”Har jag bara böcker och en trädgård är jag nöjd med min lott”, skrev Cicero för ett par årtusenden sedan, och många författare, musiker och konstnärer har genom århundraden bejakat trädgården; den har blivit kopplad till paradis och utopier, till kontemplation och kärleksmöten, till skaparlust och omvårdnad. Ja, få saker väcker vår fantasi och längtan såsom trädgården, vare sig man helst ser den som vildvuxen eller strikt organiserad – vilket kanske säger något om karaktären hos personen ifråga.

Fantasi och längtan? En överdrift kanske och absolut en generalisering. Naturligtvis finns det människor som helst håller sig på avstånd från trädgårdar. Författaren Dennis Lehane påstod till exempel, vill jag minnas, att han har mycket svårt att möta natur i varje form; att han helst håller sig i Bostons centrala delar, en bra bit från stadens parker.

Nåväl, nutidsmänniskan är knappast nöjd med endast ett antal böcker och en trädgård och våra författare har väl sällan trädgården som motiv. Ändå finns det några lysande undantag: Göran Greider, som entusiastiskt odlar sin täppa och skriver texter därom, och Kerstin Ekman, som mer bejakar det vilda eller det endast varsamt kultiverade. Ytterligare en är idéhistorikern och odlaren Ronny Ambjörnsson, som i ”Den hemliga trädgården” ger oss en intressant skildring om trädgårdar i litteratur och verklighet genom målande nedslag i historien, delvis speglat i hans egna trädgårdsinsatser.

Jag är så nöjd med min bok och familjens trädgård, där tomaterna nu börjar mogna i all sin smakrikedom.