Andra tankar om vårt enda liv

Ibland läser man en bok som kräver något extra. När boken är genomläst vill tankarna inte riktigt släppa. För jämt ett år sedan läste jag This Life av Martin Hägglund och skrev då bland annat följande: 

”Det är bland det mest intressanta jag läst på många år. Det betyder inte att jag utan vidare sväljer alla Hägglunds resonemang och slutsatser. Nej, för mig reser boken lika många frågor som svar. Och är det inte så, att verkligt intressant litteratur får en att tänka efter, rubbar ens cirklar och på så vis leder till djupare insikter – oavsett om insikterna pekar i bokens riktning eller åt annat håll?”

Ja, Martin Hägglunds bok med dess vinnande patos och säregna logos levde kvar, liksom mina frågor. När den så i höst kom ut på svenska, med titeln Vårt enda livSekulär tro och andlig frihet, läste jag den på nytt. Jag fann inget skäl att förändra mitt grundläggande omdöme; det är verkligen en intressant bok som får mig att tänka djupare om människan, hennes existentiella villkor och framtid. Men nu tog jag fram rödpennan i syfte att göra en mer kritisk genomgång. Läsningen förra vintern hade varit så överraskande. Här uppträdde en relativt ung svensk litteraturvetare, med en sällsynt framgångsrik akademisk karriär i USA, som filosof med riktigt stora tankar på tvärs mot dominerande idéströmningar i vår samtid. Och hur han gjorde det! På skönaste prosa förde han sina resonemang i samtal med några av idéhistoriska giganter, ofta genom att argumentera mot deras teser eller genom att driva dem längre. Det var lätt att bli tagen av Hägglunds resonemang, men som sagt också frågande.

Efter den kritiska nyläsningen har det tagit mig flera veckor att samla ihop mina tankar om Vårt enda liv. Tankarna klarnade. 

Sekulär tro och andlig frihet

Martin Hägglunds bok, Vårt enda liv, rör sig över stora kunskapsfält, men utan att bruka alltför mycket våld på innehållet tycker jag att man kan koka det centrala innehållet i fyra punkter:

  • Våra liv är sköra och tar verkligen slut när vi dör. Insikten om detta bör leda till att vi förmår vara trogna våra liv som ändamål; att vi kan ta ansvar för våra åtaganden, för oss själva, våra medmänniskor och vår värld; att vi har – vad han kallar – sekulär tro
  • För att vara trogna vår sekulära tro måste vi kunna fråga oss vad vi bör göra av vår tid och kunna disponera den ändamålsenligt; att vi är – vad han kallar – andligt fria och lever i vad han i Marx efterföljd kallar frihetens rike.
  • I ett kapitalistiskt samhälle är har vi sällan de tidsmässiga resurserna att vara andligt fria. Vi är alienerade och upplever livsångest eftersom vår tid är alltför upptagen av att maximera kapitalägares och samhällets vinstkrav; vi lever i vad han i Marx efterföljd kallar nödvändighetens rike.
  • Andlig frihet förutsätter att samhället organiseras så att vinstmaximering överges som värde och mål till förmån för att värde räknas som socialt tillgänglig tid för människor då de kan förverkliga sina livsändamål; att kapitalismen ersätts av demokratisk socialism.

Martin Hägglunds bok väckte stor uppståndelse i USA, där den sålt i stora upplagor och gett upphov till omfattande diskussioner, till exempel med konferenser på Harvard och Yale. Den har också fått utmärkta recensioner i engelskspråkiga tidningar som exempelvis The New Yorker och The Guardian samt kritik i Wall Street Journal. I Sverige har den också väckt viss uppmärksamhet. Boken har diskuterats i radions Filosofiska rummet vid två tillfällen och Hägglund har intervjuats och framträtt i olika sammanhang. Han var också värd i radions Sommar 2020. Självklart har boken också recenserats i riksmedia med synnerligen olika slutsatser.

Religiös kontra sekulär tro 

Vårt enda liv är består av två delar där den första delen Sekulär tro framför allt är en omfattande religionskritik. Kritiken är inte epistemologisk; den angriper inte trons sanningsanspråk. Den är snarare existentiell; den kritiserar vad tron gör med uppfattningen om våra liv, dess villkor och strävanden. Utöver kritiken utgör delen en predikan för sekulär tro och andlig frihet. 

Motivet till den omfattande religionskritiken är att alla världsreligioner förutsätter att livet inte tar slut är vi dör; att det finns ett evigt liv, reinkarnation eller liknande. Via närläsning av framför allt Augustinus och Kierkegaard diskuterar han kristendomens tro på evigheten och drar slutsatsen att den inte går att förena med de åtaganden ett ansvarsfullt liv här och nu innebär. Central är berättelsen i 1 Mosebok, där Gud uppmanar Abraham att offra sin son Isak. Abraham är beredd att följa Guds vilja och döda det käraste han har på jorden i kraft av sin tro på Gud och evigheten. Han slipper, som bekant, i sista stund. 

Många teologer, till exempel ärkebiskop Antje Jackelén, invänder skarpt mot Hägglunds slutsats och vill inte acceptera att tron på evigheten skulle medföra ett minskat engagemang för människans tidsbegränsade jordiska liv. Jag, som inte är religiöst troende, om än religionsintresserad, och därför bara kan studera förhållandena utifrån, har faktiskt också svårt att se relevansen i Hägglunds slutsats. Historien har uppvisat många religiöst troende med ett sällsynt engagemang i mänsklighetens aktuella problem och otvetydigt ställt sig på de förtrampades sida mot en förtryckande överhet. Från 1900-talet kan några, från fyra olika kontinenter, nämnas: Dietrich Bonhoffer, Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Desmond Tutu. Exemplen kan mångfaldigas. Naturligtvis finns det också gott om religiösa auktoriteter som gått maktens ärenden och tyvärr är nog sådana exempel talrikare, men det är inte relevant i denna diskussion. Hägglund är förstås medveten om religiösa ledare som delat och företrätt människors jordiska intressen. Han diskuterar Martin Luther King ingående, men menar att medborgarrättskämpen gav prov på sekulär tro i sin kamp, inte religiös tro. Därmed trollar Hägglund bort problemet, vill jag påstå. 

Det går alltså att argumentera mot Hägglunds tes med praktiska exempel, men också teologiskt. Historiskt har kyrkan både varit ointresserad och engagerad, vilket kan ha att göra med den tudelning av ande och kropp som brukar förknippas med bland andra Descartes. Från att kyrkan tidigare betonat att vår tillvaro på jorden var Guds skapelse och därför skyddsvärd, började teologer från upplysningstiden att tappa intresset för allt utanför det själsliga. Men det fanns också en motrörelse, till exempel dansken Grundtvig som betonade människans ansvar för allt levande. Och det är väl i den traditionen Svenska kyrkan numera arbetar i. En del kristna teologer säger att när Gud i Kristus gestalt lät sig födas av en kvinna i ett stall så var budskapet att det viktiga i livet inte fanns i en verklighet utanför världen utan precis tvärt om, i denna värld. I så fall skulle en kristen etik och ett kristet liv vara att värna livet som levs på jorden och den natur och det samhälle som omger det jordiska livet. Det finns också en motsatt, kontemplativ, teologi i såväl kristendom som i andra religioner, som vänder världen ryggen, men de teologiska och praktiska exemplen på engagemang för det jordiska livet är så pass många att jag inte komma ifrån att Hägglund likt en Don Quijote slåss mot väderkvarnar i detta fall. 

Det är således, vill jag påstå, möjligt att både tro på det jordiska livets ändamål och på någon form av evighet, dvs ha både en sekulär och religiös tro. Det viktiga är nog att man i sitt agerande i förhållande till sina medmänniskor gör det i första hand för detta liv, inte för en tänkt kommande existens, ett gudsrike eller motsvarande. Extrema varianter på motsatsen är den nämnda berättelsen om Abraham och hans son Isak eller de mer nutida företeelser som jihadistiska självmordsbombare som tror sig vinna en plats i paradiset. 

Jag inser att det konsekvensetiskt går att argumentera också mot ovanstående: att det viktiga är att man gör gott, inte vilka bevekelsegrunder man har. En buddhist skulle till exempel kunna peka på att goda gärningar ger god karma och därmed förbättrar möjligheten att nå det väsentliga målet: nirvana. Men jag lämnar den argumentationen obesvarad och nöjer mig med att uttrycka min uppfattning: religiös tro går att förena med sekulär tro. Man bör också notera att ateisten Marx inte ägnade stor möda åt religionskritik. Han sade ”religion är folkets opium”, inte för att religionen bedövade folket utan för att den var folkets tröst.

Även om jag vänder mig mot Hägglunds slutsats att religiös tro måste stå i vägen för sekulär tro så är jag full av beundran över de essäistiska resonemang han för i bokens första del. Det var dessa som i första hand lockade fram min hänförelse. Existentiella frågor gör sig ju påminda när man är äldre, liksom de pockade på när man var ung. I unga år handlade det väl – lite förenklat – mest om hur livet skulle bli medan det numera handlar om hur det blev; vilka val man gjort, hur man var som förälder, hur yrkeslivet tog sig ut, vad man ägnat sin tid åt osv. Här är Hägglund excellent! Här finns passager som jag gärna skulle ha velat läsa när jag var betydligt yngre, till exempel om hängivenheten till livets ändamål i stället för dess förmenta ”mål”. Han kvalar in i främsta ledet av filosofer som behandlar existentiella problem. Och då inkluderar jag Sartre, som jag intresserat mig en hel del av (och som jag finner märkligt att Hägglund inte refererar till). Vidare läste jag hans text om Knausgård med stor förtjusning. Jag har alltsedan Knausgårds romansvit Min kamp började utkomma på svenska tyckt att det varit bland det bästa som publicerats inom skönlitteratur på många år, men jag har haft svårt att definiera vad som tilltalat mig. Nu fick jag någon sorts uppenbarelse via Hägglund som väl enkelt kan sammanfattas med hans ”Fäst blicken!”, dvs Knausgårds existentiella patos.

Andlig frihet och demokratisk socialism

Om bokens första del är en predikan för sekulär tro så är den andra delen, Andlig frihet, en underökning av möjligheterna för oss att på allvar råda över våra ändliga liv på ett för oss ändamålsenligt sätt. Men delen är också ett politiskt-filosofiskt manifest mot kapitalism och för demokratisk socialism. Här öppnar Hägglund som marxist, eller snarare marxolog, och stänger om sig som en utopisk kommunist. Det är dock viktigt att understryka att hans socialism inte bejakar den ”den reella socialismens” länder, dvs de kommunistledda stater som vi främst känner som diktaturer och dödsbringande förbrytare mot mänskligheten. Han tar tydligt avstånd från dessa. Lenin, Stalin och Mao är inte hans profeter, men Marx är det. En del sentida marxister såg ju en möjlighet till sansad diskussion om Marx och marxism efter 1989, när man hoppades att slippa förknippas med de störtade ”kommunistiska” despotregimerna. Det har väl gått sisådär, men Hägglund är ändå kanske ett tecken på detta. Själv använder Hägglund inte begreppet kommunism för att definiera sina åsikter men visst är det kommunism i en sorts kärnbetydelse han eftersträvar med ”demokratisk socialism”.  Målet är för Hägglund detsamma som för Marx kommunism: ”Från var och en efter förmåga till var och en efter behov”

Hägglunds marxism är originell, kan man tycka, och har föga gemensamt med andra sentida marxister. Att angripa frågan om hur samhället bör se ut med utgångspunkt från möjligheter till andlig frihet är ett nytt och annorlunda angreppssätt. Men Hägglund är noga med att visa att han finner stöd hos Marx. I denna fråga vänder han sig främst till lärofaderns ungdomliga arbeten, ännu påverkade av unghegelianismen. Där resonerar Marx utförligt om alienation, vilket på sätt och vis är motsatsen till andlig frihet – och på så vis blir Marx utgångspunkt ungefär densamma, kan man tänka. Mycket kommer från Ekonomisk-filosofiska manuskripten, som jag tror att Marx aldrig publicerade. Men sak samma, utgångspunkten är likväl intressant. 

Eftersom andlig frihet, enligt Hägglund, innebär att vi har möjlighet att tänka över våra livsval och leva ändamålsenligt så blir de tidsmässiga resurserna centrala i hans argumentation. Många människor som arbetar i sitt anletes svett för att få livet att gå ihop har inte tiden som krävs för att reflektera över och agera för vad hen uppfattar som livets ändamål, vilket leder till livsångest och alienation. 

Hägglund använder Marx värdeteori för att underbygga sin argumentation. Enkelt uttryckt innebär den att en varas värde bestäms av den samhälleligt genomsnittliga arbetstiden som krävs för att framställa varan. De som kontrollerar produktionsmedlen (kapitalisterna) betalar dock inte mer i lön än vad som är nödvändigt och utvinner därför mervärde, vinst, från produktionen efter försäljning av varan. Mervärdeteorin har diskuterats i över hundra år av såväl liberala som marxistiska nationalekonomer. Den har avvisats, problematiserats eller försvarats, och särskilt gäller det teorin om ”profitkvotens fallande tendens” som är en konsekvens av mervärdeteorin. Även Marx själv problematiserar teorin i Kapitalets tredje del. Hägglund tillhör en, vad jag förstår, liten grupp som tämligen dogmatiskt håller fast vid teorin och dess implikationer, där den yttersta konsekvensen är att kapitalismen bär inom sig egenskaper som kommer att leda till dess undergång eftersom profitkvoten kommer att minska i takt med varuproduktionens mekanisering. 

Här lämnar jag värdeteorin då det skulle föra för långt att utveckla tankegångarna. Det viktiga för Hägglunds budskap är i vilket fall att andlig frihet bara kan nås om kapitalismens värdemått, samhälleligt arbetad tid, ersätts av socialt tillgänglig tid som värdemått, eller annorlunda uttryckt: att strävan efter vinstmaximering ersätts av en strävan att maximera människors fria tid att ägna sig åt det ändamålsenliga i livet. Detta kan bara bli fallet under en demokratisk socialism, menar Hägglund.

Jag har lyssnat till Martin Hägglund i radio och via videolänk vid flera tillfällen. När han talar om sekulär tro och kritiserar religion är han välformulerad och intressant. Men när jag lyssnade till honom i Katalys webbsända seminarium om andlig frihet och demokratisk socialism blev jag bekymrad. Han var rörig och stakande, ibland med långa pauser när han föreföll att inte veta vad han skulle säga. Det var märkligt, tycker jag, med tanke på att han måste ha talat många gånger om detta hemma i USA. Nåväl, det kanske var något tillfälligt; att han var ur form eller så. Ändå kan jag inte frigöra mig från intrycket att framträdandet kanske var symtomatiskt. Bokens andra del, Andlig frihet, upplever jag som lite rörig i tankegångarna med en ofullgången analys av den moderna kapitalismen och en nästan naiv beskrivning av en framtida demokratisk socialism.  

Hägglunds beskrivning av kapitalistiska produktionsförhållanden upplever jag i många stycken som obsolet. Det är en sorts ”idealkapitalism” han beskriver, där en tydligt definierad arbetarklass producerar profit åt kapitalisterna och får arbeta så mycket att det inte finns tidsmässiga möjligheter till ett uns av andlig frihet. Ungefär så beskrev Marx förhållandena under sin samtid, och det var av pedagogiska skäl förenklat redan då. Visserligen är det naturligt att förenkla; det gör alla som sysslar med nationalekonomi. Men förenklingen får inte bli en karikatyr. 

Utvecklade länder är i dag så mycket mer stratifierade i olika nivåer med otaliga förhållanden till produktionsmedlen. Den klassiska varuproducerande arbetarklassen blir allt mindre medan tjänsteproducerande yrkesutövare blir allt fler. Och folk i gemen, arbetare och lägre tjänstemän, har i dessa samhällen en levnadsnivå som var otänkbar för tidigare generationer arbetare, även om det också finns många som lider av ekonomiska svårigheter och arbetar under usla arbetsförhållanden. Hägglund verkar anse att människor sällan har utrymme för andlig frihet, att de saknar tidsmässiga möjligheter att reflektera över sina liv och göra ändamålsenliga livsval, men är det verkligen så?

I boken återkommer Hägglund då och då till att många sysselsättningar i kapitalistiska samhällen trots allt är ett uttryck för andlig frihet. Han nämner till exempel sitt eget arbete, där han understryker att han finner detta i stort sett andligt fritt. Kanske är det ett uttryck för hans egen sociala tillvaro och egna preferenser när hans exempel på andliga sysselsättningar uteslutande handlar om konstnärliga eller forskande arbeten. Många människor som arbetar inom industri, hantverk, omsorg, vård, utbildning har nog svårt att förlika sig med tanken att deras arbeten uteslutande saknar andlighet i den mening Hägglund ger begreppet, eller åtminstone ändamålsenlighet. Även om man är tvingad att följa arbetstider och rutiner och har arbetsuppgifter som är fysiskt eller psykiskt tunga kan man finna stolthet och glädje i arbetet. Många arbetar ju till exempel för andra människor, vilket kan skänka djup arbetstillfredsställelse. För mig, och jag tror för många med mig, är det svårt att se en distinkt skillnad mellan socialt nödvändig tid och socialt fri tid. 

Dessutom har den tid vi under en livscykel ägnar åt yrkesarbete blivit betydligt kortare än på Marx tid, och redan på hans tid var den kortare än i förindustriella samhällen. Inte minst i vårt land studerar vi längre, har kortare arbetsveckor, har längre semestrar, är föräldralediga och lever längre efter pension. Den genomsnittliga livsarbetstiden i EU är i dag 35,4 år. Sverige ligger högst i EU med 41,2 år. För drygt hundra år sedan var den genomsnittliga veckoarbetstiden i vårt land nära 60 timmar och det saknades lagstadgad rätt till semester och barnledighet. Dessutom var åren i arbetslivet fler – om man överlevde. 

Därmed inte sagt att det råder stora missförhållanden i form av kapitalistisk rovdrift på miljö och människor, särskilt om vi höjer blicken och skådar bortom Sverige och andra välutvecklade ekonomier. De globala välståndsklyftorna är enorma och stora andelar av världens befolkning lider brist näringsrik mat, rent vatten, hyggliga bostäder, god utbildning och basal sjukvård. Många lever dessutom under förtryck och otrygghet på grund av diktatoriska regimer, religiös fanatism och krigiska konflikter. Det mesta kan lastas på postkoloniala strukturer, maktfullkomliga diktatorer och kapitalistisk profithunger. 

Men som Hägglund i Marx efterföljd pekar på: kapitalismen skapar också tillväxt. Den ekonomiska utveckling som världen har skådat sedan Marx tid är enorm och mycket har också kommit folkflertalet till del genom marknadsekonomi och globalisering. Och utvecklingen har varit exponentiell med en rasande takt sedan andra världskriget. År 1850 levde 85 procent av världsbefolkningen i ”extrem fattigdom”. År 1900 var siffran 77 procent för att 1950 minska till 60 procent. I dag lever ca 10 procent i extrem fattigdom. Från 1950 har medellivslängden ökat från 50 år till 72 år! Utvecklingen har varit lika stor inom andra områden som utbildning, barnadödlighet, konflikter etc. Samtidigt har klyftorna ökat i så måtto att en liten grupp superrika blir allt rikare och ökar avståndet från de fattiga. En procent äger mer än resten av världen tillsammans. Men sant är också att den starkt växande medelklassen ökat sina inkomster rejält. Det största problemet torde vara att en minoritet av mycket fattiga människor i utvecklingsländer lämnats på efterkälken. Ett likartat mönster ser vi även i Sverige, om än på en betydligt högre nivå. Rika blir allt rikare och i den växande medelklassen sprider sig det ekonomiska välståndet. Kvar blir en minoritet med knappa ekonomiska tillgångar; de arbetslösa, de med osäkra anställningsformer, de underbetalda inom främst kvinnodominerade yrken. Många av dem är invandrare. 

Såväl socialister och även många liberaler kan i de flesta fall nog hålla med om det som ovan sagts om kapitalismen. Många på vänsterkanten skulle nog ändå invända att beskrivningen inte tillräckligt visar på kapitalismens rovgirighet mot människor och miljö, dess ekonomiska orättvisor etc. Så ser nämligen samtidens vänsterkritik ut i stora stycken; den vilar i huvudsak på moraliska grunder trots att Marx analys av kapitalismen inte i första hand är moralisk. Han, liksom också Hägglund, framhöll kapitalismens enorma kraft att skapa tillväxt och därmed resurser. Visst reagerade Marx på orättvisorna och agerade politiskt för en annan ekonomisk ordning, men han såg kapitalismens undergång som oundviklig på grund av profitkvotens fallande tendens även om han gärna skyndade på den utvecklingen genom organisering av en socialistisk arbetarrörelse. Också Hägglund kritiserar rovdrift, klimatpåverkan, orättvisor och andra missförhållanden som vidhäftar kapitalismens profitjakt, men i centrum för hans antikapitalistiska intresse är de tidsmässiga begränsningarna för andlig frihet. 

Den demokratiska socialism som Martin Hägglund eftersträvar vivlar på tre principer: 1) gemensamt ägande, 2) mått på värde i termer av socialt tillgänglig fri tid och 3) åt var och en efter förmåga, till var och en efter behov. 

Den första och tredje principen känner vi igen från marxismen (om än nr 3 var otydligt formulerad av Marx). Den andra vet jag inte om jag fullt ut förstår. Marx värdeteori var ju deskriptiv, ett resultat av hans analys av det kapitalistiska systemet. Mig veterligt satte han aldrig upp någon princip för ur värde ska beräknas i ett socialistiskt samhälle. Jag tror inte att han såg någon anledning till det. Men jag förstår att Hägglund är angelägen om detta. Hans ingång i kritiken av kapitalismen och pläderandet för demokratisk socialism är ju existentiell, att allt handlar om möjligheter till att optimera fri tid att ägna åt ändamålsenliga aktiviteter. Han kritiserar nutida vänster, såsom Naomi Klein och Thomas Piketty, för att endast vilja omfördela ekonomiska resurser när det är ett nytt värdebegrepp vi behöver.

När det gäller de två andra, marxka, principerna tycker jag att förklaringarna, eller snarare implikationerna, tillhör bokens sämsta sidor. Vi får tämligen otydligt läsa om en demokratisk socialism med decentraliserade kooperativ, småskaligt ägande samt om gemensamt ansvar för viss samhällsservice osv, som ibland låter som ett globalt kollektivhus. Här upplever jag det som hugskott hämtade från gamla idéer. En del har sitt ursprung från en tid före Marx, hos de utopiska socialisterna. Trots sin originalitet i övrigt har Hägglund här inget nytänkande utan kommer släpande med gammalt tankegods.

Nåväl, gammalt behöver inte vara dåligt i idéernas värld, men den som försöker sig på att skissa ett framtida socialistiskt samhälle måste förhålla sig till de gigantiska socialistiska samhällsexperiment som skakade om 1900-talet i Sovjetunionen, Kina med flera länder med kända resultat. Hägglund tar, som sagt, avstånd från dessa och betonar demokratins nödvändighet, men många av de socialister/kommunister som kom att leda eller stödja kommuniststaterna hade ursprungligen likartade visioner. ”Proletariatets diktatur” tänkte de sig endast som en övergångsfas för att hindra kapitalisterna att återta makten. Centrala frågor om hur den demokratiska socialismen ska organiseras och ledas eller vad som händer om människor vill tillbaka till marknadsekonomi förblir obesvarade av Hägglund. Det blir endast en utopi. Och är det något historien lärt oss så är det att utopier kraschar. Ändamålet har fått helga medlen och medlen har lett till totalitära diktaturer.

Som jag tidigare klargjort blev jag tämligen hänförd av bokens första del, särskilt när jag läste den första gången för snart ett år sedan. Trots att jag inte förstår relevansen i Hägglunds religionskritik, innehåller denna del fantastiska essäer om religiös tro, existentiella villkor, sekulär tro och närliggande spörsmål. Med ett antik-modernt uttryck så kan man lite förenklat säga att det är lite av ”Carpe Diem” över det hela. Men Hägglund vill längre för att blottlägga hindren för oss att leva fullödiga, andligt fria, liv. Han tar Marx till hjälp och här krackelerar hans mission, vill jag påstå, trots intressanta och goda intentioner. 

När någon pläderar för socialism bortom reformism blir jag observant, vilket har med min historia att göra. Efter att i unga år varit övertygad marxist – och tillhört dem som verkligen tog mig igenom det mesta Marx skrivit – blev jag från 25-årsåldern allt mer villrådig och delvis avståndstagande, inte mot Marx men mot tillämpad ”marxism”. Marxismen var ju den uttalade grunden för 1900-talets kommunism med dess totalitära statsbildningar. Jag läste massor av skildringar om ”den reella socialismens” länder, ofta skrivna av personer med direkta erfarenheter av kommunistisk diktatur. Jag sökte mig också till författare som teoretiskt argumenterade mot marxism, leninism, maoism etc. Det ledde i sin tur vidare till ganska omfattande idéhistoriska studier kring framväxten och utvecklingen av dominerande ideologier, från upplysningstiden och framåt; vid sidan av socialismen framför allt liberalismen med dess olika förgreningar (På sätt och vis ser jag den tidiga socialismen som en bråkig dotter till stora strömningar i 1800-talets liberalism – och, som Hägglund understryker: Marx kritik av liberalismen är en immanent kritik). 


Marx har jag dock återkommit till då och då, både till apologeter och kritiker. Med min bakgrund har det känts angeläget att grunda mina åsikter, ställningstaganden och val på någon övergripande idé om samhället och dess utveckling. Och västerländska filosofer och ideologer har länge velat positionera i förhållande till Marx, även om det avtagit senare år tillsammans med ”vänsterns” borttynande (och då menar jag inte i första hand kvantitativt utan kvalitativt genom dess allt större fokusering på andra frågor än klassiska socialistiska). Det har inneburit för min del att jag ofta blivit intresserad när jag sett någon bok eller artikel som berör Marx, eller ”marxismen” och därför var Martin Hägglunds bok självklar läsning.

Det har nog framgått att jag tycker att Martin Hägglunds Vårt enda liv i många stycken är förbryllande läsning. Ändå har det för mig också varit en läsfest alldenstund boken med skönaste språk väcker så intressanta frågor om oss själva, våra liv och vårt samhälle i samtid och framtid. Och nog behövs det böcker som tar dessa frågor på allvar.

12 reaktioner på ”Andra tankar om vårt enda liv

  1. Christer Pontér skriver:

    Nu Stefan har jag läst din reflektion över Hägglunds ”Vårt enda liv …” ett par gånger och skulle gärna vilja kommentera, inte dina och Hägglund åsikter, utan hur diskussion förs, alltså vad som tyst tas för givet. Dessa insikter är inget som jag själv hittat på utan förvärvat under de senaste 10-15 åren av studier i idéhistoria, filosofi och vetenskapsteori. Det började med David Hume. Ett av fundamenten i Humes tankar finns inbyggda i följande citat från din text: ”Målet är för Hägglund detsamma som för Marx kommunism: ”Från var och en efter förmåga till var och en efter behov”. … Det blir endast en utopi. Och är det något historien lärt oss så är det att utopier kraschar. Ändamålet har fått helga medlen … ”.
    Jag vill starkt poängtera att inget fel eller förkastligt uttrycks i detta citat, tvärtom uttrycks ju en otvetydig medmänsklighet. Men varför kraschar utopier? Hur hänger ett ändamål ihop med en utopi? Vad är det som gör att ett ändamål är utopiskt? Vad är motsatsen till ett utopiskt ändamål? I den historiskt filosofiska utveckling sedan Hume har en avgörande delning identifieras mellan vad som bör vara och vad som är eller varit. Vi önskar eller det bör vara så beskaffat att ”från var och en efter förmåga till vara och en efter behov”. Detta skulle vi kunna tillskriva teoretisk ideologi. Det som däremot varit eller vi erfarit skall tillskrivas teoretisk vetenskap. Den teoretiska vetenskapen bygger alltså sina teorier på fenomen som upprepar sig, inte på hur fenomen bör vara enligt våra önskningar. Detta innebär då att naturlagar är inget som finns i naturen i sig utan är regelbundna och återkommande händelser som vi DÅ DEFINIERAR SOM LAGAR. I ekonomisk teori är det t.ex. en ekonomisk lag att valutan förlorar i värde då man mångfaldigar betalmedlet. Det är lika när priset på ett äpple faller då skörden blir större, äpplena mångfaldigas. Jag tror Stefan att i denna kontext förklaras ”profitkvotens fallande tendens” som givetvis inte har något att göra med ett systems undergång. Det framgår av resonemanget att en vetenskaplig teori bara och endast talar om vad som hänt och säger därmed inget om framtiden. När vi gör ingrepp eller interfererar i ekonomin t.ex. ”reformer”, skatter, tullar, etc så finns inget bättre att tillgå för att förutsäga effekten än vår erfarenhet av upprepningar innan ”reformen” verkställts. Typiskt för profeter är just att de framför önskningar eller hur tingen bör vara utan att ta hänsyn till vetenskaplig kunskap – därför kraschar utopier. Det finns ett flertal seriösa verk publicerade i början av 1900-talet som i detalj kartlägger effekterna om vi bryter mot ekonomiska lagar. Dessa verk visar i detalj hur ett socialistiskt land, alltså ett land där de ekonomiska lagarna avskaffats kommer att implodera, vilket också hände i slutet på 1900-talet. Detta var ingen överraskning för seriös ekonomisk vetenskap redan i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. De ekonomiska lagarna kan inte fungera om den inte råder fritt utbyte av åsikter, varor och tjänster mellan medborgarna. ”Demokratisk socialism” är en antinomi eftersom demokrati är ett fritt utbyte av åsikter, varor och tjänster mellan medborgarna och socialism är avskaffandet av dessa. En aspekt på ”sekulär tro” motsvarar också en uppfattning inte få har om vetenskaplig teori. Dessa tror på vetenskapliga teorier på samma vis som religösa tror på det religiösa budskapet. En vetenskaplig teori är ingen ”sekulär tro”.

  2. Tack Christer för de tankar du förmedlar! I sinom tid hoppas jag kunna svara. Jag är på resa och orkar inte skriva på mobilen. Dessutom är det länge sedan jag läste och skrev om Hägglunds bok, vilket betyder att jag nog behöver tid att återvända till det lästa och skrivna för att kunna formulera ett svar. Det är ju inte enkla frågor, tycker jag.

  3. Stefan Wikén skriver:

    Jag skrev i mitt förra och korta svar att jag nog behöver gå tillbaka till Hägglund och mina tidigare nedpräntade tankar om hans bok. När jag nu åter läser igenom vad du skrivit inser jag att du för en metadiskussion och inte alls utgår från Hägglund, som du kanske inte har läst. Jag kan inte heller se att du mer än i ett avseende diskuterar mina reflektioner om hans bok, nämligen det jag skrev om utopier.

    Det är förstås inte fel, särskilt som reflektioner kring utopiska ideologier är mycket central för mig och något som jag i olika fora återkommit till många gånger genom åren, men än mer har reflektionerna stannat i läsfåtöljen. Naturligtvis har det med min egen politiska historia att göra. Studiet av politiska idéer, framför allt olika varianter av liberala och socialistiska idéer, har genom åren varit tämligen omfattande. Jag har nog varit en ”sökare” (ja, jag tycker nog detta vanligen religiösa begrepp är träffande). Studierna var dock betydligt mer omfattande förr än i dag. Kanske beror det på att jag inte lyckats dra så många fler slutsatser om min egen position i förhållande till olika tankeströmningar. Jag har väl landat i någon sorts socialliberalism, grundad på en stark övertygelse om människans individuella frihet och rätt i kombination med samhälleliga, demokratiskt processade, åtgärder för en rimlig jämlikhet vad gäller hennes möjligheter i samhället (Om detta finns mycket att säga, men faller vid sidan av denna diskussion).

    Jag måste ge dig en eloge, Christer, för det engagemang du sent i livet lagt ned i de akademiska studier du beskriver. Kanske borde jag också gjort något åt det hållet; universitetskurser och det som hör till ger ju vanligen en struktur åt studierna och framför allt får man möjlighet att pröva sina tankar gentemot andra intresserade. Mina ”fria” studier har saknat den systematiken och tankeprövningen har mest fått nöja sig med en inre dialog.

    Den väsentliga tankegången i din kommentar är förstås den om utopier, där du inleder med att citera min kritik av Hägglunds bok: att utopier alltid kraschar, främst för att man låter ”ändamålet helga medlen”. Egentligen är det ett förenklat påstående som här handlar om den samhällsorganisering Hägglund utmålar jämförd med erfarenheterna av de totalitära utopiska samhällsvisionerna som 1900-talshistorien känner, till exempel leninismens/stalinismens Sovjetunionen, nazismens Tyskland, maoismens Kina etc, men också de utopiska mindre samhällen i exempelvis 1800-talets USA. Utopier med anspråk på totala samhällsomvandlingar har verkligen alltid kraschat av förklarliga skäl. Men utopiska tankar har ju också funnits och förverkligats i mindre format. Allmän och lika rösträtt var på sätt och vis en utopi en gång, liksom många andra politiska, sociala, tekniska och ekonomiska samhällsförändringar. En intressant bild ger Ronny Ambjörnsson i sin bok ”Fantasin till makten”, där han citerar en text om ett önskesamhälle, skriven inom en nykterhetsloge i Holmsund 1925. Den handlar om hygienutrymmen, arbetstid, semester, teknisk utveckling, medbestämmanderätt, kultur mm. Mycket av det beskrivna är i dag självklar verklighet för de flesta i vårt land. Ernst Wigforss skrev på sin tid om ”provisoriska utopier” som kunde förändras; ett slags arbetshypoteser i reformarbetet. Här fanns inga totalitära anspråk. Om man tycker att Ambjörnsson och Wigforss är för ”vänster” i sina texter så kan man läsa liberalen Lars Gustafssons ”Bilderna på solstadens murar” som i ett antal essäer behandlar utopier från skilda tider på ett intressant sätt.

    ”Typiskt för profeter är just att de framför önskningar eller hur tingen bör vara utan att ta hänsyn till vetenskaplig kunskap – därför kraschar utopier”, skriver du. Jag ser dock ett annat problem: De totalitära utopierna kraschade på grund av en förenklad eller bristande etik. Tanken på ett samhälle som var klasslöst, rasrent, ekonomiskt utvecklat eller vad tanken kunde vara innebar att man accepterade otaliga offer som ansågs stå i vägen. Det är ju en variant på ett klassiskt dilemma i den praktiska filosofin (och dilemmat finns i alla samhällen; vi accepterar ju trafikdöda för kommunikationernas skull osv om än detta dilemma förstås inte går att jämföra med totalitära samhällsbildningar som väl knappast anser offer som ett dilemma). Dessutom vill jag tillägga att till exempel den kommunistiska utopin kraschade inte i slutet av 1900-talet, som du skriver, utan tämligen omgående, efter revolutionen/statskuppen när en brutal diktatur konstituerades. Däremot kraschade den militariserade planekonomin och den kommunistiska diktaturen med den.

    Jag förstår inte vilken definition av demokrati respektive socialism du utgår ifrån när du skriver: ”Demokratisk socialism” är en antinomi eftersom demokrati är ett fritt utbyte av åsikter, varor och tjänster mellan medborgarna och socialism är avskaffandet av dessa. Demokrati rör styrelsesättet, inkluderande demokratiska fri- och rättigheter, men har inget med varu- eller tjänsteutbyte att göra, enligt vedertagna definitioner. Däremot har marknadsekonomi och demokrati historiskt följts åt – och det finns förstås en anledning till detta. Socialism å sin sida har dock med varu- och tjänsteutbyte att göra, åtminstone i sin klassiska form, men inte med fritt utbyte av åsikter. Jag är naturligtvis lika medveten som du om att alla samhällen som kallat sig socialistiska inskränkt åsiktsfriheten (och värre än så!), men socialistiska idéströmningar har funnits och finns av många skilda slag. Exempelvis var vår svenska socialdemokrati programmatiskt ett socialistiskt parti åtminstone fram till 1940-talet och många skulle vilja påstå mycket längre. De demokratiska rättigheter vi i dag åtnjuter är, som bekant, framdrivna av just detta socialistiska parti i allians med liberaler.

    Det blev ett långt svar och mycket skulle kunna tilläggas eftersom du berör så viktiga frågor värda att diskutera. Men här sätter jag punkt.

  4. Christer Pontér skriver:

    Stefan, denna mening – ”Marx värdeteori var ju deskriptiv, ett resultat av hans analys av det kapitalistiska systemet.” – kan omformuleras i två meningar men med samma innebörd:

    – Värdeteorin blev resultatet genom eller på grund av att Marx formulerade sig deskriptivt.

    och

    – Värdeteorin blev resultatet genom eller på grund av att Marx formulerade sig analytiskt.

    Vi kan också notera synonymer till deskriptiv som beskrivande eller icke-analytisk. Den ursprungliga meningen blir därmed en paradox: Värdeteorin blev resultatet genom eller på grund av att Marx formulerade sig icke-analytiskt och analytiskt.

    Varför bli meningen en antinomi, alltså en logisk motsägelse? Orsaken till den logiska motsägelsen är ju att en teori inte kan karakteriseras som deskriptiv utan är ett resultat av ett analytiskt förfarande. Intrycket man får i denna kontext är ju att begreppet deskriptiv används här för att tyst förutsätta att värdeteorin existerar av sig själv – den är så att säga bara beskriven utifrån rådande verklighet.

    Hur ska vi då illustrera innebörden av deskriptivt respektive analytiskt förfarande.

    Vi t.ex. sitter på en bergstopp och beskriver händelseutvecklingen, solen går upp i öster och ner i en vacker solnedgång i väster samtidigt som vi själva är i fullständig vila, alltså orörliga. Detta är alltså en beskrivning av våra sinnesintryck. Den grekiska astronomen och matematikern Ptolemaios publicerade sitt arbete Almagest ca 100 e.kr. där dessa sinnesintryck är transformerade till en teori, alltså ett analytiskt förfarande. Den geocentriska teorin. Detta är den första vetenskapliga och matematiskt grundade teori om himlakropparnas inbördes rörelser med så kallade epicykler. Under 1500 år användes matematiska epicykler, med stor framgång, till att förklara planeternas banrörelser. Dessa försvann i början av 1600-talet i och med Keplers analys (Keplers lagar) av Tycho Brahes astronomiska data.

    Stefan, dessa illustrationer är ju abstrakta tankar, tankar om känslor och sinnen och tankar om logiskt tänkande. Vår hjärna omvandlar de abstrakta tankarna till huvudsakligen bilder som får till följd att bilderna döljer tankarnas egentliga karaktär.

    Ytterligare ett exempel på detta fenomen ger den namnkunnige nobelpristagaren i kemi Linus Pauling. Pauling blev ifrågasatt av andra mycket namnkunniga kemister då han föreslog en molekylstruktur för substansen bensen (C6H6). Hans kontrahenter påstod att den molekylstruktur som Pauling föreslog omöjligen kunde existera. Pauling visade då i en fullständigt briljant utläggning att de molekylstrukturer som de andra kemisterna ansåg existerade inte heller kunde existera i den mening som de tillskrev existens. Kemisterna hade förväxlat en bild med abstrakta tankar. Pauling löste problemet med den icke existerande molekylstrukturen genom så kallad superposition. En molekylstruktur i vetenskaplig och VERKLIG mening är ett idealiserat tillstånd (abstrakta tankar) baserad på kemiska data (atomavstånd, mättnadsgrad etc.) – det är alltså ingen bild av ett ting eller en substans.

    Jag kan visa på ett exempel inom ekonomin hur ”vår hjärna transformerar abstrakta tankar till bilder” och gör genom denna psykiska process händelserna till ett ontologiskt faktum, alltså hur verkligheten är beskaffad. I den ekonomiska vetenskapen kan man läsa om följande ingång där värde och överskott behandlas;

    En fiskare går längs stranden och fångar fisk med bara händerna. Han fångar sex fiskar om dagen. Arbetsinsatsen är givetvis lika med utfallet på 6 fiskarna. En annan fiskare har tillgång till båt och nät och kan nu fånga 60 fiskar om dagen. Arbetsinsatsen, båten och nätet är givetvis det materiella bidraget till det materiella utfallet på 60 fiskar. Detta illustrerar två olika produktionsprocesser där de materiella produktionsfaktorerna givetvis är lika med det materiella utfallet. Det finns alltså inget materiellt ”överskott” inom varje produktionsprocess. Men om vi nu betraktar och jämför utfallet mellan de två produktionsprocesserna så uppfattar vi ett relativt överskott på 54 fiskar i den effektivare processen. Men detta överskott är inget materiellt överskott utan ett relativt – alltså det är en abstrakt tanke (54 fiskar) och ingen materiellt ting eller substans (”bilder”). (Detta mänskliga fenomen – förhållandet mellan abstrakta tankar och sinnen – behandlas i den vetenskapliga psykologin.)

    Man undrar ju i sitt stilla sinne vad ditt syfte är med en skrivning som denna; ”Mervärdesteorin har diskuterats i över hundra år av såväl liberala som marxistiska nationalekonomer. Den har avvisats, problematiserats eller försvarats,…” . Stefan, mervärdesteorin, är en exploateringsteori, som har tänks ut av Marx. Marx har tagit idén om att arbete skapar värde från bl.a. Ricardo och omvandlat denna till en utsugnings-teori. En klassisk historisk ingång till vederläggandet av bl.a. exploateringsteorin är utmaningen som det innebär att förklara värdet eller priset på just arbete. Om arbete förklarar värdet hur förklarar vi då värdet på arbete? Dessa resonemang har ju inget att göra med om vi ansluter oss till fascisterna, socialisterna eller liberalerna.

    I ekonomisk-vetenskaplig teori används de oskiljaktiga begreppen vinst och förlust eftersom betraktelsesättet är relativt, alltså abstrakta tankar. När vi då använder t.ex. vinstmaximering i annan kontext än den ekonomiska så uppstår en paradox eftersom vi inte kan säga förlustmaximering. Det blir alltså obegripligt vad vi syftar till med begreppet vinstmaximering i annan kontext än den avsedda.

    Hur leds våra abstrakta tankar till bilder när vi hör begrepp som ”kapitalist”, ”arbetare”, eller för den skulle ”jude”, ”katolik” eller ”kines”? Är det en bild (”identitet”) eller en abstrakt tanke? Hur ska vi uppfatta Jonas Sjöstedt önskan att ”vi vill inte ha riskkapitalister i den offentliga sektorn?” Varför kan vi inte byta ut begreppet ”jude” med ”riskkapitalist”? Jo, därför att vi inte förstår att begreppen ”jude” och ”riskkapitalist” har en sådan innebörd att en och samma individ kan vara ”jude” eller ”riskkapitalist” på förmiddagen och ”katolik” eller ”arbetare” på eftermiddagen. De som fångas av bilden eller ”identiteten” kan gå så långt som att påstå att ”riskkapitalisten” inte är önskvärd och att ”juden” är den kosmopolitiska sammansvärjningens ondska. Begreppet riskkapitalist hör till kontexten ekonomi och begreppet ”jude” hör till kontexten religion. Begreppen är ”funktioner” inte ”identiteter” eller ”substanser”. Notera att denna ”psykiska sammanblandning” är lika vanlig inom naturvetenskap, ekonomi, politik, psykologi som ideologi.

    1. Jag har läst din kommentar flera gånger men blir inte klokare på vad du är ute efter i relation till min recension av Martin Hägglunds bok. Det vanliga är ju, när man diskuterar recensioner, att man gör det med utgångspunkt från att man har läst boken och ifrågasätter recensentens åsikter om densamma. Din kommentar uppfattar jag mer som grälsjuk och kanske också mästrande.

      Min recension avsåg förstås inte att utveckla tankar kring Marx’ värdeteori. Jag tog endast upp den i avsikt att ifrågasätta Hägglunds argumentation om en tänkt framtida ”värdeteori”, som skulle villa på ”socialt tillgänglig tid”. I detta syfte använde jag begreppet ”deskriptiv” om Marx’ värdeteori för att påpeka det enkla faktum att värdeskapandet under kapitalismen, enligt Marx, inte var någon idé eller något beslut av någon utan en ekonomisk lag som följde av hans analys av det kapitalistiska produktionssättet. Kanske var det ett oförsiktigt ordval, men jag har konstaterat att ”deskriptiv analys”, som du anser är en antinomi, används som begrepp inom statistisk forskning om analys som vilar på insamlande av statistiska data.

      Hursomhelst: nog förstår jag att Marx’ värdeteori är analytisk, det tror jag nog att du inser. Du gör ett stort nummer av det du kallar en paradox, att värdeteorin presenteras både som deskriptiv och analytisk, utan ta hänsyn till sammanhanget. Marx beskrev (deskriptivt) hur värde skapas under kapitalismen, enligt sin teori som vilar på studier av klassiska ekonomer (Smith, Ricardo) samt analys av faktiska förhållanden i framför allt 1800-talets Storbritannien (Han hade förstås även en teori om hur arbetskraftens – inte arbetets, som du skriver – värde skapas). Den som läser Kapitalet ska finna att det väldiga trebandsverket i huvudsak innehåller beskrivningar för att underbygga analyserna.

      Om jag i min recension gav intrycket att den marxka värdeteorins huvudsakliga egenskap som teori är deskriptiv så var det olyckligt, men borde inte föranleda några större anmärkningar sett till sammanhanget.

      Mina studier av Marx’ värdeteori är i huvudsak femtio år gamla. Jag läste Kapitalet i tre band så snart de kom ut i nyöversättning 1969–1973, då jag bara var i tjugoårsåldern. Därefter har jag mer översiktligt läst om marxistisk ekonomisk teori i kommenterande böcker och under de senaste decennierna nästan inte alls. Ett undantag var när jag för ett par år sedan läste Sven-Erik Liedmans utmärkta Marx-biografi. Dessutom gjorde jag lite efterforskningar om mer nutida debatt om mervärdeteorin i samband med att jag i fjol läste Hägglunds bok. Mina tidiga och mer omfattande studier är förstås rostiga vid det här laget, men jag finner ingen anledning till att i dag fördjupa mig mer.

      I övrigt blir jag mest förbryllad av din kommentar. Ingenting verkar ha med min recension att göra på annat sätt än att du hänvisar till lösryckta meningar som inte är bärande för mina åsikter om Hägglunds bok. Kommentaren framträder mer som ett idéhistoriskt lärdomsdocerande också inom områden jag är väl inläst på (ja, t.o.m. skrivit lärobokstexter om).

      Men visst presenterar du också några intressanta tankar om ”bilder” som är värda att diskuteras även om jag nog inte förstår argumentens relevans i förhållande till min recension eller min förra kommentar. Med det diskussionsmaneret blir skriftväxlingen inget samtal utan endast ensidigt torgförande av egna åsikter om det ena eller andra utanför ämnet.

      Christer, jag tycker verkligen att det är kul att läsare kommenterar mina texter. Få gör det trots att hyfsat många läser dem (WordPress levererar statistik). Jag tycker också det är intressant att bli intellektuellt utmanad. Men jag hoppas på ärliga dialoger, där samtalspartnern läser vad jag skriver och inte lägger in egna ”bilder” av vad jag söker förmedla.

  5. Christer Pontér skriver:

    Stefan,

    Det spelar väl egentligen ingen roll vem personen är som använder sig av begrepp som t.ex. ”socialt tillgänglig tid”, oavsett om det är du, Hägglund eller Marx, bildad eller obildad, under alla omständigheter (!!!) måste vi ju veta vad begreppet innebär i den kontext som begreppet används. Detta problem illustrerar jag med exempel inom astronomi, kemi och ekonomi.

    Den ”grälsjuka och mästrande” framställning är inget jag hittat på utan är en fundamental del i vetenskapsteoretisk analys. Stefan, när du nu skriver följande ”… för att påpeka det ENKLA FAKTUM att värdeskapandet under kapitalismen, enligt Marx, inte var någon idé eller något beslut av någon utan en ekonomisk lag som följde av hans analys av det kapitalistiska produktionssättet.” Vad är det som är ett ”FAKTUM” i denna mening? Det enda som jag kan se här är att faktumet är ”det kapitalistiska produktionssättet”, därmed kan jag konstatera att du inte förstått vad jag skrivit i min tidigare kommentar. För du kan väl ändå inte mena att innebörden i hela meningen är en sanning?

    Stefan, vad är syftet med denna skrivning: ”Kanske var det ett oförsiktigt ordval, men jag har konstaterat att ”deskriptiv analys”, som du anser är en antinomi, används som begrepp inom statistisk forskning om analys som vilar på insamlande av statistiska data”? Jag redogör bl.a. för en diskussionen mellan kemister (”forskare”) om vad existensen av en molekyl kan innebära – jag har ju ingen förutfattad mening om vad ”forskning” eller ”vetenskap” skulle innebära i vår kontext.

  6. Jag tycker nog att det framgår klart både i min recension och i den mening du citerar från min kommentar att jag uttrycker mig om Marx’ teori, inte vad jag anser om densamma.

  7. Christer Pontér skriver:

    Stefan,

    Analogier används frekvent i vetenskapsteoretiska sammanhang till att förklara komplexa sammanhang. Skall försöka mig på en sådan. Här blir det nästan en parodi men det är inte min mening.

    Stefan föreställ dig att vi människor under tusentals år beskrivit solens, stjärnorna och planeternas olika rörelser över himlavalvet. Vi människor har därmed förblivit stillastående på jorden i universums mitt. I mitten på 1800-talet dyker det upp en man vid namn Karl Marx som gör en beskrivande analys av människornas upplevelser av de astronomiska fenomenen. Han genomför en mycket kvalificerad statistisk matematisk beräkning som resulterar i en teori med epicykler. Marx teori fick namnet den geocentriska teorin som också var helt i harmoni med människornas sinnliga upplevelser och beskrivningar. Den geocentriska teorin tjänade människorna mycket väl under lång tid.

    Nu under 2020-talet dyker en man upp vid namn Martin Hägglund, som i en bok hävdar att människorna på jorden har att tacka det geocentriska ”systemet” för sitt välstånd men att ”systemet” också är roten till många av människornas olycka. Den värsta olyckan är människans ofrihet enligt Hägglund. Nu dyker ännu en man upp vid namn Stefan Wikén som recenserar Martin Hägglunds bok. Wikén bedyrar att han faktiskt i 25-årsåldern läst alla tre banden av Karl Marx där han beskriver solen, stjärnornas och planeternas rörelser och där Marx också gör en analys som resulterar i ett antal naturlagar som han sammanfattar under beteckningen den geocentriska teorin. Wikén poängterar att han vet vad han talar om och att han i sammanhanget bara berättar exakt vad Marx författat. Wikén och Hägglund vet precis vad de talar om när de talar om Marx geocentriska teori. Det är givetvis endast ett fåtal människor som verkligen förstår Marx matematiska analys av de astronomiska observationerna utan lever istället med sina sinnliga intryck (syn och känsel).

    Nu dyker det upp en person vid namn Carl Menger som analyserar samma astronomiska observationer som Marx noterade plus några nytillkomna observationer som varken Marx eller folkflertalet uppmärksammat. Carl Menger använder sig nu av alla tillgängliga observationer och placerar in dessa så att de passar in i ett logiskt resonemang. Detta logiska resonemang utmynnar i en teori som får namnet den heliocentriska teorin. Resultatet strider starkt emot folkflertalets sinnesupplevelser OCH mot Marx geocentriska teori.

    Det som nu händer är att Martin Hägglund fortfarande står fast vid att det är det geocentriska ”systemet” som är ansvarig till människornas välstånd och roten till människans ofrihet, trots att denna teori är vederlagd av Carl Menger. För att tala i symboliska termer; Carl Menger har förintat ett existerande ”kreatur”.

    Det vi också kan notera är Wikéns intresse av att ”reformera” i det geocentriska ”systemet” eftersom han inte är tillfreds med ett antal oönskade effekter som systemet utmynnar i trots att ”kreaturet” inte längre existerar. .

  8. Christer Pontér skriver:

    Stefan,

    De abstrakta tankar som idag har omvandlas till ett levande kreatur är givetvis det heliocentriska ”systemet”. Det som händer i våran hjärna är att vi omvandlar abstrakta tankar till ett fenomen som har förmågan att generera orsaker. Den första personen som insåg detta var David Hume.
    Något år före sin död (1950-talet) så lägger Einstein till ett appendix i nyutgåvan av Relativity där han speciellt tackar David Hume för den hjälp som Humes tankar innebar för Einstein. Ett berömt uttalande som Einstein gjorde speglar detta problem: ”Gud spelar inte tärning”. Denna mening är en symbolisk framställning av iden att det måste finnas orsaker. Kvantteorin utmynnar i en av vetenskapens stora insikter, nämligen det som David Hume hävdat sedan 1700-talet, nämligen att inga orsaker existerar. Vetenskapligt tänkande resulterade i att naturligt eller spontant radioaktivt sönderfall inte kunde ha någon orsak. Stefan detta med orsaker är ett allmänmänskligt fenomen. Vad är orsaken till ett visst fenomen – är det arv eller miljö? ”Arv” och ”miljö” är abstrakta tankar som vi omvandlar i hjärnan till ett ”system” eller ett ”kreatur” som kan generera orsaker. Kolonialismen orsakade övergreppet på ursprungsbefolkningen i Australien och Latinamerika. Kolonialismen är abstrakta tankar som vi omvandlar till ”ett system” som kan ha orsaker. Detta känner vi intuitivt när vi inser att Inka-folket själva betedde sig som kolonisatörer på den latinamerikanska kontinenten. När vi påpekar denna intuitiva känsla så blir reaktionen inte sällan att vi försöker försvara vita kolonisatörers övergrepp vilket givetvis inte är meningen. Kapitalismen, Socialismen, etc. är alltså abstrakta tankar (idéer) som vi omvandlar till ett levande system som kan generera orsaker och detta oavsett om det är en fascist, socialist, liberal, marxist, m.fl. som tänker tankarna. I Lars Hedströms diktning framställdes just Folkhemmet som ett system som kunde ha orsaker. Han skickade mig diktsamlingen med uppmaningen att uppmärksamma ”de små nyanserna” och det gjorde jag till hans stora förtret.

  9. Den här konversationen leder överallt och ingenstans. Sarkastiska ”analogier” befordrar knappast ett vettigt samtal. Dessutom, misstänker jag, att du har övertolkat Hume och t.o.m. drar in honom i den befängda tanken att kolonialismen är ”abstrakta tankar” och – om jag förstår dig rätt – saknar orsaker (men genererar orsaker). Jag känner igen det sista från Hume men låt mig citera honom från ett ofta citerat brev (enligt Filosofin genom tiderna): ”Tillåt mig tala om för Eder att jag aldrig påstått något så absurt som att någonting kan uppkomma utan orsak; jag har endast gjort gällande att vår visshet om denna sats falskhet varken härstammar från intuition eller demonstration.”

    Finns det då någon orsak till dina kommentarer? Intuitivt upplever jag att du har läst en del idéhistoria och filosofi samt där funnit ett antal angreppssätt mot samtida politiska eller värderingsmässiga förhållanden som du ogillar och tillskriver mig eller andra. Därför blev min recension av Martin Hägglunds bok endast en utgångspunkt för diverse angrepp där du radar upp ett antal idéhistoriska storheter för att bekräfta dina teser; nu senast David Hume. Men mest slår du mot öppna dörrar. Jag har inte framfört något försvar för Marx’ värdeteori; den är antagligen obsolet (Jag har inte studerat frågan närmare på decennier). Jag anser inte att det är fel att framhålla förtryckande förhållanden i förkoloniala kulturer, tvärtom (Jag tror t.o.m. att jag har skrivit om aztekernas fasansfulla välde i någon blogg tidigare). Nåväl, du pekar inte ut mig – men vem?

    Den förtjänsten har dock dina kommentarer att de påminner mig om att jag ska ta mig an Hume. Jag lyssnade i somras på Filosofiska rummet om Hume och där växte en bild av filosofen fram som väckte mitt intresse. Sedan har annat kommit emellan, men dina kommentarer påminde mig. Naturligtvis har jag genom åren många gånger läst om honom i idéhistoriska böcker och essäer, men aldrig något från hans egen penna.

    Den här diskussionen vill jag gärna avsluta med detta.

  10. Christer Pontér skriver:

    Ok Stefan, jag tog dig på orden om intellektuella utmaningar – försökte men verkar ha misslyckats. Notera att jag övergett den citerings-teknik som du här ger prov på. Det är ytterst märkligt att så många av oss lider av någon sorts förföljelsemani. Idag har jag placerat ALLA typer av ideologier i det fack där de hör hemma. Hur kan du bortse från alla vetenskapliga (fysik, kemi, ekonomi) paralleller som illustrerar det jag försöker säga. Obegripligt. Stefan det finns ingen orsak till spontant radioaktivt sönderfall men ingen förnekar ju att det händer. Lika med ”kolonialismen” och ”kapitalismen”. Om jag så konkret som möjligt försöker ge en hint om vad som händer så är det en effekt av observatörens (sinnena) roll eller interaktion med det som vi uppfattar som den fysikaliska världen. Einstein kunde inte göra sina banbrytande ”upptäckter” om han inte hade insett detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s