Trädgården och hungern

Att leva i norr är att leva intensivt, åtminstone sinnligt när man försöker hänga med årstidernas skiftningar. För egen del intensivt men stilla. Under sommaren är jag gärna bunden vid torvan och upplever med förundran hur ängens blommor blommar och blommar ut, hur träd djupnar i sin grönska, hur grönsaker frodas i trädgård och växthus. En del av det som växer hamnar förstås på matbordet till dubbel glädje, alldenstund det är egenodlat men också så gott. Det intensiva solljuset i norr lockar ju fram särskilda smaker.


Sådana kontraster. Medan jag betraktar all spirande rikedom bland grönskan läser jag Svälten av Magnus Västerbro, som handlar om de svåra hungeråren 1867–1869. En ilning av något som liknar skam fladdrar förbi när jag läser och samtidigt betänker hur vi så ofta är missbelåtna i vårt överflöd medan våra anmödrar och anfäder kunde vara helt utan mat under veckor i den iskalla vintern.


Det första hungeråret drabbade norra Sverige särskilt hårt. Det handlade om missväxt förstås, men också om en kallsinnig överhet, girighet och okunskap. Svälten är en bra bok som inte bara inlevelsefullt skildrar katastrofen utan också kunskapsrikt den historiska och ideologiska kontexten.


Det kan tyckas länge sedan och Sverige var ett helt annat land för 150 år sedan, men Magnus Västerbro drar konsekvenser och implikationer ända in i vår tid som vi kan lära oss mycket av. Vi bör inte känna skam över vårt välstånd, men solidaritet med tidigare generationer som bidragit till välståndet och fick – om de överlevde – utstå hunger och köld för att det skulle finnas något som kallades framtid.

2 reaktioner på ”Trädgården och hungern

  1. Pelle Lundgren skriver:

    Svälten var verkligen en fantastisk bok. Jag tänker på min farfar som föddes 1868 och min morfars far som föddes 1864. Att de klarade sig och var så framgångsrika är oerhört spännande! Skulle vilja ha mina föräldrar i livet, de kanske visste saker som de ej fört vidare. En moster finns kvar, måste prata med henne.

    1. Långa generationer hos dig på farssidan. liksom hos mig. Min farfar föddes 1866. Det var i Jämtland och han fick uppleva stor fattigdom under sin uppväxt men lyckades få jobb inom den nyanlagda järnvägen och avancerade så småningom till tågmästare, vilket var ett rejält kliv framåt. Min farmor föddes ”storsvagåret” 1867 i en småbrukarfamilj i Bräcke. Min mormor och morfar var födda senare, på 1880-talet, men min mormor föddes av en kvinna vars mor levde på sockenunderstöd i Matojärvi och vars far var backstusittare i samma tornedalsby. Han blev dock senare smed i Björkfors, vilket höjde honom en god bit på den sociala stegen – och den ekonomiska förstås.
      Spännande historier med kopplingar till nödåren finns i flertalet familjer och jag beklagar, liksom du, att man inte var nyfiknare i yngre år då föräldrar och andra äldre släktingar levde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s