Vid den här tiden på året sitter lärare runt om i Sverige och värderar sina elevers kunskaper. De sista nationella proven är genomförda och resultat från allt som kan vara grund för bedömning sammanställs och begrundas. Det är en svår och ibland grannlaga uppgift. Därtill ett stort ansvar; betygssättning är myndighetsutövning som ska garantera att varje elev bedöms rättvist, både för elevens egen skull och för att antagning till vidare utbildningar inte felaktigt ska gynna eller missgynna någon.

Min erfarenhet är att runt nio av tio elever är tämligen lätta att betygssätta. Deras kunskapsresultat är tydliga. Men i varje undervisningsgrupp brukar det finnas några elever att länge grunna över: Ska jag fria eller fälla? 

Inget ovidkommande får påverka betyget. Betygskriterierna ska avgöra. Men hur svårt är det inte att slira vid bedömningen? I dagens svenska skola bygger många lärare nära, om än vanligen professionella, relationer till sina elever och det kan många gånger kännas hårt att ge ett betyg som negativt avviker från det eleven förväntar sig. Till det kommer också lärarens egna förväntningar på sina elever. Forskning visar att vi gärna friar hellre än fäller när vi ska bedöma en prestation av någon med tidigare goda resultat. Vidare visar forskning att det finns anledning att anta att många lärare väger in andra faktorer i betygen förutom elevers kunskaper och att extern påverkan från skolledning och/eller vårdnadshavare kan ha betydelse. Forskarna menar att det särskilt i Sverige finns skäl att anta att extern press på läraren kan ha stort inflytande. Så skriver Skolverket. Om det stämmer så innebär det att Sverige brister som rättsstat när det kommer till den myndighetsutövning som betygssättning innebär. 

Häromdagen skrev Handelshögskolans rektor ett uppmärksammat debattinlägg i Dagens Nyheter om elever som hade uppenbara överbetyg från gymnasieskolan. Han pekade ut några fristående skolor, till exempel Campus Manilla där 84 procent av eleverna hade högre betyg i kursen matematik 3C än deras resultat på nationella prov. Det är förstås extremt, men var och en kan studera Skolverkets statistik och konstatera att relationen mellan nationella prov och slutbetyg ofta är mycket märklig, både inom grundskolan och gymnasieskolan.

Klagomål på bristande förkunskaper hos nyantagna studerande på högskolor och universitet har varit legio i många år, trots att de har de betyg som krävs. Samma erfarenhet finns på gymnasieskolor när det gäller grundskoleelever vars förkunskaper inte alltid motsvarar de betyg de fått från grundskolan. Jag gjorde för ett antal år sedan en undersökning i matematik i min kommun, Luleå. Resultatet var nedslående. Vissa skolor utmärkte sig tydligt genom att ha gett elever alldeles för höga betyg utifrån hur de klarade första årets matematik i gymnasieskolan. 

Betygssättningen är uppenbarligen mycket osäker och vi skulle med rätta reagera om andra myndighetsbeslut som är avgörande för vår framtid vilade på lika lösa boliner. Likväl är jag övertygad om att de flesta lärare tar betygssättning på stort allvar och gör korrekta bedömningar, men alltför många skenar uppenbarligen i väg.

Hur ska man till exempel tolka skolresultaten efter pandemin? Faktum är att studieresultaten, när man jämför de viktigaste parametrarna, framstår som bättre för de elever som gick ut 2022 och drabbats av nedstängda skolor än de som gick ut före pandemin. Fler elever i riket blev behöriga till gymnasieskolans nationella program och fler elever klarade gymnasieexamen inom tre år. Fler blev också behöriga till högskolestudier. Betygsgenomsnitten blev bättre i både grundskolan och gymnasiet. 

Ändå var skolorna länge nedstängda. Undervisningen fick ske på distans. Men i många fall ställde sig detta svårt, särskilt på gymnasieskolans yrkesprogram. Självklart gjorde lärare, rektorer och annan skolpersonal vad de kunde för att minska skadeverkningarna. Ändå borde ingenting vara mer förutsägbart än att elevernas studieresultat skulle bli sämre än tidigare. All seriös skolforskning pekar på hur viktigt det är med närvarande lärare och klassrumsundervisning liksom betydelsen av praktiska moment i många utbildningar samt arbetsplatsförlagt lärande (praktik) i yrkesprogram. Lärare jag mötte under pandemin vittnade om just detta; det var svårt att upprätthålla god kvalitet i undervisningen. Och lika svårt måste det ha varit att bedöma elevers kunskaper. Förmodligen gjordes många bedömningar genom inlämningsuppgifter, som alltid har varit tveksamma som bedömningsgrund. Det är omöjligt att veta om eleverna självständigt har gjort uppgifterna. 

Allt talar för att betygssättning och antagning till vidare studier måste regleras på ett mer rättvist och rättssäkert sätt. Viktiga reformer som lyfts i den alltför ljumma debatten och som jag tycker verkar vettiga är:

• att nationella prov bör rättas externt
• att krav bör ställas på rimlig korrelation mellan skolors sammanlagda resultat på nationella prov och deras betygsnivå
• att universitet och högskolor bör utforma kompletterande antagningsprov till högskoleutbildning
• att upprepade och obligatoriska nationella utbildningsinsatser om bedömning och betygssättning bör riktas till lärare, särskilt till nya och mindre erfarna lärare. 

Till detta kan möjligen tilläggas att man bör begrunda konsekvenserna av de betygssamtal som lärare har med elever, ibland tillsammans med föräldrar, i samband med betygssättning. Det är inte orimligt att anta, att dessa kan leda till otillbörlig påverkan. Betygssamtal ska inte förväxlas med utvecklingssamtal, som sker under pågående studier och är en del av den formativa bedömning alla lärare ska genomföra och som ska bidra till att eleven ska förstå möjligheterna att förbättra sina resultat. 

Nyheter om märklig betygssättning återkommer ofta i medierna. Ändå verkar ingen på allvar ta tag i problemen. Ingen vill väl att den elev som kämpat hårt för att komma in på en viss utbildning ska bli utkonkurrerad av en annan elev med sämre kunskaper men med ”turen” att ha gått på en skola med lärare som sätter orättmätigt höga betyg.