I dag satte jag mig på ett café en stund med en semla och en kopp kaffe. Besöken på caféer, restauranger och pubar har inte varit många det senaste året på grund av pandemins härjningar. Men i dag kunde jag inte motstå frestelsen. Det kunde vara trevligt att betrakta människor inomhus en stund efter alla skidturer, promenader mm. Kanske skulle jag få prata några ord med någon bekant eller åtminstone nicka igenkännande. Men därav blev intet. Det tog inte lång stund så var jag åter ute i kylan på väg hemåt.

Väl hemma googlade jag fram en gammal intervju med författaren Per Hagman som hyllar livets ”tunna band”; de där lättsamma mänskliga relationerna vi har utanför djupare vänskaper. Han, som levt ett bohemiskt liv och sällan bott på samma plats mer än några år, värderar samtalet i butiken, på krogen eller i gatuvimlet som lika betydelsefullt som djupare vänskaper. Kanske har han gjort en dygd av nödvändigheten.

Ändå tror jag att vi alla, mer eller mindre, är beroende av tillfälliga, flyktiga och ytliga bekantskaper. Och det har blivit tydligare under pandemin då det sociala livet smalnat av och ensamheten har blivit stor för många. För egen del upplevde jag förlusten av många tunna band redan när jag drog mig tillbaka från arbetslivet (eller ”gick i pension”, som man säger; detta märkliga begrepp vars etymologi är ”betalning”. Då beskriver engelskans ”retired” tillståndet bättre). 

Sedan dess har jag många gånger fått frågan hur det är att vara ”pensionerad” och lika många gånger har jag svarat att jag är ambivalent. Visst är det skönt att ha lämnat nödvändighetens rike för frihetens rike och få råda över sin tid, men samtidigt brister många tunna band. I mitt arbete hade jag nästan alltid många människor i min närhet, kände mig sedd av dem och försökte återgälda med min uppmärksamhet. Jag hade privilegiet att arbeta på en gymnasieskola med både högskoleförberedande utbildningar och yrkesutbildningar. Samtalen kom därför i ena stunden handla om matematikundervisningens problem för att sedan växla till någon historisk fråga eller hur man på bästa sätt lagar en viss maträtt eller får snurr på en elmotor. Exemplen är oändliga. Därtill var arbetsplatsen blandad med unga och äldre och ungefär lika många kvinnor som män. I personalrummet diskuterades barn, barnbarn, sport, böcker, bilar, resor, samhällsfrågor – ja, allt! Vissa tunna band blev förstås tjockare med tiden.

Många tunna band försvinner i fjärran när arbetslivet tar slut och pandemin har fått än fler att hamna i skuggan. Tillvaron smalnar av med färre möten, mindre tankeutbyte och smalare horisont. De grövsta banden finns förstås kvar med familj, andra närstående och vänner. En del av dessa band blir till och med starkare när den fria tiden växer.  

Även under pandemin träffar jag vänner, några inomhus men de flesta utomhus. Eftersom jag alltid gillat friluftsliv och kan uppskatta en fin dag utomhus med vänner lika mycket som en middagsbjudning så är det inget existentiellt problem. Jämförelsevis har jag det nog ganska väl förspänt, särskilt i jämförelse med dem som drabbas hårt av pandemin. Men umgänget med vänner saknar ofta det oväntade, den nya insikten eller annorlunda perspektiven som de tunna banden kan ge. Vi vet allihop vad vi tycker. 

Alltså: vilken befrielse det ska bli att åter ställa sig vid baren på puben, sätta sig i badhusets bastu, röra sig i köpcentrumet och resa! Kanske knyter jag några nya tunna band.  Och framför allt: jag får kanske något nytt att berätta för människorna som hör till mina starka band.