Skolstormen i Luleå

Folkstorm! För en gångs skull känns begreppet relevant. Det handlar om protesterna mot skolnedläggelser i Luleå. Diskussioner går höga, namnlistor cirkulerar, styrande politiker är pressade, särskilt som man genom besluten bryter ett vallöfte. Nu har till och med ett av Luleås tidigare kommunalråd kastat sig in i stormvindens riktning. 

Striden kräver ställningstagande. På ena sidan är fältropet att ”hela Luleå ska leva och lära”. Skolorna upplevs som en omistlig del i byarna. På den andra sidan hävdar man att skolornas kvalitet kräver viss kvantitet i elevunderlag och att ekonomin inte tillåter alltför små skolor. 

För egen del har jag hittills främst beskådat bataljen från sidan. När den började för några år sedan arbetade jag på skolförvaltningen, nära de chefer och tjänstemän som tog fram förslaget om nedläggelser men på avstånd från beredningen, eftersom den berörde grundskolan. Luleå gymnasieskola var ju sedan omkring tio år ”effektiviserad”, när alla skolenheter på ett lyckosamt sätt samlades i centrala stan. 

Först nu har jag försökt att på allvar sätta mig in i frågan. Även jag hamnar ju i diskussioner med upprörda människor som sympatiserar med folkstormen. Frågan dock mycket komplex. 

Å ena sidan handlar det om människors berättigade oro för en alltmer utarmad landsbygd, där sådant som man förr tog för givet – affär, postutlämning, jordbruk etcetera – läggs ned, åkrar växer igen och hus lämnas åt ödeläggelse. När så skolan stänger är risken stor att det sista hoppet om utveckling försvinner. Det är inte bara bybor som sörjer detta. Svenskar i gemen är djupt förbundna med landsbygden, kanske ibland av romantiska skäl men också av kulturhistoriska. Sverige var länge ett fattigt jord- och skogsbruksland som genomgick en snabb industrialisering och en ännu snabbare marsch in i modernitetens tjänste- och informationssamhälle där det urbana livet blev norm. Men våra drömmar om gott liv spinner ofta kring landsbygden, skärgården, sjöarna och bergen som ett alternativ till städernas restauranger, butiker, kulturliv och sportarenor. Kanske är det våra nedärvda memer, för att tala med Richard Dawkins.

Å andra sidan handlar det om kommunens skyldighet att erbjuda en god skolgång för alla elever samtidigt som de ekonomiska ramarna krymper, främst till följd av det moderna samhällets befolkningssammansättning där andelen skolbarn och äldre ökar i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder. Enkelt uttryckt: Kommunen måste få ut mer av varje skattekrona såvida man inte väljer att höja skatten trots att Luleå redan tillhör de omkring 15 procent kommuner som har högst kommunalskatt, varav de flesta är små inlandskommuner.

För Barn- och utbildningsförvaltningens tjänstemän var det självklart att se på kostnader som inte drabbar skolans egentliga uppdrag och kvalitet. Som alltid sneglade man på riksstatistik och fann att Luleå har betydligt större andel små skolor än andra ”större städer” (vilket är den kategori man alltid jämför sig med). Man förbisåg möjligen att de flesta kommuner i denna kategori är betydligt mindre till ytan än Luleå och har därmed kanske inte samma behov av små landsbygdsskolor. Som de flesta inser innebär skolor med få elever större kostnader. Luleå kommuns betalar betydligt mer än jämförbara kommuner för F-9-skolor. Den så kallade nettoavvikelsen är 60 miljoner kronor, vilket beskriver hur mycket mer skolan i Luleå kostar i förhållande till jämförbara kommuner. Luleås grundskolor har en betydligt större lärartäthet (hur många elever en lärare i genomsnitt har), vilket kan vara ett resultat av att det finns många små skolor. 

Små skolor innebär också andra problem. Tiden när det fanns en eller ett par byskolelärare, bosatta i byn och verksamma i skolan hela yrkeslivet, är förbi. I de små skolorna är det svårt att anställa och behålla legitimerade lärare någon längre tid. Dessutom är möjligheterna att samverka med kolleger begränsad, vilket enligt modern skolforskning är negativt för en skolas kvalitet och utveckling. Luleå kommun har 33 skolor med verksamhet från förskoleklass till årskurs sex. Ungefär hälften av dessa har färre än 150 elever och sju av dem har färre än 100 elever. Fyra har endast omkring 50 elever. Jag tror att om en skola ska vara ekonomiskt hållbar, men framförallt kunna behålla legitimerade lärare och utveckla sin kvalitet bör den ha åtminstone ett hundratal elever. 

Men detta ska ses på sikt, när bristen på lärare ger större genomslag. För tillfället finns det, enligt tillgänglig statistik, inget entydigt samband mellan Luleåskolornas storlek och andelen legitimerade lärare. Det finns små skolor där alla lärare är legitimerade och stora skolor där flera lärare saknar legitimation. Dessutom kan man med organisation, ledarskap och samverkan skapa ett gott kollegialt samarbete mellan flera mindre skolor. Det går naturligtvis också att med särskilda incitament rekrytera legitimerade lärare till vissa skolor.  Det finns inte heller något entydigt samband i Luleå mellan små skolors resultat på nationella prov och skolans storlek. Det är alltså i nuläget svårt att motivera skolnedläggelser med kvalitetsbrister i berörda skolor. 

Men när de ekonomiska ramarna krymper får det förstås på sikt konsekvenser för kvalitén för skolorna generellt om man inte gör något åt de små skolorna, eftersom det kommer att leda till personalminskningar i andra skolor.

Jag anser att det var helt rimligt från Barn- och utbildningsförvaltningens sida, att med utgångspunkt från sitt uppdrag föreslå skolnedläggelser. Landsbygdspolitiska överväganden ligger inte på skoltjänstemännens bord, knappast heller på skolpolitikernas. Däremot bör kommunstyrelse och fullmäktige ha en landsbygdspolitisk strategi som inkluderar förskolor och skolor.

Vi är många som anser att effektivitet inte kan vara den enda ledstjärnan när en kommun planerar lokalisering av välfärdstjänster och skolor. En levande landsbygd är alltför viktig för att hanteras med bara ekonomiska effektivitetsargument.

Men om man önskar att små byskolor ska finnas kvar måste ekonomiska och öronmärkta resurser tillföras skolan för att säkra lokaler, kompensförsörjning, kollegial organisation etcetera. 

Pengarna då? Luleå borde vara en välmående kommun. Jämfört med andra kommuner har Luleå nästan tio procent större andel invånare i arbetsför ålder, varav 40 procent fler har högskoleutbildning. Andelen över 80 år är 14 procent lägre. Kommunen har också lägre arbetslöshet än de jämförda kommunerna. Allt detta, tillsammans med hög kommunalskatt, medför att kommunens ekonomi är relativt god. Det handlar om prioriteringar. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s