Andra tankar om vårt enda liv

Ibland läser man en bok som kräver något extra. När boken är genomläst vill tankarna inte riktigt släppa. För jämt ett år sedan läste jag This Life av Martin Hägglund och skrev då bland annat följande: 

”Det är bland det mest intressanta jag läst på många år. Det betyder inte att jag utan vidare sväljer alla Hägglunds resonemang och slutsatser. Nej, för mig reser boken lika många frågor som svar. Och är det inte så, att verkligt intressant litteratur får en att tänka efter, rubbar ens cirklar och på så vis leder till djupare insikter – oavsett om insikterna pekar i bokens riktning eller åt annat håll?”

Ja, Martin Hägglunds bok med dess vinnande patos och säregna logos levde kvar, liksom mina frågor. När den så i höst kom ut på svenska, med titeln Vårt enda livSekulär tro och andlig frihet, läste jag den på nytt. Jag fann inget skäl att förändra mitt grundläggande omdöme; det är verkligen en intressant bok som får mig att tänka djupare om människan, hennes existentiella villkor och framtid. Men nu tog jag fram rödpennan i syfte att göra en mer kritisk genomgång. Läsningen förra vintern hade varit så överraskande. Här uppträdde en relativt ung svensk litteraturvetare, med en sällsynt framgångsrik akademisk karriär i USA, som filosof med riktigt stora tankar på tvärs mot dominerande idéströmningar i vår samtid. Och hur han gjorde det! På skönaste prosa förde han sina resonemang i samtal med några av idéhistoriska giganter, ofta genom att argumentera mot deras teser eller genom att driva dem längre. Det var lätt att bli tagen av Hägglunds resonemang, men som sagt också frågande.

Efter den kritiska nyläsningen har det tagit mig flera veckor att samla ihop mina tankar om Vårt enda liv. Tankarna klarnade. 

Sekulär tro och andlig frihet

Martin Hägglunds bok, Vårt enda liv, rör sig över stora kunskapsfält, men utan att bruka alltför mycket våld på innehållet tycker jag att man kan koka det centrala innehållet i fyra punkter:

  • Våra liv är sköra och tar verkligen slut när vi dör. Insikten om detta bör leda till att vi förmår vara trogna våra liv som ändamål; att vi kan ta ansvar för våra åtaganden, för oss själva, våra medmänniskor och vår värld; att vi har – vad han kallar – sekulär tro
  • För att vara trogna vår sekulära tro måste vi kunna fråga oss vad vi bör göra av vår tid och kunna disponera den ändamålsenligt; att vi är – vad han kallar – andligt fria och lever i vad han i Marx efterföljd kallar frihetens rike.
  • I ett kapitalistiskt samhälle är har vi sällan de tidsmässiga resurserna att vara andligt fria. Vi är alienerade och upplever livsångest eftersom vår tid är alltför upptagen av att maximera kapitalägares och samhällets vinstkrav; vi lever i vad han i Marx efterföljd kallar nödvändighetens rike.
  • Andlig frihet förutsätter att samhället organiseras så att vinstmaximering överges som värde och mål till förmån för att värde räknas som socialt tillgänglig tid för människor då de kan förverkliga sina livsändamål; att kapitalismen ersätts av demokratisk socialism.

Martin Hägglunds bok väckte stor uppståndelse i USA, där den sålt i stora upplagor och gett upphov till omfattande diskussioner, till exempel med konferenser på Harvard och Yale. Den har också fått utmärkta recensioner i engelskspråkiga tidningar som exempelvis The New Yorker och The Guardian samt kritik i Wall Street Journal. I Sverige har den också väckt viss uppmärksamhet. Boken har diskuterats i radions Filosofiska rummet vid två tillfällen och Hägglund har intervjuats och framträtt i olika sammanhang. Han var också värd i radions Sommar 2020. Självklart har boken också recenserats i riksmedia med synnerligen olika slutsatser.

Religiös kontra sekulär tro 

Vårt enda liv är består av två delar där den första delen Sekulär tro framför allt är en omfattande religionskritik. Kritiken är inte epistemologisk; den angriper inte trons sanningsanspråk. Den är snarare existentiell; den kritiserar vad tron gör med uppfattningen om våra liv, dess villkor och strävanden. Utöver kritiken utgör delen en predikan för sekulär tro och andlig frihet. 

Motivet till den omfattande religionskritiken är att alla världsreligioner förutsätter att livet inte tar slut är vi dör; att det finns ett evigt liv, reinkarnation eller liknande. Via närläsning av framför allt Augustinus och Kierkegaard diskuterar han kristendomens tro på evigheten och drar slutsatsen att den inte går att förena med de åtaganden ett ansvarsfullt liv här och nu innebär. Central är berättelsen i 1 Mosebok, där Gud uppmanar Abraham att offra sin son Isak. Abraham är beredd att följa Guds vilja och döda det käraste han har på jorden i kraft av sin tro på Gud och evigheten. Han slipper, som bekant, i sista stund. 

Många teologer, till exempel ärkebiskop Antje Jackelén, invänder skarpt mot Hägglunds slutsats och vill inte acceptera att tron på evigheten skulle medföra ett minskat engagemang för människans tidsbegränsade jordiska liv. Jag, som inte är religiöst troende, om än religionsintresserad, och därför bara kan studera förhållandena utifrån, har faktiskt också svårt att se relevansen i Hägglunds slutsats. Historien har uppvisat många religiöst troende med ett sällsynt engagemang i mänsklighetens aktuella problem och otvetydigt ställt sig på de förtrampades sida mot en förtryckande överhet. Från 1900-talet kan några, från fyra olika kontinenter, nämnas: Dietrich Bonhoffer, Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Desmond Tutu. Exemplen kan mångfaldigas. Naturligtvis finns det också gott om religiösa auktoriteter som gått maktens ärenden och tyvärr är nog sådana exempel talrikare, men det är inte relevant i denna diskussion. Hägglund är förstås medveten om religiösa ledare som delat och företrätt människors jordiska intressen. Han diskuterar Martin Luther King ingående, men menar att medborgarrättskämpen gav prov på sekulär tro i sin kamp, inte religiös tro. Därmed trollar Hägglund bort problemet, vill jag påstå. 

Det går alltså att argumentera mot Hägglunds tes med praktiska exempel, men också teologiskt. Historiskt har kyrkan både varit ointresserad och engagerad, vilket kan ha att göra med den tudelning av ande och kropp som brukar förknippas med bland andra Descartes. Från att kyrkan tidigare betonat att vår tillvaro på jorden var Guds skapelse och därför skyddsvärd, började teologer från upplysningstiden att tappa intresset för allt utanför det själsliga. Men det fanns också en motrörelse, till exempel dansken Grundtvig som betonade människans ansvar för allt levande. Och det är väl i den traditionen Svenska kyrkan numera arbetar i. En del kristna teologer säger att när Gud i Kristus gestalt lät sig födas av en kvinna i ett stall så var budskapet att det viktiga i livet inte fanns i en verklighet utanför världen utan precis tvärt om, i denna värld. I så fall skulle en kristen etik och ett kristet liv vara att värna livet som levs på jorden och den natur och det samhälle som omger det jordiska livet. Det finns också en motsatt, kontemplativ, teologi i såväl kristendom som i andra religioner, som vänder världen ryggen, men de teologiska och praktiska exemplen på engagemang för det jordiska livet är så pass många att jag inte komma ifrån att Hägglund likt en Don Quijote slåss mot väderkvarnar i detta fall. 

Det är således, vill jag påstå, möjligt att både tro på det jordiska livets ändamål och på någon form av evighet, dvs ha både en sekulär och religiös tro. Det viktiga är nog att man i sitt agerande i förhållande till sina medmänniskor gör det i första hand för detta liv, inte för en tänkt kommande existens, ett gudsrike eller motsvarande. Extrema varianter på motsatsen är den nämnda berättelsen om Abraham och hans son Isak eller de mer nutida företeelser som jihadistiska självmordsbombare som tror sig vinna en plats i paradiset. 

Jag inser att det konsekvensetiskt går att argumentera också mot ovanstående: att det viktiga är att man gör gott, inte vilka bevekelsegrunder man har. En buddhist skulle till exempel kunna peka på att goda gärningar ger god karma och därmed förbättrar möjligheten att nå det väsentliga målet: nirvana. Men jag lämnar den argumentationen obesvarad och nöjer mig med att uttrycka min uppfattning: religiös tro går att förena med sekulär tro. Man bör också notera att ateisten Marx inte ägnade stor möda åt religionskritik. Han sade ”religion är folkets opium”, inte för att religionen bedövade folket utan för att den var folkets tröst.

Även om jag vänder mig mot Hägglunds slutsats att religiös tro måste stå i vägen för sekulär tro så är jag full av beundran över de essäistiska resonemang han för i bokens första del. Det var dessa som i första hand lockade fram min hänförelse. Existentiella frågor gör sig ju påminda när man är äldre, liksom de pockade på när man var ung. I unga år handlade det väl – lite förenklat – mest om hur livet skulle bli medan det numera handlar om hur det blev; vilka val man gjort, hur man var som förälder, hur yrkeslivet tog sig ut, vad man ägnat sin tid åt osv. Här är Hägglund excellent! Här finns passager som jag gärna skulle ha velat läsa när jag var betydligt yngre, till exempel om hängivenheten till livets ändamål i stället för dess förmenta ”mål”. Han kvalar in i främsta ledet av filosofer som behandlar existentiella problem. Och då inkluderar jag Sartre, som jag intresserat mig en hel del av (och som jag finner märkligt att Hägglund inte refererar till). Vidare läste jag hans text om Knausgård med stor förtjusning. Jag har alltsedan Knausgårds romansvit Min kamp började utkomma på svenska tyckt att det varit bland det bästa som publicerats inom skönlitteratur på många år, men jag har haft svårt att definiera vad som tilltalat mig. Nu fick jag någon sorts uppenbarelse via Hägglund som väl enkelt kan sammanfattas med hans ”Fäst blicken!”, dvs Knausgårds existentiella patos.

Andlig frihet och demokratisk socialism

Om bokens första del är en predikan för sekulär tro så är den andra delen, Andlig frihet, en underökning av möjligheterna för oss att på allvar råda över våra ändliga liv på ett för oss ändamålsenligt sätt. Men delen är också ett politiskt-filosofiskt manifest mot kapitalism och för demokratisk socialism. Här öppnar Hägglund som marxist, eller snarare marxolog, och stänger om sig som en utopisk kommunist. Det är dock viktigt att understryka att hans socialism inte bejakar den ”den reella socialismens” länder, dvs de kommunistledda stater som vi främst känner som diktaturer och dödsbringande förbrytare mot mänskligheten. Han tar tydligt avstånd från dessa. Lenin, Stalin och Mao är inte hans profeter, men Marx är det. En del sentida marxister såg ju en möjlighet till sansad diskussion om Marx och marxism efter 1989, när man hoppades att slippa förknippas med de störtade ”kommunistiska” despotregimerna. Det har väl gått sisådär, men Hägglund är ändå kanske ett tecken på detta. Själv använder Hägglund inte begreppet kommunism för att definiera sina åsikter men visst är det kommunism i en sorts kärnbetydelse han eftersträvar med ”demokratisk socialism”.  Målet är för Hägglund detsamma som för Marx kommunism: ”Från var och en efter förmåga till var och en efter behov”

Hägglunds marxism är originell, kan man tycka, och har föga gemensamt med andra sentida marxister. Att angripa frågan om hur samhället bör se ut med utgångspunkt från möjligheter till andlig frihet är ett nytt och annorlunda angreppssätt. Men Hägglund är noga med att visa att han finner stöd hos Marx. I denna fråga vänder han sig främst till lärofaderns ungdomliga arbeten, ännu påverkade av unghegelianismen. Där resonerar Marx utförligt om alienation, vilket på sätt och vis är motsatsen till andlig frihet – och på så vis blir Marx utgångspunkt ungefär densamma, kan man tänka. Mycket kommer från Ekonomisk-filosofiska manuskripten, som jag tror att Marx aldrig publicerade. Men sak samma, utgångspunkten är likväl intressant. 

Eftersom andlig frihet, enligt Hägglund, innebär att vi har möjlighet att tänka över våra livsval och leva ändamålsenligt så blir de tidsmässiga resurserna centrala i hans argumentation. Många människor som arbetar i sitt anletes svett för att få livet att gå ihop har inte tiden som krävs för att reflektera över och agera för vad hen uppfattar som livets ändamål, vilket leder till livsångest och alienation. 

Hägglund använder Marx värdeteori för att underbygga sin argumentation. Enkelt uttryckt innebär den att en varas värde bestäms av den samhälleligt genomsnittliga arbetstiden som krävs för att framställa varan. De som kontrollerar produktionsmedlen (kapitalisterna) betalar dock inte mer i lön än vad som är nödvändigt och utvinner därför mervärde, vinst, från produktionen efter försäljning av varan. Mervärdeteorin har diskuterats i över hundra år av såväl liberala som marxistiska nationalekonomer. Den har avvisats, problematiserats eller försvarats, och särskilt gäller det teorin om ”profitkvotens fallande tendens” som är en konsekvens av mervärdeteorin. Även Marx själv problematiserar teorin i Kapitalets tredje del. Hägglund tillhör en, vad jag förstår, liten grupp som tämligen dogmatiskt håller fast vid teorin och dess implikationer, där den yttersta konsekvensen är att kapitalismen bär inom sig egenskaper som kommer att leda till dess undergång eftersom profitkvoten kommer att minska i takt med varuproduktionens mekanisering. 

Här lämnar jag värdeteorin då det skulle föra för långt att utveckla tankegångarna. Det viktiga för Hägglunds budskap är i vilket fall att andlig frihet bara kan nås om kapitalismens värdemått, samhälleligt arbetad tid, ersätts av socialt tillgänglig tid som värdemått, eller annorlunda uttryckt: att strävan efter vinstmaximering ersätts av en strävan att maximera människors fria tid att ägna sig åt det ändamålsenliga i livet. Detta kan bara bli fallet under en demokratisk socialism, menar Hägglund.

Jag har lyssnat till Martin Hägglund i radio och via videolänk vid flera tillfällen. När han talar om sekulär tro och kritiserar religion är han välformulerad och intressant. Men när jag lyssnade till honom i Katalys webbsända seminarium om andlig frihet och demokratisk socialism blev jag bekymrad. Han var rörig och stakande, ibland med långa pauser när han föreföll att inte veta vad han skulle säga. Det var märkligt, tycker jag, med tanke på att han måste ha talat många gånger om detta hemma i USA. Nåväl, det kanske var något tillfälligt; att han var ur form eller så. Ändå kan jag inte frigöra mig från intrycket att framträdandet kanske var symtomatiskt. Bokens andra del, Andlig frihet, upplever jag som lite rörig i tankegångarna med en ofullgången analys av den moderna kapitalismen och en nästan naiv beskrivning av en framtida demokratisk socialism.  

Hägglunds beskrivning av kapitalistiska produktionsförhållanden upplever jag i många stycken som obsolet. Det är en sorts ”idealkapitalism” han beskriver, där en tydligt definierad arbetarklass producerar profit åt kapitalisterna och får arbeta så mycket att det inte finns tidsmässiga möjligheter till ett uns av andlig frihet. Ungefär så beskrev Marx förhållandena under sin samtid, och det var av pedagogiska skäl förenklat redan då. Visserligen är det naturligt att förenkla; det gör alla som sysslar med nationalekonomi. Men förenklingen får inte bli en karikatyr. 

Utvecklade länder är i dag så mycket mer stratifierade i olika nivåer med otaliga förhållanden till produktionsmedlen. Den klassiska varuproducerande arbetarklassen blir allt mindre medan tjänsteproducerande yrkesutövare blir allt fler. Och folk i gemen, arbetare och lägre tjänstemän, har i dessa samhällen en levnadsnivå som var otänkbar för tidigare generationer arbetare, även om det också finns många som lider av ekonomiska svårigheter och arbetar under usla arbetsförhållanden. Hägglund verkar anse att människor sällan har utrymme för andlig frihet, att de saknar tidsmässiga möjligheter att reflektera över sina liv och göra ändamålsenliga livsval, men är det verkligen så?

I boken återkommer Hägglund då och då till att många sysselsättningar i kapitalistiska samhällen trots allt är ett uttryck för andlig frihet. Han nämner till exempel sitt eget arbete, där han understryker att han finner detta i stort sett andligt fritt. Kanske är det ett uttryck för hans egen sociala tillvaro och egna preferenser när hans exempel på andliga sysselsättningar uteslutande handlar om konstnärliga eller forskande arbeten. Många människor som arbetar inom industri, hantverk, omsorg, vård, utbildning har nog svårt att förlika sig med tanken att deras arbeten uteslutande saknar andlighet i den mening Hägglund ger begreppet, eller åtminstone ändamålsenlighet. Även om man är tvingad att följa arbetstider och rutiner och har arbetsuppgifter som är fysiskt eller psykiskt tunga kan man finna stolthet och glädje i arbetet. Många arbetar ju till exempel för andra människor, vilket kan skänka djup arbetstillfredsställelse. För mig, och jag tror för många med mig, är det svårt att se en distinkt skillnad mellan socialt nödvändig tid och socialt fri tid. 

Dessutom har den tid vi under en livscykel ägnar åt yrkesarbete blivit betydligt kortare än på Marx tid, och redan på hans tid var den kortare än i förindustriella samhällen. Inte minst i vårt land studerar vi längre, har kortare arbetsveckor, har längre semestrar, är föräldralediga och lever längre efter pension. Den genomsnittliga livsarbetstiden i EU är i dag 35,4 år. Sverige ligger högst i EU med 41,2 år. För drygt hundra år sedan var den genomsnittliga veckoarbetstiden i vårt land nära 60 timmar och det saknades lagstadgad rätt till semester och barnledighet. Dessutom var åren i arbetslivet fler – om man överlevde. 

Därmed inte sagt att det råder stora missförhållanden i form av kapitalistisk rovdrift på miljö och människor, särskilt om vi höjer blicken och skådar bortom Sverige och andra välutvecklade ekonomier. De globala välståndsklyftorna är enorma och stora andelar av världens befolkning lider brist näringsrik mat, rent vatten, hyggliga bostäder, god utbildning och basal sjukvård. Många lever dessutom under förtryck och otrygghet på grund av diktatoriska regimer, religiös fanatism och krigiska konflikter. Det mesta kan lastas på postkoloniala strukturer, maktfullkomliga diktatorer och kapitalistisk profithunger. 

Men som Hägglund i Marx efterföljd pekar på: kapitalismen skapar också tillväxt. Den ekonomiska utveckling som världen har skådat sedan Marx tid är enorm och mycket har också kommit folkflertalet till del genom marknadsekonomi och globalisering. Och utvecklingen har varit exponentiell med en rasande takt sedan andra världskriget. År 1850 levde 85 procent av världsbefolkningen i ”extrem fattigdom”. År 1900 var siffran 77 procent för att 1950 minska till 60 procent. I dag lever ca 10 procent i extrem fattigdom. Från 1950 har medellivslängden ökat från 50 år till 72 år! Utvecklingen har varit lika stor inom andra områden som utbildning, barnadödlighet, konflikter etc. Samtidigt har klyftorna ökat i så måtto att en liten grupp superrika blir allt rikare och ökar avståndet från de fattiga. En procent äger mer än resten av världen tillsammans. Men sant är också att den starkt växande medelklassen ökat sina inkomster rejält. Det största problemet torde vara att en minoritet av mycket fattiga människor i utvecklingsländer lämnats på efterkälken. Ett likartat mönster ser vi även i Sverige, om än på en betydligt högre nivå. Rika blir allt rikare och i den växande medelklassen sprider sig det ekonomiska välståndet. Kvar blir en minoritet med knappa ekonomiska tillgångar; de arbetslösa, de med osäkra anställningsformer, de underbetalda inom främst kvinnodominerade yrken. Många av dem är invandrare. 

Såväl socialister och även många liberaler kan i de flesta fall nog hålla med om det som ovan sagts om kapitalismen. Många på vänsterkanten skulle nog ändå invända att beskrivningen inte tillräckligt visar på kapitalismens rovgirighet mot människor och miljö, dess ekonomiska orättvisor etc. Så ser nämligen samtidens vänsterkritik ut i stora stycken; den vilar i huvudsak på moraliska grunder trots att Marx analys av kapitalismen inte i första hand är moralisk. Han, liksom också Hägglund, framhöll kapitalismens enorma kraft att skapa tillväxt och därmed resurser. Visst reagerade Marx på orättvisorna och agerade politiskt för en annan ekonomisk ordning, men han såg kapitalismens undergång som oundviklig på grund av profitkvotens fallande tendens även om han gärna skyndade på den utvecklingen genom organisering av en socialistisk arbetarrörelse. Också Hägglund kritiserar rovdrift, klimatpåverkan, orättvisor och andra missförhållanden som vidhäftar kapitalismens profitjakt, men i centrum för hans antikapitalistiska intresse är de tidsmässiga begränsningarna för andlig frihet. 

Den demokratiska socialism som Martin Hägglund eftersträvar vivlar på tre principer: 1) gemensamt ägande, 2) mått på värde i termer av socialt tillgänglig fri tid och 3) åt var och en efter förmåga, till var och en efter behov. 

Den första och tredje principen känner vi igen från marxismen (om än nr 3 var otydligt formulerad av Marx). Den andra vet jag inte om jag fullt ut förstår. Marx värdeteori var ju deskriptiv, ett resultat av hans analys av det kapitalistiska systemet. Mig veterligt satte han aldrig upp någon princip för ur värde ska beräknas i ett socialistiskt samhälle. Jag tror inte att han såg någon anledning till det. Men jag förstår att Hägglund är angelägen om detta. Hans ingång i kritiken av kapitalismen och pläderandet för demokratisk socialism är ju existentiell, att allt handlar om möjligheter till att optimera fri tid att ägna åt ändamålsenliga aktiviteter. Han kritiserar nutida vänster, såsom Naomi Klein och Thomas Piketty, för att endast vilja omfördela ekonomiska resurser när det är ett nytt värdebegrepp vi behöver.

När det gäller de två andra, marxka, principerna tycker jag att förklaringarna, eller snarare implikationerna, tillhör bokens sämsta sidor. Vi får tämligen otydligt läsa om en demokratisk socialism med decentraliserade kooperativ, småskaligt ägande samt om gemensamt ansvar för viss samhällsservice osv, som ibland låter som ett globalt kollektivhus. Här upplever jag det som hugskott hämtade från gamla idéer. En del har sitt ursprung från en tid före Marx, hos de utopiska socialisterna. Trots sin originalitet i övrigt har Hägglund här inget nytänkande utan kommer släpande med gammalt tankegods.

Nåväl, gammalt behöver inte vara dåligt i idéernas värld, men den som försöker sig på att skissa ett framtida socialistiskt samhälle måste förhålla sig till de gigantiska socialistiska samhällsexperiment som skakade om 1900-talet i Sovjetunionen, Kina med flera länder med kända resultat. Hägglund tar, som sagt, avstånd från dessa och betonar demokratins nödvändighet, men många av de socialister/kommunister som kom att leda eller stödja kommuniststaterna hade ursprungligen likartade visioner. ”Proletariatets diktatur” tänkte de sig endast som en övergångsfas för att hindra kapitalisterna att återta makten. Centrala frågor om hur den demokratiska socialismen ska organiseras och ledas eller vad som händer om människor vill tillbaka till marknadsekonomi förblir obesvarade av Hägglund. Det blir endast en utopi. Och är det något historien lärt oss så är det att utopier kraschar. Ändamålet har fått helga medlen och medlen har lett till totalitära diktaturer.

Som jag tidigare klargjort blev jag tämligen hänförd av bokens första del, särskilt när jag läste den första gången för snart ett år sedan. Trots att jag inte förstår relevansen i Hägglunds religionskritik, innehåller denna del fantastiska essäer om religiös tro, existentiella villkor, sekulär tro och närliggande spörsmål. Med ett antik-modernt uttryck så kan man lite förenklat säga att det är lite av ”Carpe Diem” över det hela. Men Hägglund vill längre för att blottlägga hindren för oss att leva fullödiga, andligt fria, liv. Han tar Marx till hjälp och här krackelerar hans mission, vill jag påstå, trots intressanta och goda intentioner. 

När någon pläderar för socialism bortom reformism blir jag observant, vilket har med min historia att göra. Efter att i unga år varit övertygad marxist – och tillhört dem som verkligen tog mig igenom det mesta Marx skrivit – blev jag från 25-årsåldern allt mer villrådig och delvis avståndstagande, inte mot Marx men mot tillämpad ”marxism”. Marxismen var ju den uttalade grunden för 1900-talets kommunism med dess totalitära statsbildningar. Jag läste massor av skildringar om ”den reella socialismens” länder, ofta skrivna av personer med direkta erfarenheter av kommunistisk diktatur. Jag sökte mig också till författare som teoretiskt argumenterade mot marxism, leninism, maoism etc. Det ledde i sin tur vidare till ganska omfattande idéhistoriska studier kring framväxten och utvecklingen av dominerande ideologier, från upplysningstiden och framåt; vid sidan av socialismen framför allt liberalismen med dess olika förgreningar (På sätt och vis ser jag den tidiga socialismen som en bråkig dotter till stora strömningar i 1800-talets liberalism – och, som Hägglund understryker: Marx kritik av liberalismen är en immanent kritik). 


Marx har jag dock återkommit till då och då, både till apologeter och kritiker. Med min bakgrund har det känts angeläget att grunda mina åsikter, ställningstaganden och val på någon övergripande idé om samhället och dess utveckling. Och västerländska filosofer och ideologer har länge velat positionera i förhållande till Marx, även om det avtagit senare år tillsammans med ”vänsterns” borttynande (och då menar jag inte i första hand kvantitativt utan kvalitativt genom dess allt större fokusering på andra frågor än klassiska socialistiska). Det har inneburit för min del att jag ofta blivit intresserad när jag sett någon bok eller artikel som berör Marx, eller ”marxismen” och därför var Martin Hägglunds bok självklar läsning.

Det har nog framgått att jag tycker att Martin Hägglunds Vårt enda liv i många stycken är förbryllande läsning. Ändå har det för mig också varit en läsfest alldenstund boken med skönaste språk väcker så intressanta frågor om oss själva, våra liv och vårt samhälle i samtid och framtid. Och nog behövs det böcker som tar dessa frågor på allvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s