Trädgården och hungern

Att leva i norr är att leva intensivt, åtminstone sinnligt när man försöker hänga med årstidernas skiftningar. För egen del intensivt men stilla. Under sommaren är jag gärna bunden vid torvan och upplever med förundran hur ängens blommor blommar och blommar ut, hur träd djupnar i sin grönska, hur grönsaker frodas i trädgård och växthus. En del av det som växer hamnar förstås på matbordet till dubbel glädje, alldenstund det är egenodlat men också så gott. Det intensiva solljuset i norr lockar ju fram särskilda smaker.


Sådana kontraster. Medan jag betraktar all spirande rikedom bland grönskan läser jag Svälten av Magnus Västerbro, som handlar om de svåra hungeråren 1867–1869. En ilning av något som liknar skam fladdrar förbi när jag läser och samtidigt betänker hur vi så ofta är missbelåtna i vårt överflöd medan våra anmödrar och anfäder kunde vara helt utan mat under veckor i den iskalla vintern.


Det första hungeråret drabbade norra Sverige särskilt hårt. Det handlade om missväxt förstås, men också om en kallsinnig överhet, girighet och okunskap. Svälten är en bra bok som inte bara inlevelsefullt skildrar katastrofen utan också kunskapsrikt den historiska och ideologiska kontexten.


Det kan tyckas länge sedan och Sverige var ett helt annat land för 150 år sedan, men Magnus Västerbro drar konsekvenser och implikationer ända in i vår tid som vi kan lära oss mycket av. Vi bör inte känna skam över vårt välstånd, men solidaritet med tidigare generationer som bidragit till välståndet och fick – om de överlevde – utstå hunger och köld för att det skulle finnas något som kallades framtid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s