Jan Myrdal är död. Få författare har väckt sådana reaktioner som Myrdal, under senare år nästan uteslutande negativa, åtminstone i dominerande medier. Hans ställningstaganden i en rad frågor väckte avstånd. Minns hans försvar för vidrigheter som terrorn under Pol Pot, massakern vid Himmelska fridens torg och förföljelserna i ayatollans Iran för att nämna endast några exempel bland många. Allt för många! 

I en svensk konsensuskultur finns ingen pardon för sådana., knappast någon plats. Att nämna något positivt, eller ens förmildrande, om en person som så tydligt ställt sig mot denna konsensus möts inte av gillande. Och för Myrdal själv så var det kanske helt i sin ordning, Han ville vara motvalls, eller ”refraktär” som han kallade sin motspänstighet med ett lån från franskan. Kanske kommer det ändå något mer eftertänksamt om honom nu när han är borta., 

Jag började läsa Myrdal i slutet av 1960-talet. Hans krönikor i Aftonbladet öppnade fönstret mot världen där Vietnamkriget rasade och neokolonialismen stärkte sitt grepp om forna kolonier, ofta med hjälp av högerextrema militärjuntor vid makten. Krönikorna och annat samlades i en rad böcker med den gemensamma titeln Skriftställning, som jag länge läste med förtjusning. Lika intressanta var hans böcker från Kina, Indien, Centralasien, Afghanistan osv. Också hans autofiktiva skönlitterära texter som ”Barndom”, ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” med flera, väckte min beundran. Här fanns ett särpräglat och effektivt språk som blottlade förhållanden kring Myrdal på ett oefterhärmligt sätt. Ja, jag har fortsatt att läsa honom, senast i fjol med hans ”Ett andra anstånd”. 

Men visst blev det även för mig allt svårare att hålla intresset vid liv. Hans många märkliga ställningstaganden kom att lägga en smetig hinna över alla texter. Och han skrev också allt sämre, vill jag påstå. Hans ungdomliga nyfikna friskhet blev med tiden alltmer en åldrig tillbakablickande och gnällig självcentrering. Även en ”refraktär” vill nog ha några vänner utöver ”Jan Myrdal-sällskapet” (som han för övrigt också var i luven på).

En som verkligen var hans vän, journalisten Annika Hagström, ser på Myrdal som en som alltid förblivit den där busige pojken med slangbellan, vilken aldrig kunde låta bli att skjuta när tillfälle gavs. Myrdal skrev någon gång att Hagström filmat honom under lång tid i syfte att sända efter hans död. Det ska bli intressant att se. Genom henne vet vi sedan lång tid att Jan Myrdal verkligen hade ett hjärta. Han lät henne filma när han genomgick en stor operation och hans bröstkorg skars upp för att blottlägga hjärtat. Just så där myrdalskt.

Jag vet inte hur det började men författaren Björn Ranelid hakade på, liksom förstås SD:aren Björn Söder. Tillsamman med några opinionsbildare på högerkanten bildade en liten kör som tyckte sig kunna sjunga ut mot förmenta falska toner om alla människors lika värde. 

De tyckte sig ha funnit en helig ko att slakta. Inte kan väl en terrorist ha samma värde som en läkare utan gränser, skriver Ranelid. Inte väljer vi att donera ett organ till en våldtäktsman lika gärna som till vårt eget barn, skriver Söder. Det är dags att sopa ut tanken om alla människors lika värde, sjunger de unisont i sin kör.

Men det är falska toner samt en okunnig och barnslig argumentation. Att vi föraktar terrorism och hyllar volontärt arbete för utsatta människor har inte mycket att göra med den normerande principen om alla människors lika värde. Att Akilov, Mangs, Breivik och många andra fått möjlighet att försvara sina handlingar inför en offentlig domstol är däremot ett uttryck för denna norm. Som det står i den svenska grundlagen: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Att jag som far hellre skulle donera ett organ till ett av mina barn än till någon för mig främmande människa är självklart. Jag skulle inte heller känna mig nedvärderad om en annan far hellre räddar livet på sitt barn än mitt liv. Men sådana prioriteringar har inget att göra med principen för alla människors lika värde ur ett samhälleligt perspektiv. Att jag föraktar och fördömer terroristens handlingar, rasistens åsikter eller krigshetsarens strävan betyder inte att jag anser att människovärdet är olikartat och kan kränkas. 

Privat kan vi förstås tycka olika saker om våra medmänniskor; vi värderar det vi uppfattar som deras egenskaper: god eller ond, flitig eller lat, kunnig eller okunnig. Men det innebär inte att vi vill frånta den ondsinte och okunnige latmasken deras människovärde i samhället. Jag har en del värderingar om Ranelids, Söders med fleras uppfattningar, men jag vill inte ta ifrån dem deras samhälleliga människovärde, att få yttra sig, vara lika inför lagen, ta del av samhällets resurser vid sjukdom et cetera. 

Så långt är det tämligen enkelt. Inom den praktiska filosofin brukar man emellertid diskutera rätt och orätt agerande när man som enskild person ställs inför ett etiskt dilemma. Om jag måste göra ett val, där jag är den som avgör om den ena eller den andre ska räddas i en livshotande situation, hur gör jag? Ofta är det omöjligt att svara på. Skönlitterärt har det vidrigaste av dilemman, iscensatt av nazistiska lägervakter, skildrats i William Styrons ”Sophies val” (finns också som film). Också på samhällsnivå ställs man inför dilemman. Det har inte minst blivit tydligt under coronapandemin, där det uppenbarligen ibland gjorts etiskt tveksamma prioriteringar inom sjukvården.  

Ranelids och Söders argumentation handlar dock inte om sådana dilemman. De ifrågasätter rakt av normen om människors lika värde genom att försåtligt – medvetet eller omedvetet – blanda ihop den privata sfären med den samhälleliga. De bryter med en demokratisk tradition och insikt, med rötter i 1700-talets upplysningstid. Så kom normer om människovärdet att kodifieras i rättighetsförklaringarna i den amerikanska respektive franska revolutionen 1776 och 1789. Så kom det sig att också FN slog fast i sin Deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”. 

Visst, det är vackra ord som det varit mer regel än undantag att man brutit mot i såväl det efterrevolutionära Frankrike och USA som i världssamfundet och i varje enskilt land, men principiella normer är likväl viktiga, inte minst för att hålla upp mot den offentliga makt som bryter mot dem. Och ett land som inte bekänner sig till normen om alla människors lika värde är inte värdigt att kalla sig demokrati. 

Så långt har alltså vindkantringen i svensk samhällsdebatt nått, att en uppburen författare, en riksdagsman och ytterligare några debattörer med en lång rad påhejare ifrågasätter ett av de fundament som ett demokratiskt och upplyst samhälle vilar på och kallar det floskler. Skamligt!

En stadig roman, må man säga. Mer än sju hundra sidor litterärt kvalitetshantverk. För oss som följt Henry Morgan med flera genom decennierna i romanerna Gentlemen (1980) och Gangsters (2005) är det ett välkommet återseende när nu Klas Östergren i Renegater åter väcker liv i några av gestalterna. Henry Morgan dyker åldrig, trött och bruten upp på författarens gård på Österlen. Han visar sig snart vara ombud för dunkla intressenter, som avkräver författaren en rapport om hans tid i Svenska Akademien. Genom lämpliga metoder låter sig författaren bevekas, lägger annat åt sidan och skriver ned sina minnen om Svenska Akademiens kris som började med avslöjanden om den Akademien närstående ”Kulturprofilen” och – för Östergrens del – slutade med hans utträde.

”Rapporten” är en väsentlig del av romanen, drygt 160 sidor lång. Den har naturligtvis väckt medialt intresse, såsom den första skildringen vi fått inifrån. Rykten om de interna bataljerna har härmed ersatts av initierad sakkunskap. Många mediala skildringar bekräftas förvisso, men Östergren ger skeendena och ledamöterna en betydligt mer nyanserad och levande framtoning. Han har i intervjuer bedyrat sanningshalten. Och varför skulle vi inte tro honom?

Det är naturligtvis frestande att genast bläddra fram till sidan 485 där rapporten börjar. Vi vill ju så gärna veta vad herrarna och damerna sagt och gjort i Akademien när kriget rasade. Men Renegater är så mycket mer, helt i anda av de tidigare böckerna i trilogin. Östergrens berättarkonst är fenomenal; historia på historia berättas och vävs in i varandra. Ibland påminns jag, utan all annan jämförelse, om min mor som tyckte mycket om att berätta, inte minst historier från sin barndoms Tornedalen. Dock blev det utvikning på utvikning, då hon inte kunde motstå associationer till andra historier som också måste berättas. Det var inte alltid lätt att hänga med och ofta glömde jag vad själva huvudhistorien handlade om. Utvikningarna är många också i Renegaterna, ibland lite omotiverade, men främst är de intressanta bihistorier som fyller en funktion för handlingen – och det går ju alltid att bläddra tillbaka för att få fatt i tråden. 

En viktig tråd romanen som på sätt och vis är dess huvudtema är den svenska kampanjen för att sälja JAS till Sydafrika 1999, där uppseendeväckande fakta inkapslas i en ruggig historia om korruption och övergrepp med stora följder för några av romanens huvudpersoner. 

Ett annat tema är snö, till glädje för oss som lever i snö en stor del av varje år. Snö gör sig påmind här och där i handlingen, men också i långa essäistiska betraktelser över snö i konst och litteratur. Jag är svag för litteratur som späder på min begränsade bildning och Östergren har verkligen läst på; någon större erfarenhet av snö lär han inte ha från sin skånelänga invid Kivik. Han är boklärd och jag tar tacksamt emot hans reflektioner kring något som jag mer känner till från empirin. 

När så läsningen efter några dagar är avslutad känns det lite sorgligt. Kanske främst för att det är en fiktiv värld som man dragits in i och nu är avslutad men också för att den inne håller så många sorgliga skeenden – också för Svenska Akademien som Klas Östergren egentligen hyser så varma känslor inför – trots allt.