Index för Frostenson

Index Librorum Prohibitorum. Så kallas den lista av böcker som den katolska kyrkan förbjöd sina medlemmar att läsa för att de kunde påverka deras tro eller moral. Index påminner om en nutida litteraturlista för studier i filosofi eller litteraturvetenskap; där finns de bästa, sådana som Descartes, Spinoza, Kant, Locke, Flaubert, Zola, Sartre, Gide för att bara nämna några. Ja, det måste ha varit en skam att inte väcka Vatikanens anstöt.

Jag blev påmind om Index när jag häromdagen hamnade i en diskussionstråd i FB-gruppen ”Snacka om böcker”, där frågan var om man bör läsa Katarina Frostensons K och F. Nej, svarade många med hänvisning till Frostensons relation med den våldtäktsdömde Arnault.

Visst fanns där också andra röster, men det var otäckt att se hur läsande människor tog avstånd på hörsägen; enligt normen ”guilt by association”. Naturligtvis väljer vi alla bort böcker vi inte hinner eller vill läsa och det var förstås ingen som sade sig vilja förbjuda dem, men det var motiven till bortvalet som var skrämmande; de handlade uteslutande om att Katarina Frostensson valt att försvara sin relation, på att hon var anstötlig.

I civiliserade länder förbjuder kyrkan eller staten oss inte längre att läsa den ena eller andra boken, men hur stor är inte risken att de ”orätta” men bra böckerna förblir olästa efter att dess författare försetts med pariastämpel av moraliskt ”rättrådiga” debattörer i sociala medier. 

Men sådant som sägs i sociala medier har nästan alltid varit i säck innan det kom i påse. Rikspressens kultursidor har tämligen unisont fördömt F, eller snarare Frostensson. Där sägs exempelvis att boken ”är låg, smutsig och inåtvänd” (SvD), att den ”lägger skammen hos kvinnorna” (DN), att ”stanken dröjer sig kvar” (AB), att den är ”giftig” (Expressen). 

Lysande undantag är Carl Johan Malmberg i en understreckare i SvD och den svenska litteraturvetenskapens Grand Old Lady, Birgitta Holm. Malmberg skriver bland annat: 

”Ingen kritiker av dem jag läst förutom Holm och Blomkvist ser den andra boken: den positiva, bejakande, sinnliga, mot världens rikedom utblickande, den som säger: motgångar kan stärka, livet kan göras gott, trots dem och genom dem. Jag ser enögdheten hos kritikerna och hos fler än dem, det som häromåret fick Karl Ove Knausgård att kalla Sverige för cyklopernas land. Och jag erinrar mig några rader av Nietzsche i ’Mänskligt, alltförmänskligt’, skrivna för 140 år sedan: ’Eftersom det saknas tid att tänka och ro i tänkandet tas avvikande åsikter inte längre under övervägande: man nöjer sig med att avsky dem.’”

Ungefär så ser också jag F. Den är ett rasande vackert vittnesbörd av och om en skör men också stolt människa som står vid skampålen på grund av sin kärlek till den dömde. Medan den tidigare boken K rasade mot omvärlden är F mer nedtonad, mer inåtblickande. Frostensson har ett ständigt samtal med litteraturen för att orientera sig i de upplevelser och känslor hon har vid fängelsebesöken, strosandet på gatorna, sittandet i lägenheten, mötena med människorna. Hon har tvingats möta och förhålla sig till ett skeende och en verklighet få författare eller läsare har någon erfarenhet av. Och så hon gör det!

Jag har läst Klubben, liksom Renegaterna och kilometer av annan text som handlar om Akademien, Arnault, Frostensson och allt som hör till. Det som Arnault och Frostensson anklagas för är mig bekant. Arnault är dömd i två instanser och har avtjänat ett fängelsestraff. Frostensson har fått avgå från Akademien. Jag har ingen anledning att ifrågasätta händelseutvecklingen, men jag var intresserad av att veta hur en utstött skildrar sitt öde. Och jag blev rikligt belönad!

Om man endast intresserar sig för litteratur som är etiskt oförvitlig, odiskutabelt sann och dessutom skriven av författare som är moraliska föredömen och inte har olämpliga kärleksförbindelser så förstår jag att man förbjuder sig själv att läsa K och F; att man förtecknar dem i sitt eget index. Men med sådana anspråk lär det bli många böcker i den brokiga litteraturhistorien som går samma öde till mötes.

Det finns så mycket mer att säga om Katarina Frostensons F – en färd, men jag nöjer med att hänvisa till Carl Johan Malmberg i Svenska Dagbladet 19/11 2020.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s