För många i vårt land känns nog Afghanistan som både främmande och nära. Nära genom att inget annat land utanför västvärlden har sedan Vietnamkriget fångat vårt intresse i samma grad. Det började med protester mot Sovjetunionens angreppskrig 1979–1989. Det fortsatte genom ett omfattande bistånd, främst via Svenska Afghanistankommitténs verksamhet som inleddes redan under sovjettiden och pågår än i denna dag. Också det svenska militära engagemanget under en period av det olycksaliga NATO-ledda kriget 2001—2021 skapade en sorts närhet till landet. Omkring sex tusen svenskar tjänstgjorde där. Många är vi också som i arbete eller volontär verksamhet lärt känna unga afghaner som flytt till vårt land. Tiotusentals afghanska flyktingar lever idag i Sverige.

Men Afghanistan är oss också främmande. I ett av världens mest välmående, fredliga, jämställda och sekulära länder har vi förstås svårt att förstå Afghanistans bottenlösa fattigdom, krigiska kultur och religiösa traditionalism, för att inte tala om dess extrema kvinnoförtryck, som ju inte bara är ett resultat av talibaners makt utan har djup förankring i landets historia och samhälle.

I Åsne Seierstads nya bok, Afghanerna, får vi möta detta. Och mer än så. Hon gläntar på liv, samhälle och historia i det gudsförgätna landet och förmår skapa en sällsam närhet till de människor och skeenden hon skildrar. De som läst hennes första bok om Afghanistan, Bokhandlaren i Kabul, eller hennes bok Två systrar, om norska flickor som drog till IS i Syrien, eller hennes bok om Breivik, En av oss, vet vad jag talar om. 

Afghanerna handlar framför allt om tre personer, Jamila, Bashir och Ariana, vilka representerar tre olika positioner i landet: kvinnokämpen, talibankrigaren och den kvinnliga studenten, med varsin spännande levnadshistoria. 

 Jamila är polioskadad från födseln på 1970-talet och skulle sannolikt ha levt undangömd hela livet om det inte vore så att hon inför sin far tjatat sig till att få gå i skola. Med sällsynt energi tar hon sig över alla hinder och klarar excellent alla utbildningar ända till en akademisk examen. Ja, det var möjligt, om än svårt, för en ambitiös medelklasskvinna innan talibanerna kom till makten. Jamila växer med utbildningen och blir en förkämpe för kvinnors rättigheter, ofta genom att använda Koranen som vapen i argumentationen. Hon når viktiga maktpositioner under Nato-ockupationen och deltar i förhandlingar med talibanerna. Hon flyr dock motvilligt från Afghanistan när talibanerna återtar makten. 

Bashir är framstående talibankrigare. Porträttet av honom är en av bokens största tillgångar. Att lyfta fram en individ bland talibanerna, vilka man lätt upplever som endast en fanatisk skock, är fascinerande. Trots hans brutalitet, unkna kvinnosyn och intoleranta islamism kan man också fatta en viss sympati med honom. Han är trots allt en människa från en fattig familj, utlämnad till en kultur med långa historiska anor. Och han har också goda sidor. Åsne Seierstad är fri från moralism i sin skildring. Hon vill begripa och förmedla. Det är upp till läsaren att bedöma.

Ariana föddes när talibanerna störtades genom USA:s/NATO:s invasion 2001. Hon växte upp i en tämligen välbärgad familj i Kabul. Liksom den äldre Jamila var hon mycket duktig i skolan, men slapp möta Jamilas ständiga hinder. Men vid samma tid som talibanerna återtog makten blev hon hindrad att ta examen, eftersom kvinnor vare sig skulle studera eller arbeta enligt de nya makthavarna. 

Runt de tre huvudpersonerna finns deras familjer. Särskilt Bashirs familj, med två och senare tre fruar, är fint skildrad. Också fruarna är entusiastiskt med i kriget genom att tillverka bomber i köket. 

Åsne Seierstad har återigen visat vilken mästerlig skildrare hon är genom att levandegöra ett märkligt historiskt skeende i ett hårt drabbat land genom att lyfta fram några enskilda människor och deras historier. Själv ger hon sig ingen plats i berättelserna; där finns inget journalistiskt ”jag” som beskriver sina egna vedermödor i jakten på reportagestoff. Allt fokus riktas mot afghanerna samt landets moderna historia och samhälle. Därtill flyter språket väl, vilket bidrar till upplevelsen att mer läsa en roman än en reportagebok. 

Dock finns ett ”jag” i bokens efterord, där Åsne Seierstad redovisar hur boken kommit till. Hon förstod nog att många, liksom jag, skulle fråga sig hur hon kunde känna till också små vardagliga händelser i personernas liv och att vi därmed skulle tvivla på sanningshalten. Men det handlade om hundratals timmar av intervjuer på plats med frågor och följdfrågor om och om igen tills hon äntligen hade rätat ut alla frågetecken. Afghanerna är ett mästerverk!