Skarsnö; lätt att färdas, lätt att leva. Eller som Tomas Tranströmer skrev: ”Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde inte mer än 700 gram”. 

Vårvinter, så efterlängtad! Mörker viker undan, droppar faller och snön bildar skare av dagens värmande sol och nattens kyla. 

I lulesamiskan sägs det finnas över tre hundra ord för snö, vilka vart och ett beskriver en särskild egenskap för snöns variationer. Skarsnö kan benämnas på tiotals sätt beroende på hur stark den är. I dag var det nog galma, ganska stark skare, eller kanske till och med gadtsatjarvva, skare så att renspår knappt syns. I vilket fall bär snön skidorna som endast lämnar vaga spår efter sig.

En skärgård omsluten av havsis täckt av skarsnö är svår att motstå, särskilt om solen ligger på och mjukar upp ytskiktet. Jag sätter på mig skejt-skidorna och drar iväg, gärna till någon plats där jag snart ser horisonten mellan öar och skär. Varje stavtag skickar iväg mig uppemot tio meter, ibland mer, och tempot kan när det är som bäst bli uppemot tjugo kilometer på en timme utan att jag är någon mästeråkare. Snön lyser och alla bördor lättar. Dystra tankar flyr undan medan vyerna öppnar sig. Färgerna är sparsmakade, konturerna skarpa; skärgårdsnaturen ter sig nästan minimalistisk.