I Dagens Arena häromdagen skriver Veronica Palm under rubriken ”Den känslan kallas klass” om upplevelsen av att ha stängts ute på grund av att hon som femtonåring valde en tvåårig yrkesutbildning. Ja, hon skriver till och med att hon känt sig dum. Osökt inställer sig frågan hur det kan komma sig att hon känner sig förminskad av att inte ha en högskoleutbildning.  Hon kan naturligtvis se det som ett personligt misslyckande, men hon är en välkänd företrädare för ett arbetarparti och borde rimligen av partikamrater värderas utifrån sin politiska kompetens, inte sin formella utbildning.

Nåväl, det var bara upptakten till hennes krönika där hon argumenterar för att ”regeringens beslut att bryta klassmönster via valen till gymnasiet kan vara mandatperiodens viktigaste”. Hon avser regeringens avsikt att också yrkesprogrammen ska ge grundläggande högskolebehörighet. Men hennes argumentation är vilseledande, och jag är övertygad om att vi kommer att få höra den om igen under valrörelsen.

Bakgrunden är alltså att alliansregeringen avskaffade tre kurser i svenska, engelska och matematik i yrkesprogrammen vilka är nödvändiga för att ge grundläggande behörighet för högskolestudier. Man valde att i stället lägga motsvarande tid på yrkesämnena för att stärka dem. Men man nöjde sig inte med det, vilket Veronica Palm förtiger, utan man såg också till att lagstiftningen innehöll en rättighet för yrkeselever att läsa dessa behörighetskurser. Ungefär 40 procent av de elever som når en yrkesexamen utnyttjar också denna möjlighet. På de yrkesprogram som har mer tydliga kopplingar mot högre studier, såsom Barn- och fritidsprogrammet samt Vård- och omsorgsprogrammet är siffran 60 till 70 procent. Dessutom lagstiftades att elever som missat möjligheten skulle kunna läsa kurserna i vuxenutbildningen.

Regeringen föreslår alltså att yrkesprogrammen ska utökas med den tid som kurserna kräver. Men eleverna ska också kunna läsa dem inom den nuvarande studietiden genom att stryka några andra kurser. Och slutligen: de kan också helt välja bort dem om de så önskar och ändå få sin yrkesexamen.

Med pukor och trumpeter lanserar regeringen ett förslag som Veronica Palm jublande argumenterar för med en retorik som får det att låta som tidernas jämlikhetsreform för ”rätten att drömma stort om framtiden”. Hon spar verkligen inte med orden. Ändå är skillnaden närmast kosmetisk. Regeringen vill göra de tre kurserna till normalitet inom yrkesprogrammen medan de i dag är ett fritt val. Mer än så är det inte.

Jag understöder gärna regeringsförslaget, men tycker hjärtligt illa om en förljugen retorik som är fjärran från en saklig skolpolitisk debatt.