Att vinna slaget men förlora kriget. Kanske en sliten metafor, men kan – om det vill sig illa – passa bra för Jonas Sjöstedts hot om misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern Eva Nordström. Sannolikt kommer hotet att leda till en mildare reform av Arbetsförmedlingen. Reformeringen var ju knappast en idé från regeringen utan i stället Centerpartiets, som säkert själva fått kalla fötter när de sett hur åtgärderna slår mot landsbygden. Den libertarianska Stureplanscentern har så att säga missat att ta hänsyn till Centerns traditionella väljarbas i mindre landsbygdskommuner. 

Jonas Sjöstedt kan mycket väl triumfera. Han ser framför sig hur han slagit en röd kil i januariöverenskommelsens regeringspolitik. Han bedyrar att han egentligen inget har emot Eva Nordmark som minister. Slaget gäller egentligen regeringens samverkan med C och L via januariöverenskommelsen, en samverkan som han faktiskt låtit passera vid regeringsbildningen. Men V har känt sig marginaliserat sedan dess och nu grep man tillfället att gå till attack.

Slaget kan man alltså vinna, dock i en ohelig allians med M, C, KD och SD som ju slutit upp bakom hotet. Jonas Sjöstedt som förbannat varje uns av samverkan med SD har alltså kallt räknat med SD:s stöd. Annars skulle misstroendevotumet inte ha majoritet i riksdagen. 

Jonas Sjöstedt har genom sitt agerande bidragit till att SD har kunnat ta ytterligare ett steg in i värmen och – tillsammans med KD och M – fått framstå som bekymrade över neddragningarna i Arbetsförmedlingen fast de har helt andra syften med ett misstroendevotum. Så förlorar V kriget mot de krafter som annars brukar framhållas som V:s huvudfiender.

Hotet kan också leda till att regeringen avgår. Talmannen kommer då att vända sig till högerpartierna för att sondera möjligheten att bilda en ny regering. Med tanke på den senaste tidens kärleksmöten mellan KD, M och SD, jämte L:s vacklan och C:s vägran att samverka med V, så skulle vi då kunna få en regering av helt annan art.  Det är ett krig som inte får förloras.