Ett inlägg publicerat 2018, men lika aktuellt nu som då.

Man hör det allt som oftast i debatterna: Det är lika illa att samarbeta med kommunister och vänsterextremister som med nationalister och högerextremister.

Må så vara, men vad debattörerna avser är att Socialdemokraterna räknar in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag samtidigt som man – liksom de flesta liberaler och många konservativa – vill förhindra samverkan med Sverigedemokraterna. En retorisk kålsuparteori alltså; kanske retoriskt verkningsfull men ändå så skamligt ohederlig.

Skällsordet kommunist har alltså kommit till heders igen och för att fånga in Vänsterpartiet i den fållan har man framför allt lyft fram tre saker:

För det första: Vänsterpartiets kommunistiska historia. Sant är att Vänsterpartiet under sitt forna namn, Sveriges kommunistiska parti (SKP), reservationslöst slöt upp bakom Sovjetunionen och dess statliga terror. Men från slutet av 1950-talet frigjorde man sig steg för steg från sovjetkommunismen. Processen pågick i några decennier. Genom en kompromiss bytte man namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK)1964 och antog alltmer vänstersocialistiska program, vilket ledde till flera utbrytningar av missnöjda medlemmar. När så de prosovjetiska medlemmarna gick 1977 kunde partiets kommunistiska tradition utmanas öppnare. Men omvandlingsprocessen var svår, kanske såväl emotionellt som politiskt, och det skulle behövas ett sammanbrott i den sovjetiska sfären 1989 för att partiet slutligen skulle lämna kommunismen. Det gamla kommunistiska partiprogrammet övergavs 1990 och man antog i stället tio kortfattade socialistiska grundsatser samtidigt som man bytte namn till Vänsterpartiet (V). Man påbörjade också ett arbete med att kritiskt undersöka partiets historia och gav ut en vitbok. Glöm dock inte att även flera andra partier skulle behöva rannsaka sin historia, såsom Moderaterna vars föregångare spelade en motsträvig roll vid demokratins införande eller Centerpartiet vars föregångare var starka anhängare av rasbiologin och hade medlemmar med stark sympati för Hitlertyskland.

För det andra: Vänsterpartiets internationella förbindelser. Sant är att Vänsterpartiet har haft en del tveksamma internationella förbindelser även i modern tid. Det stora exemplet är Cuba, som länge fick hjärtligt stöd. Partiet har senare tagit avstånd från diktaturen men enskilda företrädare har fortsatt att stödja, eller relativisera, det odemokratiska statsskicket på den karibiska ön. Sannolikt har detta mindre att göra med en förment ”kommunism” än med en proklamerad ”antiimperialism”. Cuba sågs som landet som hjältemodigt frigjorde sig från en USA-stödd diktatur och införde en rad sociala reformer trots amerikanskt motstånd och blockad. Förbindelserna gjorde inte partiet kommunistiskt eller odemokratiskt, men kanske godtroget eller åtminstone värderelativistiskt. Glöm dock inte att även Socialdemokraterna visat stark sympati för Castros Cuba, särskilt under Olof Palmes tid.

För det tredje: Vänsterpartiets antikapitalism. Sant är att Vänsterpartiet, enligt sitt nuvarande program, strävar efter kapitalismens avskaffande genom en ”socialistisk samhällsomvandling”. Konstigt vore det annars, de är ju socialister. I programmet står också att de strävar efter olika gemensamma ägandeformer men också att privata företag kan bidra till samhällets utveckling. Programpunkten utmärks inte av pedagogisk tydlighet och stringens, men en ärlig läsare kan knappast definiera det som kommunistiskt. Här finns ingenting av kommunismens klassiska begrepp som klasskamp, revolution, proletariatets diktatur etc. Desto mer står det om patriarkat, ekologi, mänskliga rättigheter, rasism demokrati osv. I Stalins Sovjetunionen skulle ett sådant programförslag förmodligen vara det sista skribenten skrev. Glöm dock inte att fortfarande på 1940-talet hade Socialdemokraterna tydligt socialistiska skrivningar i sitt program och fortfarande på 1980-talet ville man införa fackligt styrda löntagarfonder i syfte att verka för ekonomisk demokrati.

Man må tycka vad man vill om Vänsterpartiet och det finns sannerligen många skäl till skarp kritik. Men det är intellektuellt ohederligt att stämpla ”kommunism” på partiet, åtminstone om man har ett uns av insikt i vad kommunism är. Vänsterpartiet är ett vänstersocialistiskt parti – och demokratiskt! Partiet delar faktiskt huvudparten av sina värderingar med stora delar av den svenska befolkningen. I den numera omtalade GAL/TAN-skalan skulle jag vilja påstå att Vänsterpartiet hamnar ungefär på samma plats som är typiskt svenska uppfattningar.

Att som liberal eller konservativ kritisera Vänsterpartiet, eller för den del Socialdemokraternas samarbete vänsterut, ska mötas med respekt. De har en annan grundsyn på samhället och en annan vision om dess framtid. Det är sånt man diskuterar i en demokrati. Men att jämställa samverkan med Vänsterpartiet med samverkan med Sverigedemokraterna skadar allvarligt den demokratiska samsyn om okränkbara mänskliga rättigheter som finns mellan andra partier. Det relativiserar SD:s mörka nationalism och främlingsfientlighet.

”Kommunismens spöke”, för att syfta på Marx och Engels, är sedan länge dött och begravt. Däremot vandrar nationalismens spöke omkring i Europa.  Låt det gå samma öde till mötes.

För de som vill sätta sig in i Vänsterpartiets idéutveckling kan jag rekommendera Petter Bergners doktorsavhandling ”Med historien som motståndare”. Den går att googla fram på nätet. Bergner avslutar en ledartext med: ”Som liberal kan jag se många starka skäl att inte rösta på Sjöstedt, men partiets sedan länge konfronterade förflutna tillhör definitivt inte dessa.”