Atens medborgardemokrati, Sokrates dialoger, Lysistrates kärleksstrejk, Aristoteles läror, Alexanders imperium, Caesars väg till makten, Roms välde…
Det och mycket därtill ska raderas från grundskolans historieundervisning enligt förslag från Skolverkets tjänstemän. Vandaler, vill man ropa, och alltså använda ett begrepp som framtidens elever inte kommer att få veta bakgrunden till. Skolverket förväntade sig nog motstånd och det har verkligen besannats genom många historiker och andra som granskat förslaget med argusögon. Men Skolverket framhärdar. Tärningen är kastad, tycker de väl, liksom Caesar när han korsade Rubicon. Om de vinner det slaget så lär det bli en pyrrhusseger. Ämnet koncentreras men historiemedvetenheten offras.
Förlåt att jag inte kunde låta bli ett övermått av referenser till antiken.
Under 1980- och en bit in på 1990-talet undervisade jag bland annat i historia på högstadiet. Jag upplevde att antiken väckte intresse hos elever, större än intresset för många andra epoker. Det gav också tillfälle till samverkan med svenskämnet genom läsning av grekiska sagor och dramer. När jag under ett antal år, tillsammans i med en kollega, skrev läroböcker i historia årskurs 7–9 gav vi stort utrymme åt antiken. Få historiska perioder och skeenden har ju präglat vår västerländska kultur, vår idévärld och vårt samhälle lika mycket. Vi kan alltid hitta referenser i antiken. Kunskap om antiken gynnar historiemedvetande när eleverna upptäcker hur präglade vi är av tankar och förhållanden som ofta formades för mer än två tusen år sedan.
Jag misstänker att Skolverket är anfäktat av postmodernistiskt tankegods, där alla värden är relativa och traditionella värden sällan är relevanta. Då blir klassiska kunskaper om forna kulturer av sekundär betydelse, trots att kunskapsluckorna omöjliggör förståelse för den västerländska kulturen. Ursäkta mig för ännu en referens: Även värderelativismen har sina rötter i antiken, hos de grekiska sofisterna – ”Människan är alltings mått”, sade Protagoras – en av Sokrates trätobröder.
Jag misstänker vidare att Skolverket hyser en förenklad nyttoaspekt på historieämnet, där kunskaperna omedelbart ska kunna realiseras i samtidsorientering, antirasism, antivåld etc, inte i första hand bildning. Men också med en sådan ambition finns mycket nyttigt att lära från antiken: kvinnoförnedring, slaveri, främlingsfientlighet, imperialism, maktkamp etc.
Skolverket för dock inga principiella resonemang och inte heller några historievetenskapliga eller didaktiska. De talar endast om stoffträngsel och att något måste bort utan att egentligen motivera valet av antiken. Visst är undervisningstiden begränsad. I åk 7–9 har eleverna endast 75 timmar, dvs ungefär 40 minuter per vecka. Med tanke på historieämnets betydelse för kultur, samhälle och individ borde den verkligen utökas. För jämförelsens skull kan jag nämna att bild har 100 timmar, hem- och konsumentkunskap 82, slöjd 140, idrott och hälsa 280, språkval (utöver engelska) 272.
Skolverket skriver vidare att majoriteten av eleverna studerar vidare på gymnasiet där antiken ingår i historieundervisningen. Men den tredjedel elever som studerar vid yrkesprogram läser högst 50 timmar historia medan elever som läser högskoleförberedande program läser högst 100 timmar obligatorisk historia. Undantaget är den halva promille elever som studerar vid det humanistiska programmet som har dubbelt så mycket historia. En del elever läser dock mer historia genom tillval.
Historieämnet har länge behandlats styvmoderligt, men kanske kan Skolverkets förslag väcka intresset. Minervas uggla flyger i skymningen.