Från Wedding 1927 till Helgeandsholmen 2014

Wedding i Berlin februari 1927. Joseph Goebbels talar inför en tusenhövdad skara. En femtedel är medlemmar i kommunistpartiet. De har naturligtvis infunnit sig för att störa mötet. Wedding är deras stadsdel, ett fäste för det kommunistiska partiet. Så här kunde man sjunga:

Roter Wedding, grüßt Euch, Genossen,
Haltet die Fäuste bereit.
Haltet die roten Reihen geschlossen,
Dann ist der Tag nicht mehr weit.
Schon erglüht die rote Sonne,
Flammend am Horizont.
Kämpft, Genossen, Sturmkolonne.
Rot-Front! Rot-Front!

Nazisterna är fortfarande få; endast ett par tre procent av befolkningen medan omkring tio procent är kommunister, trettio procent socialdemokrater och ungefär lika stor andel kan nog anses vara liberaler. En stabil tysk antinazistisk majoritet alltså. Och Berlin är dessutom en kosmopolitisk, kulturellt sprudlande, stad. Där finns också en tredjedel av landets judar. Många av dem har flytt till det mer fördomsfria Tyskland från pogromer i öst.

Men nu är det alltså Goebbels som talar. Han har bara varit nazist i ett år men hans häcklande mot Versaillesfreden, judar och kommunister entusiasmerar de ditresta nazisterna. Hans avsky mot kommunism grundar sig inte på kritik mot sådant som arbetarkamp, planekonomi och totalitarism. Sådant förstår han; han är ju nationalsocialist. Nej, det är marxismens liberala, kosmopolitiska och internationalistiska sida han häcklar. För honom, liksom för hans Führer, är judendom, marxism och den nesliga Versaillesfreden olika sidor av samma förräderi mot den germanska tanken.

Snart bryter våldet lös. Nazister och kommunister drabbar samman. Stolar, ölkrus och bord flyger genom luften. Intresserade åskådare flyr. Polisen är maktlös. Mötet upplöses i blod.

Mötet i Wedding var inte i sig någon avgörande historisk händelse, men mötesvåldet blev till ett mönster. Nazisterna provocerade i kommunistiska fästen och kommunisterna lockades till slagsmål. Också socialdemokrater drabbade ofta samman med nazistiska SA. Liksom nazisterna hade också socialdemokraterna och kommunisterna paramilitära uniformerade organisationer med uppgift att skydda de egna eller angripa de andra. Inom SA hade nazisterna samlat män som ofta hade en våldsam bakgrund, från socialt utsatta miljöer. Här kunde de finna kamratskap och vinna respekt.

Men nazisterna slogs inte bara. De delade ut flygblad, satte upp soppkök och samlade in pengar till behövande. De byggde upp organisationer för friluftsfrämjande, kvinnorörelse, och ungdomsverksamhet.

Några år senare var nazistpartiet en bred politisk rörelse som lockade en tredjedel av befolkningen till valurnorna. Hermann Göring kunde 1932 äntra tribunen som riksdagens talman och Adolf Hitler var ett år senare rikskansler. Inom kort avvecklades Weimarrepubliken och dess demokratiska institutioner. Machtübernahme. Resten är känd historia.
Bakgrunden till de nazistiska framgångarna från en marginell rörelse som attraherade ett fåtal extremister till en massrörelse som stöddes av breda grupper, dominerade av självägande bönder i protestantiska områden och medelklass i städerna, är mångfacetterad. Självklart var världsdepressionen 1929-32 av stor betydelse, men viktigt var också att nazistpartiet blev normaliserat i andras ögon; en rörelse man kunde diskutera och förhandla med, inte minst för att mota hotet från Ernst Thälmanns kommunistiska parti som ju, liksom andra kommunistiska partier, var en sektion av Kommunistiska Internationalen, dvs under Stalins kontroll. Viktigt var också att kommunister och socialdemokrater inte kunde samarbeta. Kommunistiska Internationalen hade ju 1928 pekat ut socialdemokraterna som politiska huvudfiender. Först 1935 försökte man skapa en enad front mot fascism och nazism. Socialdemokraternas agerande var inte så mycket klokare.

Vad kan vi lära av denna historia? Jag tror att demokratiska partier aldrig får normalisera politiska rörelser som hotar grundläggande liberala värden som exempelvis vår strävan efter alla människors lika värde. När vi idag har ett parti som är riksdagens tredje största parti och, trots sin politiska retorik endast existerar för ett enda mål, att begränsa flykt och invandring till Sverige, så får inte det partiet behandlas som ett parti bland andra förutom det som måste göras i det demokratiska systemet. Jag tror vidare att de antirörelser som med våld angriper nazist- eller SD-möten spelar dessa partier i händerna. Slutligen tror jag att SD och t.o.m. ännu mer extrema rörelser, måste behandlas med liberala konstitutionella principer. De ska tillförsäkras grundlagsskyddade demokratiska rättigheter. Det demokratiska samhället ska inte ge dem den näring de lever av, att framstå som antietablissemang utan rättigheter. Vi bör också ta debatten, som det numera heter. Då menar jag att också invandrarfrågorna måste diskuteras på ett seriöst sätt av demokratiska partier och individer utifrån ett perspektiv som står fjärran från SD:s människofientliga idéer.

Nazisterna växte i en näringsrik mull av bräckliga institutioner i en ung demokrati, våld på gator och torg och oförmåga från andra partier att se deras potential samt under inflytande av den internationella ekonomiska och politiska utvecklingen. Ovarsamt politiskt agerande och svenska utmaningar i en globaliserad värd kan vara den mull som SD växer i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s