Konservativ kulturrevolution

Häromdagen hörde jag ett radioinslag om SD:s kulturpolitik. En kommunpolitiker intervjuades och gav sin uppfattning. En kontroll visade att den mycket väl överensstämde med den kultursyn som återfinns i partiprogrammet och i valplattformen. Centrala begrepp är ”nordisk kulturgemenskap”, ”sammanhållning” och ”gemensam identitet”. I radioprogrammet konkretiserades med SD:s stöd till sammanhållande kulturarv och avståndstagande mot konst som utmanar våra tänkesätt och värderingar.

Nåväl, inget konstigt i detta. SD är, som man säger, ett socialkonservativt och nationalistiskt parti och vem är egentligen emot att samhället ska hålla samman eller bevara kulturarv? Det låter ju inkluderande och folkligt. Problemet uppstår när man tar sig vidare i partiprogrammet och upptäcker vilka det är som ska hålla samman. Här är det människor med gemensamt språk, beteendemönster, seder, klädsel, religion och dylikt som gäller.

SD hyser, som bekant, en etnonationell syn på nationsbegreppet, typisk för den gamla tyska romantiken och nationalismen, där inte bara invandrare utan faktiskt också nationella minoriteter som samer, romer, judar etc exkluderas. De fjärmar sig från det nationsbegrepp som hör samman med upplysningen och den liberala tanketraditionen, där medborgarskapet avgör nationstillhörighet, dvs en medborgare i Sverige är svensk.

SD:s kultursyn fick mig att minnas en bok jag läste redan i början av 1980-talet: ”Samhället som teater” av Ingemar Karlsson och Arne Ruth. Alltså plockade jag fram den från bokhyllan och läste den än en gång. Vilken källa att ösa ur! Boken handlar om estetik och politik i Tyskland före och under nazismen och anlägger ett fruktbart perspektiv på bakgrunden till den tyska nationalismen och nazismen. Här finns de bekanta begreppen: ”folkgemenskap”, ”sammanhållning”, ”tysk identitet”.

Det är inte så att jag anser att SD är nazister, men de är socialkonservativa och nationalistiska. Så var de också med många av dem som förebådade nazismen och den ohämmade rasismen i Tyskland. Ta den store författaren Thomas Mann som exempel. Han förespråkade en konservativ revolution för skönheten mot dekadensen, folket mot massan, kulturen mot civilisationen, mannen mot kvinnan osv. Han, liksom många andra intellektuella i Tyskland, sökte sig tillbaka mot något förlorat, till en manlig och nationell folkgemenskap som bäst kom till uttryck i kriget. Thomas Mann skulle så småningom ångra sitt socialkonservativa och nationalistiska engagemang, men då var det för sent. Minervas uggla flyger i skymningen.

Karlsson och Ruth menade att nazismen i mångt och mycket bör förstås som en kulturell och estetisk rörelse som gav sammanhang och stolthet i en tid som präglades av främlingskap i den moderna civilisationen. Vardagens problem, klassmotsättningar, krigsnederlag, arbetslöshet etc. kunde skjutas åt sidan genom att sluta upp i den nationella rörelsen som inkluderade tyskar genom att exkludera ”främmande folk”. Och här var kulturen och estetiken central. Misshagliga böcker skulle brännas, ogermanska bilder skulle stormas, atonal musik skulle förintas. Kvar skulle tysk heroisk och folklig kultur finnas som band samman den tyska nationen mot dess fiender.

Kanske är det så att många människor också i vår tid upplever främlingskap i det moderna samhället med alla dess förändringar. Kanske lystrar de till lockropen om en konservativ kulturrevolution med ett återupprättat ”folkhem” där kulturen motarbetar utmanande kulturinflytanden i samhällskroppen. Det är sirenernas väna sång!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s