgångne Sven Lindqvist vid hans sida. Lindqvist hade ju för länge sedan skrivit den ögonöppnande boken ”Utrota varenda jävel”, som handlar om kolonialism och rasism men också om Joseph Conrads skildring. Det är dessutom en mycket personlig bok. Också Peck tar avstamp i det personliga som afroamerikan, ättling till slavar.

När Lindqvist skrev sin bok 1992 behövdes den sannerligen. Året innan kunde man höra Vitt ariskt motstånd (VAM) säga: ”Egentligen borde man utrota alla judar eller negrer.” Det var en tid när SD inte skämdes över att gå i samma demonstrationer som VAM. Lindqvist ville gräva djupt i rasismens idéhistoria och fann rötterna i kolonisatörernas strävan efter världsherravälde. Kolonisatörerna ”behövde” en rasideologi för att motivera sitt underkuvande av folk i fjärran länder. Boken lästes av många och man kunde vänta sig en förnyad debatt. Men kritik och kamp mot kolonialism och imperialism hörde mer 1970-talet till. På 1990-talet inleddes i stället den nyliberala ordningens era. Artiklar, böcker, filmer, och utställningar om brott mot mänskligheten kom i stället att nästan uteslutande riktas mot nazistiska och kommunistiska brott. Vi fick till och med en statlig myndighet, inrättad av Göran Persson, med detta uppdrag, Forum för levande historia, som till dags dato inte har publicerat någonting om västvärldens härjningar bland andra folk, vare sig under den koloniala epoken eller senare. 

Det är förstås rätt och gott att ständigt påminna oss om brott begångna i nazismens och kommunismens namn, men varför inget om kolonialismens härjningar eller om de senaste decenniernas ”krig mot terrorismen” och de omfattande civila offren i dess spår? 

Det råkade falla sig så, att strax innan jag fick syn på Raoul Pecks dokumentärserie läste jag två böcker som på varsitt sätt diskuterar denna fråga: Christer Bergströms ”Bortrivna sidor ur historien” och Carsten Jensens ”Bjälken i mitt öga”. Böckerna kunde knappast vara mer olika, men de beskriver båda västvärldens blinda fläck i förhållande till sin skuld för misär, lidande och död i härjade områden runtom i världen. 

Bergström redogör i sin bok för händelser och skeenden som sällan eller aldrig belyses i gängse historieböcker. Han ser ett mönster; de tillhör inte västerländsk historiediskurs. Den historia som i stället lyfts fram i vår historielitteratur rubbar inte tilltron till västvärlden som civilisationens, framstegens, humanismens och demokratins beskyddare. Visst skrivs det ändå om koloniala brott och andra vidrigheter där västliga makthavare ställs till ansvar, men när folkmordens djävulska statistik presenteras handlar det nästan uteslutande om 1900-talets nazism och kommunism, samt i någon mån nationalism och islamism. Bergström hänvisar till auktoritativa beräkningar och menar att västländer under liberalismens fana gjort sig skyldiga till folkbrott som drabbat långt fler människor.  Det finns en del att diskutera kring hans exempel, tycker jag, men det skulle föra för långt att här ta den diskussionen. 

Otvivelaktigt är det en intressant bok som har potential att öppna ögonen för många läsare som hittills aldrig reflekterat över hur historien brukas och styr vår världsbild. Tyvärr är Bergströms språk lite kantigt, men det är lätt att överse med detta när man tar del av hans avslöjande historieskrivning och de rika källhänvisningarna till gagn för den som vill gräva djupare. Där finns till och med QR-länkar till Youtube-filmer att titta på.

Carsten Jensens har i sin bok i stället ett språk som stilla flyter fram trots det dramatiska ärendet. Jensen är ju skönlitterär författare, uppmärksammad bland annat för den fina sjömansromanen ”Vi de drunknade”. Men han är också välkänd journalist i sitt hemland Danmark och har arbetat i krigszoner på flera håll i världen. ”Bjälken i mitt öga” kan närmast beskrivas som en lång essä, som i 204 korta kapitel rör sig från de stora nutidshistoriska krigsskeendena till den lilla människans plats i denna våldsamma historia. 

Boken är en vidräkning med västerländsk oförmåga eller ovilja att se vad de moderna krigen under västligt befäl resulterat i. De förmenta krigsinsatserna för barnen, kvinnorna och demokratin avslöjas i all sin förljugenhet och brutalitet. Den resonerar inte bara om skövling och död bland de drabbade folken i Afghanistan, Irak, Syrien eller annorstädes utan också vad det gör med människor i västliga krigförande länder med talrika exempel från USA och Danmark. Kan yrkessoldaten som urskillningslöst utrotar sina förmenta fiender förbli människa? Och vad är det för krafter som lockar unga män till krigsskådeplatser, terrorism och annat våld? Varifrån kommer ondskan? Det är frågor som Jensen undersöker. 

Jensen leder de moderna krigens brutalitet till metafysiska djup. Han ifrågasätter människans, eller snarare männens, moral som i hans version endast är ett tunt skal. Vi är, enligt honom, beredda till de mest avskyvärda handlingar om det bara kan få oss att känna gemenskap. Vi mot den andre! För Jensen är det inte krigens och våldets ekonomiska eller strukturella bakgrunder som står i fokus utan människan. Kanske går ha lite väl långt i sitt psykologiserande, men det är likväl intressant, ty den enskilda människans förmåga och vilja att följa efter eller stå emot den starke ledaren eller den lockande gruppen är alltid en faktor att räkna med. Vi måste kunna se bjälken i vårt eget öga.