Gaza brinner! Två miljoner människor är instängda i en drygt fyra mil lång landremsa medan hunger, törst, sjukdom och död breder ut sig. Israels militära övervåld är skoningslöst. Mer än tjugo tusen människor dött. Många är kvinnor, barn, åldringar och sjuka. Flera israeliska regeringsmedlemmar skräder inte orden: Gaza ska rensas från palestinier och bosättas av israeler.  

Än har israelisk krigsmakt drivit folk åt söder från plats till plats till så kallade säkra zoner, nu driver man dem mot norr. En del har fått fly fem sex gånger. Man förbereder för en brutal markinvasion sedan bomber, projektiler och granater ödelagt bostäder, sjukhus, skolor och den infrastruktur som livet kräver. 

Fler än jag har nog frågat sig: Hur kommer det sig att en stat, en gång skapad för att undkomma det unkna judehatets förföljelse och förintelse, leds av människor som så gärna väljer våldets väg? Borde inte hundratals år av pogromer gett dem en moralisk kompass mot offer av oskyldiga människoliv, mot föraktet av ”dom andra”? Har inte mer än sjuttio års strider, fördrivning och våld lärt dem att det måste finnas en annan väg att nå fred och försoning?

Det är krigets vanvett! ”Det våldet må skapa är vanskligt och kort”, säger dikten. Aldrig har det känts sannare än nu. Ty, vem tror att man med denna förintelsestrategi kommer att kväsa palestinskt motstånd? Tvärtom kommer allt fler unga palestinier att vilja hämnas för det ödelagda landet och de förlorade liven – mödrar, fäder, syskon, grannar… Till sist har de bara sin stolthet kvar och den kan inte tåla kapitulation inför ockupationsmakten. Som man sår får man skörda. Israels statsterror får den underkuvades terror att blomstra. 

Hamas stöd i Gaza växte som svar på Israels ockupation av palestinsk jord när det korrumperade PLO var oförmögna att nå varaktiga resultat för palestiniernas rätt. Före kriget var sympatierna sviktande. Hur det är nu vet vi inte. Kriget avviker från andra krig genom att journalister inte får resa in och invånarna inte får resa ut. Rapporter kommer nästan bara från israelisk underrättelsetjänst, från Gazas myndigheter eller från några hjälporganisationer på plats. De drabbade har svårt att nå ut, men då det ändå lyckas så är det ofta förskräckliga berättelser om skräck, svält, törst och död. Det är en jordmån för Hamas och än värre terrororganisationer att växa i. Och än värre: Det shiitiska Iran ser sin chans att vinna sympatier, nu också bland de huvudsakligen sunnitiska palestinierna i Gaza och andra områden. De formar sina styrkor inför en stor konflikt i Mellanöstern som de geopolitiska stormakterna inte kommer att hålla sig utanför. Kriget är förskräckligt idag och är ett än större hot mot framtiden.

Vi är nog många som känner vanmakt. En del av oss känner också skam inför våra regeringars agerande. Eller vrede. Nu om någonsin måste världssamfundet agera för att en gång för alla driva igenom de folkrättsliga principer man säger sig värna. Israel måste lämna de ockuperade områdena och båda parterna måste acceptera en tvåstatslösning grundad på FN:s delningsplan från 1947. Men det handlar inte bara om att dra några linjer på kartan utan lika mycket om att säkra ekonomisk utveckling, välfärd och demokrati i området.

Historiens dom över Israel måste bli hård, men också mot Hamas. Också dess ledning borde ha kurage nog att dra erfarenheter av åratal av misslyckanden i kampen mot ockupationsmakten. Våldets väg har gång på gång kraschat, med oräkneliga dödsoffer. Hur kunde de tro annat än att deras terrorattack och människorov den 7 oktober kunde leda till annat än massiv vedergällning? Hur ser de på sina systrars och bröders människovärde? Också Hamas har en skyldighet att göra sitt för att få slut på kriget, framför allt att frige gisslan. 

Det måste finnas en annan väg, men den kan bara beträdas genom att världen sluter sig samman för att få slut på krigets vanvett.